Jag är på fest i »Storbyn«. Det är fredag kväll och en kollegas pojke ska dagen efter gifta sig med en jämnårig ung man, men nu är det alltså fest i Storbyn. Jag sitter i en stol nära dansgolvet med en svart skärm framför mig, och i skärmen finns ett hål till vänster.
Pojken och hans tillkommande dansar, utklädda och målade i mörka och svarta färger, till häftig musik på det trekantiga dansgolvet. Till vänster står min kollega, och bredvid henne min dotter. Till höger står bland många andra en av mina vänner, eftersom hans företag har levererat en del materiel till festen. Längre till höger finns den andra pojkens föräldrar. Hans pappa är gammal och ser fattig ut, och hans mamma har groteska missbildningar i huvudet.
Det blir en sorts tävling om vem på festen som gör bäst ifrån sig. Jag blir utnämnd till att spela/verka som Döden. Länge blir jag utnämnd att vara på första platsen, speciellt eftersom jag kan kräkas genom hålet i skärmen och ut på dansgolvet, och det verkar tydligen väldigt realistiskt, men i själva verket är jag sjuk och kräkningarna är helt äkta.
Före festen har andra, som jag så väl känner igen från sjukvården, vid flera tillfällen varit och smörjt spritsmakande gel på mina läppar, men allt eftersom festen fortskrider övergår det till att bli allt svagare alkoholhaltiga drycker, som jag regelbundet kräks upp genom hålet i skärmen.
Till sist spelar jag död, men jag skulle ju spela Döden, så därför sjunker jag ner till andraplatsen. Festen är slut.
Sedan är det efterfest tillsammans med öronläkarna. Flera av dem är ganska påstrukna och skrattar hela tiden. Vi är i någon äldre del av öronklinikens lokaler, som nattetid är helt öde. Jag ligger i en säng och det diskuteras en del om hur de bäst ska kunna ta mig dit jag ska. Vi går genom långa gångar, då jag plötsligt får ett kraftigt slag över näsroten. Någon har tappat en järnstång över mig! Det gör ganska ont och jag ser stjärnor. Jag känner på näsan. Den är ganska svullen och öm. Så småningom kommer vi till en återvändsgränd, där enda möjligheten är att transportera mig en sträcka under vattnet i sjukgymnastikens simbassäng, alternativt gå hela vägen tillbaka. Efter en längre diskussion går vi tillbaka. Många av dem är ganska nära mig och helt utan skydd och jag skriker till dem: »Det är jag som är coronasmittad! Se till att skydda er själva!«
Min dotter har en kompis som är sjuksköterska. Hon kommer från Iran eller Irak och hennes man har ett medicintekniskt företag, där även hon arbetar. Företaget tillverkar trakeostomikatetrar och företaget går så bra att de åker världen runt på stora konferenser i sitt privata flygplan, som är i storleken av en Boeing 747, och jag får följa med eftersom min dotter är kompis med sjuksköterskan.
Flygningar går till både Fjärran och Mellersta Östern, och vi mellanlandar i Dubai, där en spansk läkare, som är särskilt bra på att göra trakeostomi, utför just en sådan på mig. Då känns det ingenting.
Vid ett senare tillfälle beslutar sig sjuksköterskans man för att jag ska trakeostomeras igen, och just hans företag har tagit fram trakeostomikatetrar av en ny och revolutionerande konstruktion som bara behöver tryckas in i halsen, utan operation, och jag känner trycket mot halsen när katetern går in.
Efter ett tag blir jag missnöjd med behandlingen och drar ut alla slangar och katetrar och vill hem. Ingen bryr sig då om mig och jag blir bara sittande i ett hörn i flygplanet, utlämnad åt mig själv. Senare under oklara omständigheter kommer sjuksköterskan och lägger en ny trakeostomi, och jag accepterar behandlingen denna gång.
Jag har besvär med reflux och halsbränna. Jag vill ha medicin och jag vet att personalen har fått upplysningar om att jag ska ha esomeprazol vid behov. Det står två personal bredvid sängen och jag ska försöka skriva med en penna på ett tangentbord. Det verkar vara en kraftig magnet i nederkanten på tangentbordet och jag kan överhuvudtaget inte få upp pennan och få fram mitt meddelande.
Senare får jag en pektavla med bok-stäver. Jag är mycket säker på att jag vid åtminstone två tillfällen lyckas peka på e – s – o – m – e – p – r – a – z – o – l, men de två som står bredvid sängen säger bara att de inte förstår.
***
De här beskrivna upplevelserna är mycket klara i mitt minne, med väldigt många bildliga detaljer, som tyvärr inte enkelt kan återges i text, men jag kommer fortfarande ihåg dem som om jag hade upplevt dem för bara några minuter sedan.
Jag är en numera pensionerad kirurg, som med stor sannolikhet blev smittad med covid-19 i mars 2020 i samband med en större middag med över 70 deltagare. Detta var precis innan hårdare restriktioner infördes i hela landet. Vi var totalt fyra personer som blev smittade vid denna middag. En dog. Av oss tre som överlevde var jag den som blev hårdast drabbad.
Den 13 mars fick jag huvudvärk och började få feber. Feber och symtom växlade men blev generellt värre, och den 22 mars åkte jag »äntligen« till sjukhus. Corona-provet var positivt och jag blev lagd i respirator den 23 mars. Efter 4 veckor i respirator kom jag till en vanlig vårdavdelning. Nu började rehabiliteringen, men en månads respiratorbehandling sätter sina spår. Rehabiliteringen gick dock tämligen raskt framåt, och i dagsläget har jag i stort sett samma fysiska förmåga som före coronainfektionen.
Jag tänkte att det som jag har beskrivit här ovan kanske kunde vara intressant för andra kollegor. Jag har hört från annat håll att hallucinationer på grund av drogerna i samband med respiratorbehandling förekommer eller kanske är ganska vanliga, men jag har aldrig hört någon beskriva vad hallucinationerna innehåller.
