Johan Gustaf Lindberg föddes i Vadstena som son till postmästaren Gustaf Herman Lindberg, född 1832, och hans hustru Johanna Hedman, född 1849. Fadern dog när Gustaf var nio år gammal och lämnade makan ensam med sonen och den tre år yngre systern. I kyrkobokföringen finner man att det bland Lindbergs dopfaddrar fanns två läkare, som måhända blev förebilder inför den unge Lindbergs yrkesval. 

År 1905 tog han studentexamen, eller mogenhetsexamen som det då kallades, i Linköping. Han blev med kand i Uppsala 1909, med lic i Stockholm 1913 och med dr där 1917 [2]. 1914–1915 var han underläkare vid barnsjukhuset Samariten i Stockholm och assistent vid Karolinska institutets (KI) poliklinik, 1915–1916 amanuens vid Allmänna barnhuset, 1916–1918 underläkare vid Sachsska barnsjukhuset, 1918–1919 docent i pediatrik vid KI och under en del av 1918 tf professor i ämnet. 

1918 gifte han sig med sjuksköterskan Almy Elisabet Hagelin, född 1894. Makarna fick sonen Olof Johan Herman (1920–2016), även han läkare.

Efter en uppslitande strid om profes­suren i pediatrik vid KI – som Lindberg förlorade – flyttade han 1919 till Norrköping, öppnade privatmottagning och blev 1920 biträdande läkare för barnsjukdomar vid det dåvarande odelade lasarettet i Norrköping. 

1927, när ett nytt lasarett stod färdigt, utnämndes han till lasarettsläkare (i dag motsvarande överläkare) vid den nyinrättade barnkliniken. Detta var tre år innan grannstaden Linköping fick ett eget barnsjukhus. Barnkliniken i Norrköping hade vid invigningen 64 bäddar och var jämte Flensburgska barnsjukhuset i Malmö och barnkliniken i Helsingborg de första barnklinikerna i Sverige utanför de klassiska universitetsstäderna. Till en början fanns endast en barnläkare anställd vid sjukhuset, men efter något tiotal år tillkom en underläkartjänst, i vars uppdrag det ingick att sköta all den slutna barnsjukvården under överinseende av överläkaren. Alla polikliniska fall skötte Lindberg på sin mottagning utanför sjukhuset. 

Under 1950-talet tillkom en tredje barnläkartjänst. Vårdtiderna var långa, i genomsnitt 14 dagar ända in på 1960-talet. I takt med effektivare behandlingsmetoder och modern förlossningsvård och omhändertagande av nyfödda barn minskades antalet vårdplatser. När barnkliniken 1988 flyttade in i det nybyggda Vrinnevisjukhuset hade platsantalet reducerats till 36 för att därefter minska till dagens mindre än hälften så många vårdplatser.

När Lindberg 1919 kom till Östergötland var Norrköping Sveriges fjärde största stad med en blomstrande textilindustri. Staden dominerades av en fattig befolkning som hade en bister vardag med tungt arbete. Många levde i trånga bostäder uppvärmda med järnspis och med usla hygieniska förhållanden, råttor, löss och annan ohyra. Detta i förening med undermålig kostordning bidrog till diverse infektionssjukdomar och undernäring, vilket säkerligen präglade mycket av arbetet på barnkliniken. 

Textilindustrin hade till stor del kvinnlig arbetskraft, vilket skapade behov av barnomsorg. I Norrköping hade systrarna Ellen och Maria Moberg år 1899 startat Sveriges första barnträdgård (efter Tysklands »Volkskindergarten«) – föregångare till dagens förskola – i den så kallade Fröbelstugan för barn i åldern 4–6 år. Man gjorde reklam med den lockande rubriken »Hjälp för mödrar! Barnaglädje åt barnen!«. 1909 invigdes Fröbelinstitutet, en kombination av daghem och personal­utbildning, grundad på kontinental pedagogik, där Lindberg var engagerad som läkare. Institutet var föregångare till Förskoleseminariet i Norrköping. 

Gustaf Lindberg var ledamot av Folkskolestyrelsen och Barnavårdsnämnden samt ledamot i styrelsen för utackorderingsverksamheten, Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Förs­ta Majblommans förvaltningsutskott, Östergötlands läkareförening och diverse stiftelser. 

Under sin långa verksamhetstid i Norr­köping fick Lindberg leda utvecklingen inom pediatriken och inrättandet av barnavårdscentraler. Vid sidan om allt kliniskt arbete var han djupt engagerad i debatten i många dagsaktuella frågor, som till exempel barn- och skolhälso­vård. Tidigt tog han upp frågan om kompetensen hos de sjuksköterskor som svarade för barnhälsovården, och förespråkade redan 1927 specialistutbildning för barnsjuksköters­kor. Vidare var han starkt kritisk till förslaget om ett nytt skolhygieniskt program och kom med egna radikala förslag. Han hade också synpunkter på hur skolans sexualundervisning skulle bedrivas. 

