»Döde menniskor funnos på wägar, i skogar, på wagnar liggande.« 

Så beskrev historikern och prästen Abraham Ahlqvist (1794–1844) i sin bok »Ölands historia och beskrivning« från 1822 hur  pesten drog fram på Öland [1].  »Denna Smita utbröt tidigt på året i flere Rikets provinser. Brev afgick till alla Consistorier i Riket dat. Stockholm den 21 Augusti 1710, att Pestbönen skulle ifrån Predikstolarna uppläsas.« Till Öland kom pesten redan i slutet av februari 1710.

Öland var långt in på 1800-talet en isolerad ö från det svenska fastlandet, men bedrev under flera hundra år handel med kalk-sten, fisk och kött med de nuvarande baltiska staterna. 

Petter Åhstrand (1700–1766) skrev i sin »Beskrivning öfwer Öland« [2]: »Så länge Ölänningarne ägde frihet, att med egna Båtar föra sin sten till de Svenska Städerna inom sundet: såsom Riga, Reval, Dantzig med fler, var deras arbete ganska lönande.« 

Det Stora nordiska kriget pågick mellan 1700 och 1721. Då kriget bröt ut år 1700 hade Sverige just börjat repa sig efter den förödande missväxten 1696–1697, då kyla och regn förstörde skördarna. Missväxten satte stora människoskaror i rörelse i jakt på mat, inte bara i Sverige. Efter den följde svår torka åren 1708 och 1709, och vintern 1708–1709 var den kallaste i mannaminne. Den svenska hären decimerades denna vinter på ett fruktansvärt sätt. 

Slaget vid Poltava den 28 juni 1709 betecknas som slutet på Sveriges yttre storhet och makt och vändpunkten i nordiska kriget [3]. Inför kriget hade Sverige 20 olika båtsmanskompanier, bland annat de två öländska och gotländska kompanierna, Ålands och södra Finlands kompanier samt Norrlands två kompanier [4].

De första pestutbrotten började i Transsylvanien år 1701. Sjukdomen hade nått Ungern år 1703 och södra Polen 1704, och 1709 hade sjukdomen etablerat sig vid södra Östersjökusten, där den snabbt spreds vidare via hamnstäderna till Pommern, Preussen, Baltikum, Finland och Skandinavien. Via Gdańsk i Polen, som blev hårt drabbat av pesten, skedde merparten av den inte minst för Sverige livsviktiga spannmålsimporten. Med spannmålen följde råttorna, som hade en avgörande roll för spridningen av den dödliga smittan [5].

I början av 1700-talet skrev bara få präster in i »dödboken« vilken sjukdom som den avlidne dog av. Det är därför svårt att säga till vilka socknar på Öland och till vilka delar av Småland, Blekinge och Öster-götland pesten kom först. Det finns i alla områden en puckel av döda under våren 1710. I Gräsgårds socken på Öland dog den 27 februari 1710 tre personer av pesten och fler under april månad, och i Åby socken norr om Kalmar dog den första personen den 3 april 1710, vilket troligtvis är de första svenska pestoffren. Öland och södra Småland med Kalmar hade flest döda kring årsskiftet 1710–1711.

Gräsgårds socken ligger långt ner på sydöstra sidan av Öland med en hamn. Dit kom »en främmad tiggare« med pesten och begravdes den 27 februari 1710. Denna främmande tiggare kan ha kommit med ett skepp från nuvarande Polen och blivit ilandsatt i Gräsgårds hamn, eftersom man inte ville ha smittan på skeppet. Samma dag begravdes även en kvinna och en flicka från Gräsgård, som också dog av pesten. I samma socken dog mellan den 27 mars och den 24 april åtta personer av pesten; en av dessa var en tiggare från Vissefjärda i Småland. 

