Medvetande tillhör den kate­gori av ord som alla »vet« vad det är men som är mycket svåra att definiera, vilket Michael Broomé och Hugo Lagercrantz tidigare visat i en artikel i Läkartidningen. »Awareness of internal and external existence« är väl den bästa definitionen – alltså att man upplever att världen (och man själv) finns. Men ordet har delvis olika betydelser, vilket kan illustreras av att man försöker finna motsatsen: en motsats är »medvetslöshet«, en annan är »zombie-liknande«. En zombie har inget medvetande, men kan ändå vara medvetslös.

Eftersom det har varit mycket svårt att förklara hur evolutionen kunnat frambringa detta tillstånd har fältet varit fritt för allehanda religiösa eller my(s)tiska förklaringar. Är medvetandet detsamma som »själen«, som väl enbart finns hos oss och inte hos »de själlösa djuren«, eller finns det, fast kanske mindre uttalat, även hos dessa – är det någon form av övernaturlig kraft som kanske till och med överlever döden till evigt liv eller någon form av själavandring? Detta dualistiska synsätt – att kropp och själ är helt olika saker – har naturvetenskapen, som Broomé och Lagercrantz beskriver, övergivit eftersom medvetandet liksom alla andra biologiska processer måste följa fysikens lagar.

Två böcker som jag de senaste åren har läst rekommenderas för att belysa problemen ytterligare. Den ena, »Mama’s last hug« av Frans de Waal, visar på ett helt övertygande sätt att medvetande inte finns endast hos oss, utan också hos primater och andra däggdjur och sannolikt även bland fåglar och kanske även andra djur. Att vetenskapen så länge har förnekat att känslor (och medvetande) finns hos dessa varelser är svårt att förstå. Länge fick man inte skriva att »elefantmamman ställer sig mellan ungen och lejonet för att skydda ungen« – detta ansågs som ett förmänskligande av djuren utan vetenskaplig grund. I stället skulle man tala om »instinkter« och »reflexer«, även om resultatet blev detsamma. Efter att ha läst några böcker av Frans de Waal och hans observationer av särskilt schimpanser och deras avancerade politiska spel, kan man lugnt konstatera att dessa våra släktingar är smarta, beräknande och kan planera sitt uppträdande. Till exempel måste alfahannen alltid liera sig med andra hannar, annars kan dessa sluta sig samman och avsätta honom, och tyranniska härskare har som regel ganska kort tid på tronen. Schimpanser är alltså helt medvetna om sig själva och omgivningarna och mycket lika oss (och vi dem). 

Den andra boken är betydligt mera krävande: »From bacteria to Bach and back« av Daniel C Dennett. Grunden är darwinismen: enkla kemiska molekyler som blir till gener, vilka i sin tur muterar och konkurrerar ut varandra, vilket så småningom kan leda fram till varelser med en hjärna som kan producera »tänkande« maskiner och retrospektivt kartlägga sin egen utveckling.

Daniel C Dennett börjar med att beskriva »kompetens utan förståelse« (competence without comprehension – det låter bättre på engelska). Ett exempel är termitstackar, magnifika byggnader med inbyggd luftkonditionering av högsta klass, konstruerade av insekter som inte har en susning om vad de gör. Motsatsen är »kompetens med förståelse«. Ett exempel är kate­dralen Sagrada Familia i Barcelona: till det yttre mycket lik termitstackarna, men byggd med intelligenta ritningar. Helt sant är ju inte detta: många av arbetarna kan bara sin lilla del – hur man hugger sten, lägger tegel och så vidare – och följer bara ritningarna utan att förstå hur de hänger ihop, men helheten vore inte möjlig utan en huvudplan.

»Kompetens utan förståelse« är ett resultat av evolutionen: »termitbyggnadsgener« uppkommer och muterar, sämre varianter av termitstackar konkurreras bort och därmed de gener som orsakar dem, och stackarna blir alltmer förfinade. Detta är, anser nog de flesta, helt annorlunda än de byggnader som människorna åstadkommer: de är ju ett resultat av vårt överlägsna tänkande! Men detta är bara delvis sant: författaren visar övertygande att även våra fina uppfinningar till stor del kan ses som avhängiga av evolution utan förståelse. Ett exempel: ett folk som lever vid havet. Någon där får en idé: man kan åka ut på det ganska oroliga havet för att fiska. Man bygger en båt, som inte är särskilt bra, så man prövar en annan med små modifikationer, och om den flyter bättre, tar in mindre vatten, är lättare att styra och så vidare, inkorporeras detta i konstruktionen – det som gäller är »survival of the fittest«, alltså bäst båt vinner – ren darwinism. Båtbyggarna behöver inte fundera ut hur förändringarna ska se ut – det visar sig i praktiken. Här har man uppfunnit ordet »mem«. I detta fall kan man säga att memet »båtbyggnad« har uppkommit i någons hjärna och sedan muterat och spritts till båtbyggarna, som efter några generationer bygger perfekta båtar, ofta utan att kunna logiskt förklara alla detaljer: »det är bäst så, så har vi alltid gjort«. 

