Vi hade tur. Vi hann besöka den 24:e franska lungkongressen i Paris innan coronaviruset bröt ut på allvar. Le Congrès de Pneumologie de Langue Française hålls i januari varje år i olika franska städer, och det brukar vara många bra föreläsningar med fokus på kliniskt innehåll och posterpresentationer. Min kollega Anders Andersson och jag bidrog med var sitt alster. Det var söndag, sen eftermiddag, och kongressen monterades ned. Mina tankar gick till den franske läkaren René Laënnec, som för drygt 200 år sedan verkade i Paris. 

För några år sedan hittade jag en bok skriven av Laënnec 1819, och översatt av John Forbes till engelska 1821: »A treatise on the diseases of the chest« (»De l’auscultation médiate ou traité du diagnostic des maladies des poumons et du cœur«). Boken gavs ursprungligen ut i två volymer. »Auscultation médiate« syftar på den nya metoden: indirekt auskultation, i motsats till den direkta auskultationen när man lägger örat mot bröstkorgen. John Forbes arrangerade om texten så att allt rymdes i en volym. Laënnec lade grunden till utvecklingen av stetoskopet, han auskulterade, drog slutsatser och bekräftade sina observationer i samband med de obduktioner han utförde, vilket var ovanligt på den tiden.

René Laënnec föddes 1781 i Bretagne, i staden Quimper. När han var fem år dog hans mamma. Hans far, som var advokat, kunde inte ta hand om honom och hans två yngre syskon. Laënnec och hans bror fick flytta till Nantes i västra Frankrike för att bo hos sin farbror, som var dekanus vid den medicinska fakulteten. Den franska revolutionen var i full gång, men Laënnecs studier gick bra. Han studerade grekiska och latin liksom tyska och engelska, som han skulle få god nytta av senare i livet. Redan som 14-åring hjälpte han till på sjukhuset Hôtel Dieu i Nantes. 

1799, när revolutionen var över, arbetade han som läkare på samma sjukhus efter att ha studerat medicin för sin farbror.

År 1800 flyttade Laënnec till Paris. Han studerade initialt dissektion och patologi för Guillaume Dupuytren, som senare skulle anklaga honom för plagiat. 1804 lade han fram avhandlingen »Propositions sur la doctrine d’Hippocrate, relativement à la médecine-pratique«, baserad på studier av Hippokrates grekiska texter. Samma år blev han medlem i Société de l’Ecole de Médicine. Därefter praktiserade Laënnec på ett flertal sjukhus i Paris, föreläste och skrev artiklar. 

Perkussion var känd sedan tidigare, och introducerades av Leopold Auenbrugger (1722–1809). Laënnec undervisades i denna konst av Napoleons läkare Covisart, som även betonade vikten av bedside-undersökning och studier av inre organ i samband med obduktioner. Enda möjligheten att höra hjärt- och lungljud sedan Hippokrates tid var att lägga örat mot patientens bröstkorg. Vissa besvärande situationer kunde då uppstå. 

Det sägs att det var vid ett tillfälle 1816, då Laënnec skulle undersöka en ung överviktig kvinna, som han rullade ihop ett pappersark hårt, placerade den ena änden mot hennes bröstkorg och den andra mot sitt öra. Hjärtljuden hördes då mycket bättre än någonsin tidigare med direkt auskultation. Efter det ägnade Laënnec de närmaste tre åren åt att utveckla metoden och experimenterade med olika material och längder. Han bestämde sig till slut för ett rör av buxbom, 25 cm långt och 3,5 cm i diameter. Namnet »stetoskop« tog han ifrån grekis­kans stethos (bröst) och skopein (se). Ordet »auskultera« infördes även av Laënnec från latinets auscultare (lyssna). Flera ord som vi använder för att kategorisera de ljud som hörs vid auskultation av lungorna myntades av Laënnec, till exempel »ronki« (från latinets rhonchus).

Då jag redan befann mig i 15:e arrondissementet i Paris och ville besöka en plats med anknytning till René Laënnec, styrde jag stegen mot Hôpital Necker på Rue de Sèvres.

Sjukhuset grundades 1778 av Madame Necker, gift med Jacques Necker, minister under Louis XVI. Hon ville att det skulle bli ett förstklassigt sjukhus där varje patient hade en egen säng. Bredvid sjukhuset låg ett barnhem, som 1802 omvandlades till ett sjukhus endast för barn. De hade tidigare blandats med vuxna patienter. Det blev världens första barnsjukhus. I dag är Hôpital Necker ett sjukhus med ett flertal kirurgiska och medicinska pe­diatriska specialiteter, men även med vårdplatser för vuxna. 

I »De l’auscultation médiate …« beskriver Laënnec olika patientfall, den patologi han upptäcker när han obducerar patienterna och vilka slutsatser han drar. Tuberkulos var en vanlig sjukdom på den tiden, och det var naturligt för Laënnec att fokusera på lungsjukdomar. 

