Patienten Nils Ferlin: »Ty jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals«

Nils Ferlin föddes i Karlstad 1898. Familjen flyttade 1908 till Filipstad, där han tog real­examen 1914. Han kommenterar sina betyg med »AB i kristendom och stor tvekan i uppförande«. Men gymnastik­betyget var stort A – bättre än i ämnet modersmål. Han var atletisk och blev en idrottens mångsysslare, inte minst som målfarlig högerinner i IFK Filipstad. En gång i Lesjöfors skrek någon i publiken efter ett nickmål: »Han sparker ju bôll mä huve …! Dä gills fällan inte«. 

Ferlin skrev ofta texter till någon då populär melodi. Efter en match i Kristinehamn hette det:

På detta numera vanliga lilla sätt

lägger man bollen i nät tämmeligen lätt.

Målvakten står där och glor med sin

tomma famn

när vi gör kål

med en massa mål

uppå Kristinehamn.

Efter genomgången teaterskola försörjde han sig under 1920-talet som skådespelare i olika resande teatersällskap, men även som schlagerförfattare. Han debuterade 1930 med diktsamlingen »En döddansares visor«, där rubrikens rader återfinns i »En valsmelodi«.

En traumatisk upplevelse för den 10-­årige Nils var faderns drunkningsdöd i Klarälven 1909. Omständigheter tydde på självmord till följd av depressiv sjukdom. Upplevelsen präglade honom livet ut. Dödsmotivet finns med i alla hans diktsamlingar, och förekommer ofta i opublicerade texter: 

Det hukar en skurk vid din förstukvist.

Han ser otäck ut

– ja, jag vet det förut

men kommer han in är min pina slut.

Det är ingen skurk, det är Döden.

Efter faderns död bodde familjen kvar i Filipstad fram till 1916, då modern Elin Nathalia och de två systrarna Lisa och Ruth flyttade till Stockholm. Nils var starkt fäst vid sin mor och bodde hos henne mellan teaterturnéerna. Hon blev hans främsta rådgivare och han prövade alla dikter på henne. I »Goggles«, som kom ut 1938, två år efter moderns död, finns dikter där han skriver om den förkrossande sorgen efter hennes bortgång. En av dem är »Kärlekens ögon«, vars första strof lyder:

Kärlekens ögon de blåklintsblå

dem mötte just aldrig jag.

Men jag kommer ihåg ett par trötta grå

ögon som brast en dag.

Nils Ferlin skrev nästan aldrig om fadern. Men i en text med titeln »Försök till självporträtt« skriver han: »Far, minns jag, hade ett nattduksbord med mycket medikamenter och äventyrsböcker på. Han hade nog läst andra böcker i sin dag också – många skulle jag tro, men nu läste han för att han skulle få sova«. Sömnlösheten och depressionerna ärvde han från fadern.

Alkohol spelade en viktig roll i Nils Ferlins liv. Hans alkoholvanor grundlades tidigt, och han anspelade på motboks­­systemet i en tidig kuplett:

Jag har ingen motbok som kanske ni vet

fast sprit kan jag köpa i stor myckenhet.

En del av hans ångest tog sig uttryck i sömnlöshet, men lindrades av sprit. Han använde också andra droger, sömnmedel och fenedrin. Han led av långa och djupa depressioner med oföretagsamhet, depressiva skuldkänslor och tankar på självmord.

Kombinationen alkohol och droger bidrog till Ferlins ibland våldsamma lynnes­utbrott och till hans skador. Skadelistan är diger: han blir gipsad, bryter revben, får skärsår i samband med akrobatik och armbrytning och blir nedslagen av främlingar. Skadorna har den omfattningen att Olof Lagercrantz associerar till bilden av den av pilar genomborrade San Sebastian, när han ser Ferlins kropp »översållad av otaliga ärr«. Man kommer osökt att tänka på dikten »Av ständig oro« i »Barfotabarn«: 

Av ständig oro för stort och smått

jag blev alltmer en igelkott.

Gott folk som klampar min väg förbi

de viskar ofta om hysteri.

Och några talar om stämning

och de moderna om hämning.

[—]

Ja, konstig är jag till övermått

och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut

har genomborrat mej själv förut.