Lindberg var vetenskapligt mycket aktiv. Hans publikationslista för åren 1910–1958 omfattar 72 nummer. Bröstmjölksuppfödning var ämnet för hans doktorsavhandling [2]. Vid sidan om amning drev han frågan om bra bröstmjölks­ersättning, där såväl kasein och surmjölk som citronsyrabehandlad mjölk, Citrido, framhölls och fick genomslag. Han skrev om allvarliga infektioner hos barn, spe­ciellt hos spädbarn. Flera artiklar handlar om bekämpandet av vägglöss och tuberkulos och om vården av barn i småbarnsåldern. Redan 1939, alltså långt innan regelrätta kuvöser introducerats, beskrev han en egenkonstruerad, kuvösliknande »värme­apparat« i form av värmande lampor på en rörställning, som bar upp ett tältliknande tyg med insynsfönster och öppning för skötsel av det prematura barnet. 

I början av 1970-talet följde vi i Lindbergs fotspår och tillverkade själva en apparat för ljusbehandling av neonatal gulsot och en nasal CPAP-anordning för nyfödda med andningssvårigheter. Mera udda ämnen för Lindbergs publikationer var nyponens C-vitaminhalt och konsten att konservera frukt – särskilt äpplen – med svaveldioxid. Lindberg var nog en stridbar person med ibland kontroversiella åsikter som han inte drog sig för att framföra. När andra världskriget var slut 1945 och importen av bananer kom igång kritiserade han detta i en mycket underhållande och läsvärd artikel, »Bananimporten«, i Svenska Läkartidningen. Han såg inget positivt med bananer, utom möjligen för riktigt små barn. Han ansåg dem vara såväl »äckliga« som näringsfattiga jämfört med svenska äpplen. 

Sjukvården, sjukförsäkringen och sjukkassor utvecklades efter kriget. Det innebar en växande administration och mycket intygsskrivande för läkarna, något som Lindberg kritiserade. Detta låter ju förvånansvärt aktuellt även för dagens läkarkår. I den ansedda tidskriften American Journal of Diseases of Children skrev han 1949, tillsammans med röntgenöverläkaren i Norrköping, om behandling med rektal ingjutning av röntgenkontrast hos barn med akut invagination. Hans sista publikation i medicinska ämnen utkom i Svenska Läkartidningen 1958 och handlade om coli-enterit hos barn. 

Gustaf Lindberg innehade sin överläkartjänst till 1952, då han efter 32 år avgick med pension. Han intresserade sig tidigt för vita blodkroppar, och det är en händelse som ser ut som en tanke att hans efterträdare på överläkartjänsten i Norrköping kom att vara en annan pediat­riker med stort hematologiskt intresse, nämligen Rolf Kostmann, upptäckaren av Kostmanns sjukdom, hereditär infantil agranulocytos [3].

Efter pensioneringen fick Lindberg mer tid att ägna sig åt sin stora hobby. Han var en internationellt erkänd samlare och kännare av äldre orientaliskt porslin och hade en av Sveriges främsta privata samlingar. Han ingick i den så kallade Kinaklubben tillsammans med bland and­ra kronprinsen, sedermera kung Gustaf VI Adolf, och Carl Kempe, vd för Mo och Domsjö AB, och publicerade 1955 ett digert vetenskapligt verk i ämnet [4]. 

Om Lindbergs arbete och person kan man läsa i den nekrolog som efter hans död 1961 skrevs av hans forne underläkare, senare skolöverläkare i Norrköping, Sven Törnqvist. Denne beskriver Lindbergs trägna arbete, delat mellan övervakningen av den av underläkarna utförda slutenvården och privatmottagningen med talrika hembesök hos sjuka barn. 

Troligen förstod inte så många av befolkningen i dåtidens Norrköping vad docent Lindbergs fina titel betydde, ty han lär ha gått under namnet »dokenten«. Han beskrivs som en flitig arbetsmyra, men i många hänseenden en originell man med en kärv fasad, som det var få förunnat att tränga bakom. Samtidigt minns man honom som en stillsamt humoristisk, varmhjärtad och ömsint människa med ett legendariskt minne för detaljer och patienternas förhållanden. För sina underläkare och andra medarbetare var han den skicklige klinikern med självklar auktoritet och en trofast vän. Beskeden till underläkarna var korta och koncisa. Så kunde det till exempel förekomma att han som bakjour lämnade ett skriftligt meddelande till tjänstgörande underläkare att han vid behov kunde nås telefonledes på ett hotell i Amsterdam, dit han hade rest för att köpa kinesiskt porslin. Detta måste ju tolkas som att han hade stort förtroende för sina medarbetare. 

För oss som aldrig träffade honom framstår han som en mycket kompetent, stridbar och engagerad förkämpe för Norrköpings barn, med många förvånansvärt framsynta aspekter på hälso- och sjukvården.