I början av covidpandemin läste jag om Philip Roths trettioandra och sista roman »Nemesis« från 2010. I samhället tyckte jag mig känna igen sådant som Roth hade beskrivit tio år tidigare.

Roth berättar om en fiktiv polioepidemi i Newark sommaren 1944. Huvudpersonen är den rättsinnige fritidsledaren Bucky Cantor, som stannar kvar i stan hos de ungdomar han är fritidsledare åt och försöker skapa lugn omkring sig, allt medan polion breder ut sig. Välbärgade Newarkbor som har möjlighet flyr staden.

Bucky väljer att stanna kvar, men så småningom övertalas han av sin flickvän att tänka på sin egen hälsa och förena sig med henne på ett sommarläger för ungdomar ute på landet. Bucky beger sig dit, men för med sig poliosmittan, insjuknar och blir gravt funktionsnedsatt för resten av livet och hinner även smitta andra ungdomar på lägret. Själv ser han sin sjukdom som ett straff av högre makter, därav bokens titel. Detta är bokens drama på individnivå: protagonistens kamp mellan att göra det allmänna rätta och att vårda sin individuella hälsa.

När jag läser om romanen är det inte främst huvudpersonens tragedi som fängslar. Det är snarare reaktionerna i samhället som skär in i vår tid. Roth skildrar den ångest som breder ut sig i samhället och de konflikter som uppstår. 

Viruset var identifierat redan 1908, men det var länge okänt hur det spreds. Polion drabbade till synes blint, och ingen visste hur man kunde undvika att drabbas. Myndigheterna beslutar om olika drastiska åtgärder, som nedstängningar, karantän och inställda bussturer. Människor som drabbas av nedstängningarna klagar, eftersom de inte kan ta sig till sina arbeten och förlorar sina inkomster. Man varnar för att låna böcker på biblioteket och att ringa från telefonautomater. Ungdomar förbjuds att gå på bio och att använda stadens simbassäng. De välbärgade kräver alltmer drakoniska åtgärder. Myggor jagas. Strykarkatter avlivas. Men då, liksom nu, är epidemin utom kontroll. Och om man betänker vad vi nu vet om hur polio smittar (feko-oralt) ter sig nedstängningar tämligen meningslösa, för att inte tala om myggjakt och kattslakt.

Något vaccin mot polio fanns inte förrän 1952. I Sverige inleddes allmän vaccination 1957. Själv minns jag hur mina föräldrar varnade mig för att leka i gamla löv på hösten. Det kunde ju finnas polio där. Ett skäl till den kvardröjande mystiken kring smittvägarna var sannolikt det faktum att mindre än en procent av de smittade drabbas av skador på ryggmärgen och motorneuron. Förlamningar kunde därför förefalla helt slumpmässiga. Ett enda fall av motorneuronskada innebär definitionsmässigt en epidemi, eftersom det går minst hundra (sannolikt fler) asymtomatiska fall på ett med fall med förlamning. 

I romanen skildras hur etniska grupper som italienare får skulden för epidemin. Irrationella beslut tas om nedstängningar. Men nyttan var lika liten då som den har varit under covidpandemin.

På ett närmast profetiskt sätt låter Roth en ungdom från den italienska stadsdelen, där smittan enligt rykten lär komma ifrån, hävda sin rätt att sprida smittan:

»Since when is there a law against spreadin’ polio, Mr. Playground Director?«   

Man känner likheter med dagens vaccinmotståndare; rätten att skada andra kan ses som en mänsklig rättighet. Den tvärsäkra attityd som i början av epidemin krävde ideologiskt motiverade drakoniska nedstängningar är i dag ifrågasatt eftersom vi vet att flera av dessa åtgärder skulle ha varit meningslösa. Däremot saknar »Nemesis«, märkligt nog, dem som förnekar att det alls finns någon epidemi. Och något vaccin vågade man inte ens drömma om. Vaccinmotstånd hade följaktligen varit en omöjlighet då.

De viktigaste lärdomarna av polions historia på samhällsnivå är sannolikt två: att en ödmjukhet inför metoderna att kontrollera epidemin är nödvändig, och att vaccin faktiskt var det medel som för första gången fick sjukdomen under kontroll.