Nästan ingen – inte ens kirurger – känner till Eugène Louis Doyen (1859–1916), som var professor i kirurgi i Paris och har givit namn åt en bukhake. Detta trots att han var världsberömd under sin tid och inspirerade Marcel Proust till dr Cottard i »På spaning efter den tid som flytt«. När den assisterande underläkaren får Doyens hake i handen öppnar sig ett vred i tiden där vi kan få syn på ett brottstycke av kirurgins historia och kanske lära oss något av den. För att göra detta ska vi läsa Le Figaro, den äldsta dagstidningen i Frankrike, några dagar i februari 1902. 

10 februari 1902: Operationen 

»Radhika och Dudhika, de två hinduiska siamesiska tvillingarna, opererades igår av dr Doyen. Operationen motiverades av att en av systrarna var svårt sjuk, och man försökte på så vis om möjligt rädda den andra.«

Systrarna i fråga kom från Orissa i östra Indien. 1892 skrev brittisk press om flickorna, och bara ett år senare åkte kapten Coleman, en entreprenör från London, och hämtade dem till Väst. De visades först upp i USA, men i juni var de på utställning i Westminster Aquarium i London, fyra år gamla. Då skrev British Medical Journal en kort artikel, som är ett utmärkt exempel på den medicinskt perverterade blicken. Större delen av texten avhandlar de anatomiska förhållandena kring den vävnadsbrygga mellan bröstbenet och naveln som förenade de två. Denna typ av tvillingar kallar man xifopager. Man noterar att det är omöjligt att veta om det finns några inre organ som delas av dem båda. Så följde tio år av turnerande med Barnum & Baileys cirkus. 1902 blev Dudhika sjuk i tuberkulos. Man får uppfattningen att hon insjuknade mer eller mindre akut i Frankrike och blev inlagd på sjukhus. I Le Figaro gav professor Doyen en öppenhjärtig intervju, som publicerades dagen efter operationen den 10 februari. Reportern frågar: 

»Man förvånas över att de flyttades så plötsligt från sjukhuset man hade kört dem till. Vilken var anledningen till det?« 

»Saken är enkel«, svarade Doyen. »Barnen hade förts till Hôpital Trousseau med deras adoptivmamma Madame Colmanns samtycke. Hon tog dem sedan därifrån, vilket hon hade rätt att göra, för hon ansåg det lämpligt. Madame Colmann, som är flickornas vårdnadshavare, bad mig att ta emot dem på mitt vårdhem så att de små sjuka, som hon älskar mycket, skulle bli bättre omhändertagna och undvika upprepade undersökningar som är så vanliga på sjukhusen.« 

Senare beskriver Doyen hur han vid undersökning av vävnadsbryggan, som han kallar »membranet«, ser hur man ristat in bokstäver där – så kallad dermografism, som var något som låg i tiden. 

Vi måste anta att Madame Colmann (sic!) är kapten Colemans hustru och att de har adopterat barnen. Operationen var inte planerad. Dudhika verkar ha varit mycket sjuk, och Doyen fick operera på vitalindikation. Intervjun den 10 februari framstår som mycket märklig: i princip är det en operationsberättelse. 

»Operationen jag var tvungen att utföra akut i dag gjordes under exceptionellt ofördelaktiga förhållanden då den omfattade att separera två tuberkulösa subjekt, varav en svårare drabbad och nästan döende. […] Jag kunde inte operera tidigare, för de var alldeles för svaga den dagen de kom till mig.« 

Har Doyen vårdat dem på sin klinik i flera dagar i hopp om att Dudhika bättre skulle kunna genomgå en operation? 

Vid läsning av kirurgihistoria utelämnas ofta den preoperativa utredningen. Det kanske beror på att utredningen har hamnat i skuggan av själva operationen då den, jämfört med i dag, säkert ofta har varit obefintlig. Vad som är intressant i detta fall är att Doyen nämner några åtgärder man har vidtagit preoperativt. Elementärt var att tvillingarna var 14 år gamla. Radhika vägde 19 kilo och var 140 cm lång. Dudhika vägde 12 kilo och var 135 centimeter lång – hon var alltså mycket mindre och sjukare. Klockan åtta på morgonen hade man givit Dudhika svartvinbärsdryck med metylenblått i. Två timmar senare var både hennes och Radhikas urin blåfärgad. Detta bevisade för Doyen att det fanns vaskulära ana­stomoser mellan de två. I hans beskrivning verkar det som om han preoperativt visste att det i pedikeln, som band de två barnen samman, fanns en brygga av levervävnad – till skillnad från vad British Medical Journal rapporterade. Kanske drog Doyen sin slutsats då tvillingarna endast hade en gemensam navel.

»En längre undersökning var i det läget omöjlig då Dudhika var extremt svag. Magen var spänd, uppblåst och ömmade vid palpation. Man kunde med handen känna flertalet peritoneala tuberkulösa noduli. Hon hade svår diarré. Hennes temperatur var trettionio grader.«

Man sövde tvillingarna med kloroform. Doyen delade huden, »broskliknande vävnad« och peritoneum. Därunder fanns myc­ket riktigt en sju centimeter bred och fyra centimeter tjock brygga av levervävnad, som delades mellan det dubblerade ligamentum teres hepatis med clamp-crush-teknik, varefter tre artärer ligerades med silkes­tråd. Doyen, som var känd för att operera snabbt och noggrant, kommenterar: 

»Denna första del av operationen tog åtta minuter. Blödningen var obetydlig.« 

Såren syddes ihop, men man lämnade öppet för en liten bit gasbinda som dränage. 

