I mars 1906 avseglade vetenskapsmannen Robert Koch från Hamburg. Några månader tidigare hade han i Stockholm mottagit Nobelpriset i fysiologi eller medicin för sin forskning om tuberkulos, vilken inkluderade upptäckten av tuberkelbakterien och påvisandet av att denna mikroorganism var orsaken till tuberkulos.
Koch var på väg mot Tyska Östafrika. Det var hans tredje expedition dit, och det skulle bli hans mest betydelsefulla. I sällskap hade han sin unga fru Hedwig. Seglatsen skulle ta 60 dagar, och i slutet av maj anlände man till den tyska kolonin i vad som i dag är Tanzania.
Koch var högt meriterad. Han hade identifierat orsakerna till tuberkulos, mjältbrand och kolera. Han hade med sina postulat formulerat en vetenskaplig metod för att identifiera etiologin till infektionssjukdomar. I och med detta hade han lagt grunden till den moderna bakteriologin och indirekt även till infektionsmedicinen. Däremot hade hans vetenskapliga karriär hamnat i bakvatten. Han var inte insatt i den aktuella forskningen inom serologi. Hans upptäckt av tuberkulin hade blivit en motgång, eftersom han lanserat upptäckten som ett vaccin mot tuberkulos. Det fungerade inte, och Kochs rykte skadades svårt. Att tuberkulin sedan kom att inta en viktig roll i diagnostiken av tuberkulos hjälpte inte. Koch hade passerat zenit i sin vetenskapliga bana, och yngre forskare hade tagit ledningen inom den mikrobiologiska forskningen.
1902 började det komma rapporter om fall av trypanosomiasis – afrikansk sömnsjuka – i Tyska Östafrika, och även från det brittiska protektoratet Uganda. Ställvis hade sjukdomen drabbat befolkningen hårt. På den ugandiska ögruppen Ssese Islands i Viktoriasjön uppgavs 20 000 människor ha dött i infektionen. Ännu i dag har befolkningen inte återhämtat sig. När jag åren kring senaste millennieskiftet regelbundet brukade besöka ögruppen uppgick hela befolkningen till cirka 15 000 invånare. Då var det största hälsohotet inte trypanosomiasis utan malaria.
Sömnsjukan innebar ett ekonomiskt hot för kolonialmakten. Arbetare i plantagerna drabbades, vilket minskade inkomsterna. Det fanns därför ett starkt intresse från de tyska myndigheterna att kontrollera sjukdomen.
I detta läge fick Koch en chans att återta sin roll som ledande forskare inom infektionsmedicinen, och han blev en av de första trypanosomiasisforskarna. Etiologin hade klarlagts av brittiska forskare, och Koch kom att kartlägga parasitens cykel i förhållande till vektorn. Han initierade därefter isolering av infekterade individer och planerade att ta fram effektiva botemedel mot sjukdomen.
Man använde olika arsenikföreningar, som alla uppvisade allvarliga biverkningar såsom smärta vid injektion, yrsel, sjukdomskänsla och blindhet. Däremot kunde man inte påvisa varaktiga effekter på parasiterna. Koch rekommenderade att de smittade skulle samlas upp i »koncentrationsläger« (han använde detta ord). Under Kochs tid i Afrika etablerades tre sådana läger i Tyska Östafrika och fem i de tyska kolonierna i Västafrika, i nuvarande Togo och Kamerun. Trots att de olika arsenikpreparaten som injicerades på de sjuka inte såg ut att lindra, och än mindre bota sjukdomen, fortsatte verksamheten.
Kochs hustru Hedwig blev snart tvungen att åka hem till Tyskland på grund av malaria, och Koch blev också sjuk i lymfangit efter att ha blivit biten av sandflugor. Han lämnade Tyska Östafrika för gott i oktober 1907.
Tillbaka i Tyskland fortsatte Koch att utveckla handlingsplaner för att förebygga och behandla sömnsjuka. Antalet koncentrationsläger ökade.
Under det senaste året har en diskussion om Kochs arv belyst dessa frågor i Tyskland. Tysklands främsta forskningsinstitution för infektionssjukdomar är beläget i Berlin och uppkallat efter Koch. Kanske är det ingen tillfällighet att det namngavs år 1943, när Tredje riket stod på höjden av sin makt. Röster har nu höjts för att Robert Koch ska tas bort från institutets namn.
Koch dog 1910. Han var en lysande vetenskapsman och förtjänar, som grundare av bakteriologin, sin plats i medicinhistorien. Han hade möjligen ädla motiv för att behandla de människor som drabbats av sömnsjuka. Men metoderna för att göra detta var etiskt oförsvarbara. Inte bara förgiftade han tusentals människor, det skedde dessutom mot deras vilja. Än värre: han etablerade en praxis om olika etiska regler för Europa och Afrika.
Denna praxis, att tillämpa andra etiska principer i låginkomstländer än de man tillämpar hos oss i höginkomstländer, drabbar oss än i dag och på olika sätt. Att undanhålla fattiga länder livsviktiga vacciner mot covid-19 är ett exempel.
(uppdaterad 2023-10-12)
