Thomas Thorild

När skalden och filosofen Thomas Thorild såg tillbaka på sin ungdoms genombrottstid skrev han: »Jag hade blott en stor och oföränderlig tanke i livet. Att förklara hela naturen och reformera hela världen.« Han betraktade följaktligen sig själv som ett av alla tiders största genier. 

Med sin burdusa framtoning och monumentala ovilja att vika ner sig för auktoriteter fick han många fiender, inte minst de inflytelserika gustavianska kulturpersonligheterna Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Han fick egentligen inga lärjungar i samtiden, även om romantikerna senare åberopade sig på hans hållning. 

Thomas Jönsson Thorén föddes 1759 i Svarteborgs socken i Bohuslän. Det är först vid mitten av 1780-talet han kallar sig Thorild. Fadern var kronolänsman. Unge Thomas blev tidigt föräldralös och uppfostrades av släktingar. Han gick i skola i Kungälv och Göteborg och blev snart uppmärksammad för sin påfallande begåvning. 

Han kom till Lund som student 1775, men tog aldrig någon högre akademisk examen. Han sökte sig i stället några år senare till Stockholm för att göra intellektuell karriär. År 1781 skrev Thomas Thorild där lärodikten »Passionerna« till en poesitävling utlyst av sällskapet Utile Dulci. Efter några år finner vi honom vid universitetet i Uppsala, där han studerade juridik. Därefter reste han till England i ett försök att reformera världen.

Intellektuell stridstupp

Det var Kellgren som bedömde Thorilds tävlingsbidrag »Passionerna«, som han förvisso fann begåvat men på tvärs mot gällande god litterär smak. Därför tilldelades Thorild endast en mindre belöning, vilket retade honom storligen. Det hela slutade med ett litterärt praktgräl som kom att fortsätta in på 1790-talet, men då med Leopold som motståndare. Striden med Kellgren och Leopold handlade å ena sidan om litteraturkritikers rätt att framföra kritik och å den andra om författares rätt att sätta sig över litterära konventioner. Thorild sammanfattade 1792 sina ståndpunkter i skriften »En kritik över kritiker«, med undertiteln »Med utkast till en lagstiftning i snillets värld«. 

Thomas Thorilds devis, utanför ingången till Uppsala universitets aula. Foto: Bert Eriksson/Mostphotos

Thomas Thorilds ambitioner var som sagt allomfattande och sträckte sig också in på ekonomins och statskonstens områden. Hans tankar kan väl sammanfattas i hans kända aforism »Tänka fritt är stort men tänka rätt är större«. Endast de visa, elitmänniskorna, känner de objektiva lagar som styr samhällets liv. Om politiska beslut fattas på tvärs mot dessa blir det bara pannkaka av alltihop.  

Han var inledningsvis en varm anhängare av franska revolutionen. Efter mordet på Gustav III och införandet av en liberal tryckfrihetsförordning riktades många blickar mot Thorild som möjlig ledare av ett progressivt och frihetsvänligt intellektuellt parti. Hans politiska idéer oroade dock makthavarna betydligt efter det att franska revolutionen under hösten 1792, när republiken utropades, radikaliserats allt mer. Han dömdes till fyra års landsförvisning, men kunde resa ur landet med ekonomiskt understöd och blev några år senare bibliotekarie och professor i Greifswald i Svenska Pommern. I Greifswald levde han ett stillsamt och föga stridbart intellektuellt liv orienterat mot den tyska kulturkretsen. Thor-ild avled där 1808. 

Initialt under sin landsförvisning vistades Thorild en tid i Köpenhamn, där han gav ut en imponerande liten skrift: »Om kvinnokönets naturliga höghet« – en feministisk stridsskrift väl så träffande och läsvärd som det Carl Jonas Love Almqvist skrev ett halvsekel senare (»Det går an«). Eller vad sägs om följande representativa citat: »Man bör därföre inte undra, att desse samme karlarne, vars högsta oskicklighet både att tänka och styra sig själva är av världens historia så klar, att de, med sina hårda senor och sitt ynkeliga vett, icke sett hos kvinnorna något mera stort än kjortlarne; icke märkt, att den ädla varelse som hette hon, allraförst hette människa; och icke förstått, att den lilla olikheten av kön var en blott skugga emot den stora likheten av förstånd och hjärta, det är, av mänsklig dygd och värdighet.« 