»Barnen återfick snabbt medvetandet. Var och en sade ’Jag har ont i membra­net’. Efter en stund sa Dudhika först, sedan bägge två tillsammans: ’Man har separerat oss’ […] I detta fall var det en ganska otacksam uppgift, och det är uppenbart att följderna av operationen, om de inte är fördelaktiga, varit irriterande påverkade av de små flickornas dåliga tillstånd.« 

11–15 februari: Besök från cirkus

Den 11 februari rapporterar man i tidningen att tvillingarna mår »så tillfredsställande som möjligt. Febern är låg. Vid midnatt sov de gott«. 

Den 12 februari beskriver man hur flickor­na druckit buljong, mjölk och yoghurt. Det finns detaljerade uppgifter om puls och temperatur. Artikeln avslutas med följande stycke: 

»Vi tillägger avslutningsvis, som en egendomlig och charmig detalj, att Ra­dhika och Dudhika igår fick besök av en av sina kamrater från cirkus Barnum, dvärgen Colibri, som underhöll dem med sina grimaser och upptåg. Är det inte vackert och rörande, att denna solidaritet mellan dessa stackars varelser, hur deformerade de än må vara, visar att deras hjärta sitter på samma goda ställe som hos andra?« 

Kanske skrivet med god vilja, men för den moderna läsaren en fullkomligt avskyvärd kommentar. 

Den 15 februari finns en kort notis. »Radhika och Dudhika mår bättre och bättre och leker med de många saker som skickats till dem.« 

17 februari: En sista kramp

Den 17 februari, en måndag på den postoperativa dagen åtta. Doyen berättar för reportern: 

»Lördagen hade varit bra. […] Klockan sex på morgonen [söndag] telefonerade man att min jourhavande assistent ville att jag skulle komma, och att han tog hand om Dudhika som krampade. Jag var vid hennes sida några minuter därpå. En injektion med serum och koffein höjde pulsen något och man började med konstgjord andning med Labordes rytmiska dragningar i tungan. Hon började andas igen. Pupillerna var sammandragna, men naglarna var fortsatt lila, som fallet är vid en lungemboli. Klockan sju kom en sista kramp.« 

För att dramatisera förloppet så mycket som möjligt beskriver reportern följande scen för parisarna som läste morgontidningen den 17 februari: 

»Radhika sov lugnt. I samma stund man bar ut Dudhika från rummet frågade hon: ’Vad gör ni med min lillasyster?’ ’Du vet mycket väl’, svarade nunnan, ’att doktorn sagt att vi skulle ta henne till ett land där det är mer sol.’ Lite senare frågade hon: ’Mår hon bättre?’ Man svarade henne: ’Ja.’ Hon sade: ’Är det säkert? Men så bra! Ta med hälften av leksakerna till henne.’« 

Skribenten skäms över sin nyfikenhet och tvekar, men följer till slut med in till Radhikas rum där hon ligger ovetande. 

»Vid foten av sängen en stor docka från Paris med en ostyrig klänning. En spel­dosa där några katter dansar en polka. […] På en stor möbel framför henne finns flera dockor, en låda med leksaker. […] ’Gör så att katterna dansar för herren som är på besök!’, säger hon till sjuksköterskan.«

18 februari: Obduktion

Dagen efter har reportern fått vara med på obduktionen av Dudhika och beskriver obduktionsförfarandet i stor detalj. Innan Doyen sätter igång tar han till orda.  

»Det var inte jag som först talade om dessa barns tillstånd. Jag svarade när jag blev attackerad. Man gick så långt som att säga att jag betalade för att få göra den här operationen. Det är en vanära. Man har tagit fel på namnet, det är allt.« 

Och så nämner han ett namn på en kollega som ska ha erbjudit att betala 20 000 francs för att få göra operationen, men det skrivs inte ut i artikeln vem det är. Summan motsvarar ungefär en miljon svenska kronor i dagens penningvärde. Med konstnärlig frihet redovisas dissektionen, och mycket riktigt var där en fem millimeter bred och fyra centimeter lång sadelembolus i lungartären. »Låt oss leta efter appendix«, säger Doyen. »Det vore ju dråpligt om hon hade appendicit samtidigt med detta.« Han dikterar vidare:
»Höger flank och fossa iliaca är fylld av pus och feces som kommer ifrån cekum där det finns en stor tuberkulös perforation vid basen av appendix som är helt förstörd. Abscessen sträcker sig till bäckenet och över i vänster fossa. Den är så utbredd att ingen operation hade kunnat råda bot på den.«  

19 februari: Begravning

Dudhika begravdes den 18 februari 1902 klockan nio på morgonen på en hemlig plats på Cimetière de Bagneaux i Paris. Dagen efter skriver man i tidningen: 

»Ett vitt skynke täckte kistan. En krona av liljor och flera små buketter låg på den. Och inget var så sorgligt som detta sista uttåg för denna lilla flicka, som för ett ögonblick väckte medkänsla i hela Paris.«

Radhika dog, 15 år gammal, i tuberkulos på sommaren året efter operationen då hon var inlagd på Les Dames du Cal­vaire, ett slags palliativ vårdinrättning för tuberkulossjuka i Paris. Hon fick aldrig veta att hennes syster hade dött.