Känslan av att det när allt kommer omkring inte är någon annan än en själv som är ytterst ansvarig för ens egna handlingar och val blir för många starkare med åren. En förklaring till detta skulle kunna vara att ålder och livserfarenhet ger visdom, insikt och en mer realitetsanpassad bild av hur världen fungerar och hur vår roll i den ser ut. 

Frågan huruvida den livserfarna män­niskans känsla av att ha en fri vilja verkligen är riktig har varit omdiskuterad i akademiska sammanhang i tusentals år. Vissa, som kristna teologer, har menat att männis­kan – på gott och ont – demonstre­rat sin fria vilja genom det så kallade syndafallet, som mycket av den kristna teologin är byggd kring. And­ra, till exempel den antike filosofen Lucre­tius, har dock funnit det svårare att få ihop tankarna om den fria viljan med idéer om ett universum som fungerar utifrån förutbestämda lagar och principer, eller för den delen styrs av gudomliga krafters ingripanden. 

En dramatisk och lite oväntad vändning i denna flertusenåriga debatt kom dock för knappt 40 år sedan, i och med att ett antal neurovetenskapliga och kognitionspsykologiska forskare gav sig i kast med frågan utifrån empiriska utgångspunkter. 

Den i detta sammanhang långt ifrån enda, men i särklass mest uppmärksammade och även omdiskuterade och kritiserade, neurovetenskapliga hypotesen om fri vilja fokuserar på det område i bak­re mellers­ta frontalloben (dMFC) som brukar kallas supplementära motorarean (SMA) och dess angränsande områden. Hypotesen innebär att detta område av hjärnan fattar våra beslut åt oss människor innan vi själva blir medvetna om att beslutsfattande över huvud taget pågår. Som om detta inte vore nog döljer också området, enligt de mest extrema varianterna av denna teori, sin styrfunktion för oss genom att skapa en falsk illusion av att beslutet är fattat av vårt medvetna jag.  

Principen för denna tanke illustreras i Figur 1, som är adapterad från en inflytelserik artikel i ämnet av Anthony Cashmore [1]. Den vänstra figuren illustrerar det sätt att se på fri vilja som kommit att associeras med det sunda förnuftet och som i grova drag sammanfaller med William James ideomotorteori om handlingar [2]. Den fria viljan kontrollerar enligt detta synsätt såväl våra medvetna tankar som den omedvetna nervcellsaktivitet i hjärnan som blir resultatet av våra beslut. Systemet påverkas i viss utsträckning av individens gener, den miljö han eller hon befinner sig och har vuxit upp i samt slutligen även av ren slump. Medvetna fria val är dock enligt detta synsätt individens sätt att navigera sin tillvaro och styra sitt beteende [1, 3].

Den mittersta och den högra figuren illustrerar den för sunda förnuftet kittlande, halsbrytande och radikala tanke enligt vilken den fria viljan är mer eller mindre betydelselös för vårt beteende. I grund och botten kan ingen av oss, enligt dessa synsätt, göras ansvarig för någon av våra handlingar, även om bestraffningar trots det kan vara ett pragmatiskt vettigt sätt att få ett samhälle att fungera. 

Historiskt sett har den här typen av teorier alltså hämtat det mesta av sin inspiration från hypotesen att både beteendet och upplevelsen av fri vilja styrs från SMA och angränsande områden. Detta antagande är i sin tur i första hand baserat på två olika empiriska observationer. 

Den första av dessa kommer från experiment där forskare kommit överens med frivilliga försökspersoner om att, vid ett tillfälle de själva väljer, utföra en enkel kroppsrörelse, exempelvis att vifta till med handen eller med ett finger. Man har vid sådana experiment, såväl med elektroencefalografiska metoder som med bland annat funktionell magnetkamerateknik, kunnat notera att aktivitet i SMA inte bara föregår den enkla kroppsrörelsen i sig utan också upplevelsen hos försökspersoner av att fatta medvetna beslut om att utföra kroppsrörelsen [3-5]. 

Den andra observationen kommer från direkt stimulering av SMA på vakna patienter i samband med neurokirurgiska ingrepp. Man har där kunnat konstatera att stimulering av SMA på konstgjord väg verkar kunna skapa en »vilja« hos patienterna att utföra kroppsrörelser i motsatt kroppshalva. Vid ökad stimulering går viljan över till ett utförande av själva rörelsen på ett sätt som upplevs som viljemässigt drivet [6, 7]. 

Huruvida dessa två kategorier av empiriska observationer rimligen kan anses bevisa den radikala hypotesen om en hemlig styrcentral i hjärnan, eller ens göra den trolig, är dock mycket omdiskuterat [8]. En av flera observationer som verkar peka i riktning mot att den subjektiva upplevelsen av vilja är en rekonstruktiv bedömning (av samma slag som till exempel ett minne), snarare än en bedräglig projektion som härstammar specifikt från SMA, kommer från forskning vid avdelningen för neurokirurgi vid Norrlands universitetssjukhus och Umeå universitet.