Boken innehåller 45 patientfall. Här presenteras ett av dem:

En ung man hade drabbats av slemhosta, hemoptys, andningssvårigheter samt smärta över höger sida av bröstkorgen. Vid auskultation noterade Laënnec inga andningsljud på höger sida. Han bedömde tillståndet som en pleuropneumoni, och patienten behandlades med åderlåtning men blev inte bättre. När Laënnec auskulterade igen hördes, förutom dämpningen, ett metalliskt klickande ljud som övertygade honom om att där fanns både pleuravätska och luft. Han bedömde att patienten drabbats av ett empyem och hoppades kunna rädda honom genom att tömma detta. Han gick in mellan costa V och VI, men fick bara ut luft. Strax därefter hostade patienten upp en stor mängd illaluktande sputa och dog fyra timmar efter ingreppet. När Laënnec obducerade honom, och gjorde en incision i mitten av det fjärde interkostalrummet, tömde sig gröngult var med, som han beskriver, »en outhärdlig gangränös doft«. Han fann också tuberkuloskaviteter i lungan, samt att hans tidigare operativa ingrepp hade penetrerat genom diafragma till bukhålan parallellt med leverns övre del. 

Flertalet av patienterna som beskrivs i boken avlider, dels för att man oftast inte sökte sig till sjukhus förrän man var döende, dels då det inte fanns några behandlingsmetoder utöver åderlåtning. Det var först under 1850-talet som man började gå ifrån denna behandlingsmetod.  

I övrigt lärde sig Laënnec att känna igen och diagnostisera pneumonier, emfysem, bronkiektasier, pneumotorax och förstås tuberkulos, som på den tiden kallades »phthisis«. Ordet »tuberkulos« introducerades först 1839. Efter ett flertal obduktioner drar Laënnec slutsatsen att tuberkulos inte nödvändigtvis behöver vara en dödlig sjukdom, utan kan läka ut med ärrbildning. 

Redan som medicinstudent föreläste Laënnec om melanom. Fram till dess hade han och hans vän och kollega Gaspard Laurent Bayle varit assistenter till Guillaume Dupuytren, delat på föreläsningar och tillsammans bildat La Société Anatomique de Paris 1803. Dupuytren, som i litteraturen beskrivs som en skicklig kirurg men oflexibel, självgod och despotisk, ansåg att Laënnec stulit idén till stetoskopet från en av hans före­läsningar och bröt därför helt med honom, vilket tog hårt på Laënnec.

I Forbes förord till »A treatise on the diseases of the chest« framkommer att engelsmännen på den tiden låg långt efter fransmännen vad gällde obduktioner av avlidna patienter. Emellertid uttrycker Forbes, trots sin beundran för Laënnec, att han är skeptisk till att stetoskopet ska få en mer generell användning, då han bedömer att undersökning med steto­skop tar mycket tid och är obekväm både för patient och läkare. 

Tuberkulos var en vanlig sjukdom i Europa vid denna tid. Många av de patienter som Laënnec obducerade hade tuberkulos. Man visste inte då att sjukdomen var smittsam. Laënnecs mor dog av tuberkulos, liksom hans yngre bror, 28 år gammal, och 1816 dog kollegan Bayle. Enligt en artikel var Laënnec sjuk i tuberkulos redan 1803. Efter att ha arbetat med skadade soldater från Napoleons misslyckade invasion av Ryssland 1812 var han tvungen att ta sig hem till Bretagne för att kurera sig. Han drog sig tillbaka till en egendom han ärvt av sin far, väster om Quimper.

När Bayle, som var chef på Hôpital Necker, dog 1816 fick Laënnec efterträda honom. Monarkin var nu återinsatt med Ludvig XVIII, efter Napoleons nederlag vid Waterloo 1815. 

Laënnec blev chef över 100 sängar med patienter, och de patienter som dog obdu­cerade han. I ett brev till en vän berättar han hur trött han är och hur han arbetar med föreläsningar, ronder och obduktioner till långt in på kvällen. 

1820 var Laënnec åter tvungen att ta en paus från sitt arbete på Hôpital Necker för att återvända till havs­luften i Bretagne. Men redan året därpå var han tillbaka i Paris. Många utländska läkare, speciellt från England, ville lyssna till hans föreläsningar. 1822 utnämndes han till professor och var engagerad i omorganisationen av den medicinska fakulteten vid universitetet i Paris. 1823 valdes han till medlem av den Franska akademien för medicin. 

Enligt litteraturen var Laënnec känd för sin vänlighet och var uppskattad av sina kolleger. Han var under hela sitt liv en hängiven katolik. 

Våren 1826 lämnade han Paris för sista gången och återvände till Bretagne. Det sägs att hans systerson fick lyssna på hans lungor och beskriva vad han hörde, och Laënnec kände mycket väl igen det systersonen beskrev, eftersom han hade hört samma ljud hos tuberkulospatienter många gånger tidigare. Han avled den 13 augusti 1826, vid 45 års ålder.