[—]

Från mitten av 1930-talet var Nils Ferlin, med dagens språkbruk, en storkonsument av sjukvård med vistelser på Södersjukhuset, Garnisonssjukhuset, Karolinska sjukhuset, Serafimerlasarettet, Norrtälje lasarett, Mörby lasarett, Akademiska sjukhuset, Ulleråker och Samariterhemmet. De sista femton åren led han av reumatism och en besvärlig Dupuytrens kontraktur. Han behandlades 1953 på Karolinska sjukhuset med guldsalt och kortison. Sjukdomen gjorde att fingrarna blev söndervärkta. Han skaffade en tjock penna som fingrarna kunde gripa om, men handstilen, som i ungdomen varit mycket vacker, försämrades, och till slut var varje ord en plåga. Han försökte dikta, men lyckades endast forma några rader innan han, som i följande utkast, gav upp:

Med snedvridna fingerleder

jag sätter en vers på pränt

och lägger för den katheder

med möda för jag …

I ett reportage i Norrtelje Tidning står att läsa: »Nils Ferlin granskade sina reumatiska händer och muttrade: ’Man har kanske härjat för mycket.’ Efter en stund tillade han: ’Det hade kanske kommit ändå. Man ska inte skylla på brännvinet, inte på livet heller’.«

Nils Ferlin kunde, liksom andra, efter ansökan få långvarig sjukhusvård i syfte att vila och äta upp sig, och vara borta en tid från alkohol och andra bekymmer. Den 9 juli 1934 tas han in på Beckomberga sjukhus. Från det inledande överläkarsamtalet noteras att han har haft bekymmer det senaste året; en fruntimmershi­storia har gjort honom ledsen och ihop med hans omväxlande levnadssätt gjort att han druckit mycket sprit. Han har aldrig haft obehagliga känningar därav, inte delirium, inte hallucinationer, men däremot en plågsam sömnlöshet. Det antecknas att han har en högröd ansiktsfärg och ett dåligt nutritionstillstånd.

Några dagar senare skriver man att han är »snäll och foglig«, men att han grälat med en medpatient, och senare antecknas att han är tämligen pretentiös. Hans vikt har ökat med 3,5 kilo på en vecka, men han undrar ändå om han inte kan få ett ägg extra. Vidare står: »Han ber om den ena friheten efter den andra fast han har de största friheterna på hela sjukhuset. Pockande och snäsig mot personalen, hövlig och foglig mot läkarna, men passar inga permissionstider.« Avslutningen på denna vårdperiod blir att han försöksutskrivs efter en månad – detta sedan han ringt och omtalat att han rest till skärgården.

I april 1940 tas han åter in, denna gång klart sämre, med stark tremor i hela kroppen. Han ordineras kloral, Luminaltabletter, B-vitamininjektioner samt så kallat aptitinsulin. Han sägs känna att det är skönt att ha beslutat sig för en tids vila. Även denna gång ska det varit »mankemang« i förhållandet till en kvinna: »Jag har förkvävt hennes personlighet«. Han har supit ner sig ordentligt, där en förklaring sägs vara att han fått en mängd stipendier som medfört umgänge och uteliv. Det noteras vidare att sjukhusvistelsen blivit splittrad då Ferlin inte kan förmås avstå från sina stadsresor, från vilka han återvänder spritpåverkad. Den kvinna som nämns i anteckningen från 1940 är konstnären Beth Lagerlund, som han under några år hade en stormig relation med.

Ferlin skrivs ut från Beckomberga för att göra militärtjänst. Men ett drygt år senare kommer han in igen efter att ha blivit deprimerad, druckit mycket sprit och blivit alltmer darrig och nedkommen. Vid ankomsten var han i dåligt skick och vägde endast 63 kilo. Under vistelsen kunde Ferlin vila ut och äta upp sig. I journalen står: »Pat. har under den gångna måna­den varit i god balans men sömnen är fortfarande dålig. Kan ej sova utan sömnmedel. Han är numera glad och öppen. Hans bohemnatur förnekar sig icke. Reser ofta till staden och är ej så nogräknad på sjukhusets ordningsföreskrifter men uppträder aldrig stötande utan alltid artigt och godmodigt. Han har dock en viss ruelse över sitt leverne. Arbetar på en ny diktsamling (skillingtryck).«

Från början av 1940-talet märker man en mer uppgiven ton hos honom. I ett brev till vännen Uno Eng skriver han: »Broder! Är mycket sjuk och mycket trött och ovän med alla människor. Nekad servering på flera ställen (inte allenast idag utan för ’alltid’). Inte så långt från Beckomberga […] Hjärtliga hälsningar! Ferlin (den olycklige)«

I efterhand beklagade Ferlin sin bohemtillvaro i Klara som bröt ner hans starka fysik. Han längtade ibland därifrån: »Jag skulle bara vilja ligga alldeles stilla vid en dikesren och nosa på tussilago. Jag skulle vilja hyra en kåk på landet, men alla stugor är upptagna av grosshandlare«. I en intervju sa han: »Ett år till i Klara och jag hade gått under«, vilket också kan anas i följande utkast:

Det var en bohem ifrån Klara

som sa: här är ljuvligt att vara,

dock reser jag bort

ty livet är kort

och här blir det kortare bara.

Nils Ferlin flyttade till Roslagen med Henny Lönnquist från Helsingfors, som han gifte sig med 1945. De bosatte sig på gården Norrboda, där de bodde fram till hans död.