Ordet »mem« myntades av Rich­ard Dawkins, som skrev boken »Den själviska genen«. Memer är idéer av olika slag som sprids mellan hjärnor och precis som gener muterar, kopplas ihop eller dör ut, enligt Darwins lagar om naturligt urval. De enklaste memerna är ett inlärt beteende, för människor dessutom ord, medan mera sammansatta memer ger oss idéer, musik, klädmoden och så vidare. De mest avancerade blir till politiska system och religioner. »Memes« kallas alla bilder och annat som trängs i de flestas mobiler. Våra hjärnor har utvecklats i samspel med memerna till att bli allt effektivare­­ plattformar för dem. Det är memerna som har gjort oss till vad vi är. Memerna, precis som generna, »strävar efter« att föröka sig genom att spridas till allt fler och lever sitt eget liv. Liksom generna muterar och förbättras memerna, det vill säga ger sin »ägare« en överlevnadsfördel, eller försvinner. Jag har satt »strävar efter« inom citationstecken, för de har naturligtvis ingen egen vilja, lika lite som generna har det. Detta låter ju som en lek med ord, men så är det inte, menar Richard Dawkins.

En hand utan redskap är ganska hjälplös, och en hjärna utan memer likaså (och »redskap« är resultat av memer: både deras konstruktion och hur de används.) Memer finns också hos djuren: inlärt beteende är nödvändigt för de flesta högre djur. En leopard som fötts upp i fångenskap skulle stå sig slätt om den släpptes ut i djungeln, precis som vi om vi plötsligt förpassades till stenåldern. Ett av de förs­ta nya memerna hos våra tidiga förfäder, sannolikt homo erectus, var att behärska elden. När födan kokas eller steks behöver man inte tugga den så mycket och den absorberas lättare i tarmen, så utnyttjandet av detta mem ledde till genetiska förändringar: tänder och tarmar minskade i storlek. På samma sätt ledde språket till allt större hjärnor som kan skapa och härbärgera allt fler memer – en självförstärkande effekt. 

Låt oss återgå till frågan om medvetande. Termiterna som bygger sin stack är inte medvetna – de följer bara instinkterna, som är enkla: bygg, skaffa näring till stacken, hjälp alla termiter som luktar som du och döda alla andra (en ur-moral, om man så vill). Ju »högre« djur, desto mer komplicerade instinkter behövs, och ju mer komplicerade de är, desto bättre är det om djuret förstår något av vad det gör. Ett exempel: fågeln som spelar skadad för att locka bort räven från boet med ägg. Detta kan vara ett helt instinktivt beteende, liksom rävens försök att ta fågeln, men om fågeln på något plan åtminstone dunkelt förstår vad det handlar om, det vill säga har någon form av medvetande, kommer agerandet att bli mera övertygande, vilket kan behövas – särskilt om räven också genomskådar det hela. Medvetandet vaknar med en begynnande förståelse av omvärlden och tilltar gradvis ju mer förståelse som uppnås.

Det finns alltså en mängd olika grader av medvetande. Vi vet numera att många djur, från kråkor till elefanter, kan känna igen sig själva i en spegel och därmed måste ha någon form av självkännedom. Schimpanser kan, som nämnts, spela ett politiskt spel och planera för framtiden. Ett intressant fall är en ung hanne som utanför besökstid på zoo samlade på små stenar för att kasta på åskådarna när de kom. Det står alltså alltmer klart att de flesta större däggdjur och många fåglar har både känslor och medvetande, något som borde leda till mer respekt och bättre behandling av dem från vår sida. Den stora skillnaden mellan dem och oss är vårt språk och vår kultur, kort sagt våra memer, som har gett oss oemotståndlig makt så att vi har kunnat omforma planetens yta efter vårt behag.

Det är alltså lätt att förstå varför medvetandet utvecklats, men hur det fungerar är betydligt svårare. Det är ett slags i vaket tillstånd ständigt pågående tredimensionell inbyggd färgtelevision som speglar och orienterar oss i verkligheten. Man kan visa hur ljus av en speciell våglängd stimulerar vissa celler i ögat och sänder signaler till syncentrum, men hur detta sedan gör att tv:n visar att gräsmattor är gröna går i alla fall inte för närvarande att kartlägga. Att undersöka medvetandet med de metoder som vi för närvarande har är som att försöka sluta sig till en katedrals konstruktion genom att analysera en av de tegelstenar som används när man bygger den.

Begrunda dessa tre meningar:

Mannen är spermiens sätt att bilda fler spermier.

Genen hos toxoplasmaparasiten som gör musen modig sprider sig genom att katten äter upp den.

Månlandningen är rymdfärds-­memets sätt att infektera ett otal människohjärnor via televisionen.

Skratta gärna, men det ligger en djup sanning i alla dessa påståenden!

Jag hoppas att du, läsare, har haft nöje av att läsa denna lilla betraktelse trots att det egentligen bara är ett sätt för memet »mem« att sprida sig till just din hjärna – om du mot förmodan inte kände till det tidigare.