I en nyligen publicerad studie [9] under­sökte vi åtta patienter som opererats med resektion av vänster (i samtliga fall dominant) SMA på grund av gliom (samt ytterligare en patient där påverkan på SMA oväntat uppstått vid operation av ett meningiom). På grund av gliomens diffusa växtsätt innebär den här typen av resektion i typfallet att även fungerande hjärnvävnad tas bort i resektionen. Att så blev fallet även hos dessa patienter var tydligt i och med att samtliga i varierande grad efter operationen drabbades av det så kallade SMA-syndromet. Detta är ett övergående tillstånd som innebär att automatiska (stimulusdrivna) rörelser (exempelvis vid smärtstimulering eller annan stimulering) och spontant utlöst tal finns kvar, men att viljemässigt initierat tal och motorik försvåras eller slås ut helt [10, 11]. Tillståndet drabbar oftast kontralaterala kroppshalvan, ibland efter en kortare period av global akinetisk mutism, och går i typfallet över på cirka två veckor, men varar ibland så länge som tre månader. 

Vi undersökte i studien huruvida förmågan att subjektivt vilja röra en kroppsdel verkligen är beroende av nervcellsaktivitet i motsatta kroppshalvans SMA. I samband med neurologiska undersökningar bad vi helt enkelt patienterna med SMA-syndrom att beskriva i vilken utsträckning de tyckte sig vilja röra de påverkade kroppsdelarna och jämföra med den opåverkade vänstersidan. Resultatet var tydligt. Samtliga patienter rapporterade att de kände att de ville röra höger sida lika mycket som vänster sida, oberoende av om frågorna ställdes medan patienten var påverkad av SMA-syndromet eller efter att påverkan gått över. 

I denna del verkar alltså inte de radikala neurovetenskapliga teorierna om SMA:s funktion – när det gäller att styra upplevelsen av fri vilja – stämma. Men om så icke är fallet: finns då någon alternativ förklaring till de empiriska resultat som legat till grund för denna teori? 

I en andra studie undersökte vi möjligheten att få dessa data att passa in i den vanliga »förnufts- och erfarenhetsbaserade« modell som presenteras som den vänstra i Figur 1. Enligt denna teori fattas övergripande strategiska beslut om hur individen ska bete sig genom att medvetandet använder sig av den fria viljan. Detta påverkar i sin tur individens tankar, men även omedveten nervcellsaktivitet, vilka styr beteendet. Processen kan liknas vid igångsättandet av ett slags målinriktat problemlösningsmaskineri i hjärnan. Detta maskineri arbetar sedan fokuserat i riktning mot det mål individen beslutat sig för att gå emot.

Användningen av den här typen av problemlösningsmaskineri är välkänd inom den kognitiva psykologin och brukar där med utbytbara termer kallas för »exekutiv funktion« eller »kognitiv kontroll«. En hypotes som vi därmed önskade undersöka var att det som observerats i tidigare studier av SMA var aktivitet med ursprung i detta system. Detta skulle i så fall innebära att de enkla rörelser som försöks­personerna utförde i experimenten som utgör den ena delen av stödet för den neurovetenskapliga hypotesen  helt enkelt initierades av hjärnans system för exekutiv funktion, efter att de kommit överens med försöks­ledarna om att utföra dem.  På samma sätt skulle den kortikala stimuleringen ­av SMA på vakna patienter kunna inne­bära en sorts tjuvkoppling av detta sy­stem, som lurade hjärnan att tro att rörelsen var viljemässigt initierad. 

Intressant nog finns flera robusta och enkla kognitiva test av just exekutiv funktion. I vår andra studie undersökte vi hur resektioner i SMA påverkar denna funktion genom att testa patienterna före, omedelbart efter och slutligen cirka tre månader efter operationen. 

Resultaten var dramatiska och tydligt signifikanta, trots det lilla antalet patienter. SMA-syndromet tycks vara kopplat till (eller kanske rentav utgöras av) en myc­ket kraftfull försämring av exekutiv funktion. Lyckligtvis återställs även denna till normala nivåer då återhämtningen från SMA-syndromet skett [12]. Vi kunde slutligen också konstatera att våra patienter, trots det övergående SMA-syndromet, på sikt inte upplevde någon försämring utan tvärtom i vissa avseenden signifikant förbättring av självrapporterad livskvalitet. En bidragande faktor till detta var sanno­likt att flera av patienterna var svårt plågade av epilepsianfall preoperativt, vilka försvann efter operationen. 

Våra resultat kan naturligtvis inte på ett slutgiltigt vis bevisa att den fria viljan existerar. De talar dock sammanfattningsvis för att neurovetenskapliga resultat som av många uppfattats som ett bevis eller indicium på att den fria viljan inte existerar måste omprövas [13, 14].