Under den första tiden i Roslagen uteblev depressionerna, men ett annat problem var återkommande svåra magsmärtor, som bedömdes bero på kronisk magkatarr. Först 1957 opererades han på Akademiska sjukhuset. Man fann då tecken på en tidigare brusten blindtarm. I efterhand kan dessa smärtor kanske tolkas som korta episoder av subileus. 

Sömnlöshet, som besvärat honom livet igenom, gjorde att han i september 1950 lades in på Serafimerlasarettet. Han avvek efter tre veckor, då han ansåg att förhållandena där bara gjorde honom sämre: han somnade först framåt morgonen, men då var det dags att ta tempen, och när han väl somnat om var det dags att bädda sängen. Ferlin intervjuas i Aftonbladet under rubriken »Olidligt för de sjuka på Serafimerlasarettet«: »Kortare utbildningstid, bättre löner och kvinnlig värnplikt – det är det strama och lättfattliga trepunktsprogram skalden Nils Ferlin formulerar för lösandet av sjukvårdskrisen. Han har just varit offer för denna kris. I en sjuksäng på Serafimern har han legat i drygt tre veckor, temporärt poängbeseg­rad av ödet men med en glimt i ögat som antyder att han inom rimlig tid är mogen att ställa upp i en ny drabbning. Här på Serafimern är flera avdelningar stängda för personalbristens skull, och här som på många andra ställen har man fått ta till utländsk arbetskraft.«

Ferlin protesterar också mot den militärdrill som finns och beskriver att läkarna ibland betraktas som halvgudar och uppför sig som sådana: »Det finns läkare som retar upp en så att nerverna inte håller, samtidigt som de dekreterar att man ska vara lugn …«

1956 vårdades han på Ulleråker och nu var situationen allvarligare. Vid undersökning ska han ha visat stark oro, inte tagit reson, och »konfabulerat«, men dock varit tids- och rumsorienterad. Han tas in på intyg men försöksutskrivs snabbt till Akademiska sjukhuset, varefter han 3 månader senare ska ha utskrivits »återställd«.

Man kan säga att det var ett under av ljusare stunder att Ferlins sista diktsamling »Från mitt ekorrhjul« kom ut 1957. Om man jämför bilder på Ferlin från tiden då han flyttade till Roslagen med dem från mitten av 1950-talet ser man att han åldrades snabbt. Det var inte många som såg vad som skedde. En av de få var vännen Gunnar Ekelöf. I sista samlingen uttrycker Ferlin sin livssituation i dikten »Tillbakablick«:

Nu är man gammal, nu är det tråkigt,

finns inte mycket att vänta på.

I unga dar var det armt och bråkigt

men fattigdomen blev aldrig grå.

[—]

Trött är jag nu på det arma hölje

jag alltför länge har sprattlat i.

Nils Ferlins sista år blev tunga. Han vårdades under långa perioder på Ulleråker. Trots tung medicinering plågades han svårt av mardrömmar och sömnlöshet. Natten till den 9 december 1960 gjorde han ett försök att ta sitt liv. Han var desperat och fördes på nytt till Ulleråker, där han fick en hjärnblödning. Han blev medvetslös och överfördes till Akademiska sjukhuset, där han successivt återhämtade sig. Nils Ferlins tankar kring rätten över sitt eget liv ses i följande utkast:

En människa behöver inte leva så länge att han

ser ut som en fågelskrämma både in- och utvärtes.

En människa har rätt att sätta punkt för sitt eget liv

när han känner att han inte orkar med.

Efter att ha vårdats på Mörby lasarett kom han till Samariterhemmet, där han somnade in klockan fem på morgonen den 21 oktober 1961. 

Nils Ferlin, som har skrivit så mycket om döden, hade tänkt sig en gravsten med följande ord:

Här vilar en man

som var mycket rädd

för döden.

Livet borde likväl

ha lärt honom motsatsen.

ur »En gammal cylinderhatt«

Så blev det inte. Den dikt som finns på gravstenen är »Inte ens«, som han skrev på Leksands kyrkogård 1934 och som ingår i »Goggles«:

Inte ens en grå liten fågel

som sjunger på grönan kvist

det finns på andra sidan

och det tycker jag nog blir trist.

Inte ens en grå liten fågel

och aldrig en björk som står vit –

men den vackraste dagen som sommaren ger

har det hänt att jag längtat dit.

Man kan hävda att Nils Ferlins psykiska anamnes började med faderns suicid 1909 och slutade ett halvsekel senare med ett allvarligt suicidförsök. Han använde sin ordkonst för att bemästra sin depressiva benägenhet och sin suicidalitet; han höll sig vid liv genom sin diktning:

Min humor var en skallra.

Lätt skallrade jag väck 

den största som den allra

minsta lilla skräck.

Snart går jag utan vapen

och med ett ur som stannat

direkt mot galenskapen.

Jag orkar inte annat.

»Snart« ur »Kejsarens papegoja«.