Foto: Madeleine R Sundström
När man har kommit till åren börjar man allt oftare fundera över frågan om det finns något att berätta som kanske annars blir bortglömt. Man inser att mycket på goda grunder kan bedömas som trivialt, och berättelsen om det kan lika gärna glömmas. Men det finns kanske ändå något som är värt att delge kommande generationer. Ett sådant exempel är historien om hur specialistkompetens blev en viktig angelägenhet för läkarna.
Länge var uppfattningen i kåren att specialistkompetens var en angelägenhet för privatpraktiserande läkare. Sjukhusläkare satsade på den egna specialiteten, randutbildning fick anstå.
När blev det då klart att specialistkompetens för läkarna var viktig? Jo, det inträffade samtidigt som mycket annat i samband med avtalsförhandlingarna som föranledde genomförandet av sjukronorsreformen 1969/70 (se LT nr 1–3/2020).
Parterna enades praktiskt taget första förhandlingsdagen om att läkarna skulle ha reglerad arbetstid och en fast lön för det. Den för kollektivet totala arbetade tiden, och den totala lönesumman, skulle inte ändras. Ett nytt lönesystem för läkare skulle införas; någon förändring av sjukvårdens organisation skulle för övrigt inte ske. Patienterna skulle inte märka någon skillnad. Efter det hade parterna arbetet kvar att fastställa hur lång den nuvarande arbetstiden var och hur stor lönesumman var. Detta tog en hel del tid under hösten och vintern.
En dag meddelade arbetsgivarna oväntat att man hade blivit varse att allmäntjänstgöring (AT) för läkare skulle införas. Man hävdade att dessa läkare borde ha en lön som var lägre än övriga underläkares. Läkarförbundets svar var att om frågan över huvud taget skulle kunna övervägas måste principen fastställas att lönesänkning för en del av kollektivet skulle innebära en motsvarande höjning för andra delar. Det blev man ense om.
Förhandlingsdelegationen insåg att detta var en fråga för Sylf, som därför fick identifiera den grupp som skulle få en kompenserande löneförhöjning. Det gick några minuter, och så sade någon, tyvärr kan jag inte minnas vem: »Varför inte de specialistkompetenta underläkarna?« Vi började räkna.
Hösten 1969 bestod Läkarförbundet till mer än hälften av underläkare: något mellan 5 000 och 6 000 individer. Enligt Sylfs medlemsregister var man underläkare i genomsnitt i sju år, mycket varierande beroende på specialitet och typ av sjukhus. Men hur många hade tagit ut sin specialitet? Ingen visste. Man enades om att fråga Socialstyrelsen, som accepterade uppdraget att söka i sitt register och rapportera.
Vi trodde att talet skulle bli relativt lågt. Efter två månader fick vi veta: 800 personer. Att AT-läkarna skulle vara 2 000 hade upprepats om och om igen i det offentliga samtalet. Ingen bestred detta.
Så nu var allt enkelt: för varje procent man sänkte lönen under AT skulle man höja lönen med 2,5 procent för specialisten. Det slutade med minus 20 procent för AT och plus 50 procent för specialisten.
När 1970 inleddes var det således 800 underläkare som fick en lön rejält högre än de andra. I Sylf trodde vi att kanske 1 000 till skulle inse att de befann sig i en situation där de relativt snabbt skulle kunna bli specialister och få den högre lönen. För de flesta innebar det att man fick se till att komplettera sina meriter med randutbildning. Så 1 000 underläkare, med en betydande erfarenhet inom sin egen specialitet, skulle komma att meddela sina chefer att de under en övergångstid skulle tjänstgöra inom en annan verksamhet, inom ett område av intresse, men där de hade ringa erfarenhet. Föga förvånande blev det ett tag ganska rörigt.
800 specialister blev efter något år mellan 2 000 och 3 000. Det var inte den enda felräkningen. Under de första åren gällde en övergångsregel: den som hade fått sin examen skulle redovisa en »avkortad AT«, som omfattade nio månader psykiatri och allmänmedicin.
Antalet läkare som varje år fick sin examen var på den tiden drygt 500. Men de blev fler. När 21 månaders AT började tillämpas vid inledningen av 1973 var det vid slutet av höstterminen 400 som tog examen. Först något år senare nådde man antalet 2 000 AT-läkare.
Antalet specialistkompetenta underläkare kom inledningsvis att i verkligheten överstiga antalet AT-läkare, men så småningom blev antalen ungefär desamma. Resultatet blev i varje fall i verkligheten en höjning av lönesumman för underläkarkollektivet, överslagsvis tio procent, och mer under början av perioden.
Det var uppenbart att man i arbetsgivarkretsar kände sig blåsta och att man snarast ville sudda ut spåren av denna pinsamma händelse. Det gick så småningom, men inte förrän anställningsformerna för läkare förändrats avsevärt. Då hade det inte så stor betydelse för underläkarna. Men det är en annan historia.
Läs även! Milstolpe i svensk sjukvårdshistoria