Thorild och Linné

Som vi sett studerade Thorild vid universitetet i Uppsala i slutet av 1780-talet. Det var ett decennium efter Carl von Linnés (1707–78) bortgång. Linné hade under tre decennier (1742–72) hållit åtta föreläsningsserier i dietetik. Varje omgång sträckte sig över två till tre terminer och bevistades av hundratals studenter. Med dietetik menades bland annat att genom rätt kost förebygga och bota sjukdomar; ett slags hälsolära således. Huvudtesen i Linnés dietetik var att för mycket skämmer allt. Att äta, dricka, vaka och motionera i övermått förkortar livet och leder till sjukdom. Linnés dietetik kom inte att publiceras under hans livstid, trots att han var en synnerligen flitig skribent. 

Det sista Thorild publicerade på svenska var den 1795 utkomna »Handbok för omtänksamma hushåll i dieten«. Att plötsligt tvära över till medicinskt skriftställeri låg givetvis helt i linje med hans vida ambitioner, men renderade honom också surögd kritik från sin främste antagonist Carl Gustaf af Leopold, som sågade honom i en dikt: »Sändebrev till mäster allt i alla«. 

Linnés konkreta råd i dietetiken, som de så småningom kom att publiceras, skiljer sig på många sätt från Thomas Thorilds allmänt hållna framställning. Linné föreläste ju bland annat för blivande läkare, medan Thorild vände sig till en lite bredare publik. Där Linné är specifik ner på nivån enskilda livsmedel i givna medicinska situationer, vädjar Thorild i stället till den enskildes förnuft. »Sapere aude« skriver han, det vill säga tänk själv. Om man ska sammanfatta »Handbok för omtänksamma hushåll i dieten« är en rimlig tolkning som följer: 

De handböcker som finns om hälsa och levnadsvanor är påfallande dåliga. Läkare är ofta goda människor, men okunniga och maktlösa mot sjukdomar. Medicinens innehåll är så växlande över tid, och varje tid har sin sanning. Strunta därför i teorierna. Det är den egna erfarenheten som räknas. 

På ett långt liv kan den hoppas vars föräldrar levt länge, som lever i en trakt och ett klimat där folk vanligen lever länge och som iakttager samma levnadssätt. Annars kräver ett långt liv att man lever enligt strikta regler, och det blir i längden alltför torftigt. 

Det bästa av mat, dryck och nöje är det man kan njuta mest och må bra av. Man ska inte sluta äta när man njuter som mest och maten smakar bra. I enlighet med Linné ska man vila efter maten, inte stå eller gå tusen steg. Det är lika dumt att äta lite som att sova lite, arbeta lite, tänka lite, det vill säga leva lite. Det handlar egentligen inte om att leva länge utan om att leva väl. Svältdieter och smalmedicin avvisas av Thorild.

Det duger inte att hänvisa till kvalitet i stället för kvantitet, då en sockerbit ju mättar mindre än ett stycke kött och bara kan bli vad sporren är för hästen. Näring med stark, häftig kvalitet är inte riktig näring utan medikament och kan i och för sig vara bra på sina egna premisser. Men den äkta, naturliga näringen är en helt annan sak. Vin, te, öl, peppar med mera måste man tvinga sig att tycka om eftersom de inte är naturliga smaker.   

Mot slutet av sin handbok skriver Thorild: »Kurera, säger doktorerna, kan ske genom medikamenter och ofta nog genom en lycklig slump; men förekomma kan endast ske genom vett. Man måste alltid genom sin egen erfarenhet veta, att av en sådan orsak kommer man naturligen i fara för ett sådant ont.«

Härvidlag knyter han tydligt an till Linné, som säger: »Intet är kärare än livet, intet angenämare än hälsan, intet svårare än sjukdom, och intet fasligare än döden. Att undvika de 2:ne senare och länge behålla de 2:ne förra, lär dieten.«

Men där Linné såg måttfullhet i kosthållet betonade Thorild i stället att det var helt rimligt att äta mycket och njuta av god och nyttig mat, med vilket han avsåg det vi i dag skulle kalla för husmanskost. Kanske är det i det ljuset man ska se hans berömda sentens från »Utdrag av en dagbok« där han skriver att »Denna dagen är ett liv!«