På Öland finns det kvar kyrkböcker med antal döda från 10 av 32 socknar mellan 1710 och 1713. Enligt Ahlqvist är en av anledningarna att en tid, då »Prästerna ofta blevo de första offren åt sjukdomar, kunde ej några fullständiga Kyrkboksanteckningar föras.« På Öland dog fem präster i slutet av 1710 och åtta under 1711. Bara i socknarna Gräsgård och Alböke och delvis i Högby på norra Öland finns dödsorsaken pesten inskriven. 

Ahlqvist skriver: »Hwarifrån den inkommit på ön, är omöjligt att avgöra; men troligt synes att smittan ifrån Calmar blifwit införd. I november månad begynte sjukdomen redan visa sig våldsam och häftig.« Pesten kom också med flyktingar som seglade direkt till Sverige från Östersjöprovinserna för att undkomma kriget och pesten [3]. Skepp från Estland, Livland och Reval lades också upp för vintern i Kalmar [6]. 

De svenska båtsmännen från Norrland, Åland, Finland och Öland blev inkvarterade på den isolerade ön Öland under vintern 1710–1711, och tillståndet var högst eländigt hos dessa båtsmän. I de kvarvarande kyrkböckerna på Öland kan man läsa att många båtsmän och främmande personer dog mellan den 27 februari 1710 och den 3 mars 1711. Bland de första båtsmännen från Åland var Anders Biörn, som dog den 10 december 1710 i Sandby, och Anders Postenberg, som gift sig med Valborg Larsdotter 1706. Paret fick två barn, 1707 och 1709, som dog av pesten den 23 december 1710 i Gräsgårds socken [7]. 

Gotlandsbåtsmännen hemsändes över Öland till sina rotar. Den 12 januari 1711 dog båtsman Christian Roth från Gotlands kompani i Högby socken på Öland. Pesten kom till Visby i januari med de sjuka båtsmännen. Totalt dog i Visby 458 personer.  Däremot kom smittan redan under 1710 sjövägen från öster till den östra sidan av Gotland [8]. Till skillnad från Öland drabbades inte Gotland lika svårt eftersom det »bara« var de egna båtsmännen som spred smittan till Gotland.

Abraham Ahlqvist skriver att pestens verkningar på Öland blev svåra. Det var svårt att hindra dess spridning och döden kom efter endast ett par dagars sjukdom. Befolkningen tycktes inte heller förstått nödvändigheten av att följa de föreskrifter som myndigheterna gav.

Figuren ovan  visar antalet döda under pest-åren på Öland i tio socknar. Det började med en liten puckel under april, men på hösten slår pesten till i stor skala. I många socknar kom pesten tillbaka efter ett halvår.

Totalt dog 320 personer av pesten i Gräsgård och Alböke socken, men 12 var inkvarterade båtsmän och 3 tiggare. Det var framför allt personer i åldern 20 till 40 år som dog, men anmärkningsvärt få i åldrarna 0–3 år. Denna grupp skiljer sig åt om man jämför samma grupp för andra sjukdomar, som smittkoppor och mässling. En förklaring kan vara att det i början av år 1710 hade varit en mässlingsepidemi på Öland. 

De som överlevde verkar ha utvecklat ett skydd mot sjukdomen. Ahlqvist skriver: »Man har anmärkt att sedan smittan upphört i ett hus eller by, voro de kvarlevande skyddade emot giftet.« Senare studier har visat att de som överlevt bakterien Yersinia pestis har utvecklat T-celler, som tillsammans med medfödda immunceller ger skydd och immunitet [9].

I många familjer dog alla av pesten, men kvar blev också många änklingar och änkor, som snabbt gifte om sig; antalet ingångna äktenskap ökade dramatiskt under peståren. Enligt Petter Åhstrand dog 5 194 personer på Öland åren 1710–1711. Det var enligt Abraham Ahlqvist nära häften som dog av pesten – och tar man sedan med kriget: »Genom dessa olyckor sammantagne, hade Ölands folkstock så sammansmält, att nästan två tredjedelar af Landet har avlidit.« Mina egna beräkningar gav att 7 517 dog på Öland åren 1710–1712. Så pesten och kriget skördade mellan 5 000 och 8 000 offer under peståren.