Magnus Lagerlöf var provinsial­läkare på flera orter i Västerbotten i mitten av 1900-talet. Foto: Privat

Vården har nästan samma mediatryck som sex, kungahus, »mello« och fotboll. Det tal som Magnus Lagerlöf (1892–1977) höll för Västerbottens läns läkareförening vid sin pensio­nering 1956 kan måhända ge lite perspektiv på dagens »vårdkris«. Magnus Lagerlöf var provinsial­läkare på flera orter i Västerbotten. Han var också ordförande i Röda Korset och politiskt aktiv i kommun och landsting; han tillhörde lasarettsdirektionen från 1938 och blev 1950 dess ordförande. 

Magnus Lagerlöf kom från Värmland, men »det kanske viktigaste skälet att jag stannat här uppe är det utmärkta folkmaterialet, enligt min uppfattning går västerbottningen utanpå alla andra provinsers befolkning«. Vidare: »Västerbottningen är till sin läggning konservativ även om han ur politisk synpunkt många gånger är radikal.« Status quo, med andra ord. 

Provinsialläkarna var stationerade på en ort och hade, enligt kungligt brev, ansvaret för befolkningens hälsa, som årligen skulle avrapporteras till Kungliga medicinalstyrelsen. Magnus Lagerlöf var ensam läkare i Nordmaling (då 10 000 invånare, i dag 2 500), vissa år med 300 förlossningar. Vid komplicerade hemförlossningar fick barnmorskan sköta narkosen: hon var ju den enda förutom läkaren som hade medicinsk utbildning. Som assisten­ter »voro karlar a priori uteslutna, ty de tålde ej se blod. Seniga gamla gummor stodo däremot rycken bra …«. 

Magnus Lagerlöf var inte främmande för genusperspektiv: »Ett stort oskick enligt min uppfattning var, att man skilde så skarpt på karl- och kvinnogöra, naturligtvis fingo kvinnorna dra det tyngsta lasset […] jag har aldrig sett människor slita som Västerbottens landsbygds husmödrar för 25–30 år sedan. Kom man in en afton i en liten stuga kunde man se husfadern och alla pojkarna sitta där och stirra sysslo­lösa.« Status quo? 

Dr Magnus Lagerlöf på fiskafänge – med prydlig slips. Laxen vägde 5,5 kilo. Foto: Privat

Det var tjänstgöring »24–7«, dygnet runt, varje dag, vilket Magnus Lagerlöf inte tyckte var att rekommendera ty det »slet på hjärta och kärl«. Det var många hembesök och kommunikationerna var usla. Det kalla klimatet tvingade vintertid alla husets invånare att packa ihop sig i köket, det enda uppvärmda rummet. Och många bar ständigt många lager kläder. »På hösten då jag gjorde mina vaccinationsresor hittade jag aldrig en brunbränd barnkropp.«

Sjukdomspanoramat var ett annat än nu. Dia­gnoser som ADHD, fibromyalgi, psykisk ohälsa och ME fanns inte på kartan. »Tuberkulosen var det stora spöket […] Man blev ej glad när man kallades till en lungblödning, som delade säng med sin yngre broder, och man ej hade någonstans att göra av med den sjuke […] skulle vi någonsin få uppleva en verklig tillbakagång av tuberkulosen?« Det fick Magnus Lagerlöf. Men den kom redan innan man, genom sociala, politiska och ekonomiska mekanismer, fick en effektiv behandling. I dag har tuberkulosen börjat komma tillbaka, i elakartade, multiresistenta varianter.

Allvarliga skador var vanligare då än nu, men med ett helt annat panorama; exempelvis var höftfrakturer sällsynta. Och behandlingen var primitiv: »Som högsta auktoritet då det gäller frakturbehandlingen här i södra Västerbotten stod Ben-Jonsson, även sedan man fått röntgen till förfogande. Han hade den nimbus av undergörare som den tidens människor krävde. Jag minns att jag vid ett par tillfällen tillfrågades av patienter ’tror han att han klarar å det här eller ska jag gatt te Jonsson?’«

En av de stora förändringarna har varit tandhälsan. »Vi fingo utbilda oss till tandryckare, somliga dagar kunde det utgöra hälften av ens arbete. Uttryck sådana som ’det är skönt att bli av med dem’, sedan man sanerat ett nedkarierat tandbestånd, säger lite om det hopplösa i situationen.« 

Behovet av tandläkare var en av anledningarna till att Umeå universitet kom till. Frågan drevs av den korte, store Gösta Skoglund, som av sina riksdagskollegor kallades »den bäste kommunikationsministern för Umeå«. 1946 började han motionera i riksdagen om tandläkarutbildning i Umeå. Han lät köpa en tomt uppe på blötmyren och ordnade, som bas för universitetsbiblioteket, ett exemplar av allt som trycktes i Sverige. 

Redan 1953 startades tandläkarutbildningen, senare också läkarutbildningen och 1965 invigdes universitetet med pompa och ståt. Härnösand och Östersund var chanslösa mot den outtröttlige och framsynte Gösta Skoglund.

Sjukhusfobi är en annan åkomma som verkar ha minskat, av dagens överbeläggningar att döma. »Lasarettsskräcken […] var djupt ingrodd från den tid då endast de allvarligaste fallen i ofta dåligt tillstånd och under miserabla transportförhållanden fördes till sjukhusen. […] Skräcken för att bli lagd på en stor sal som vädrades, för att nu ej nämna badet, med vilket han ej stiftat bekantskap sedan födseln, var grundmurad och syntes utesluta varje hopp om vederfående.«

Skulle man ha diskuterat med Magnus Lagerlöf om det lämpliga i att röka på läkarmottagningar skulle han förmodligen ha lett överseende och även lett över samtalet på hälsonyttan av hygien, sol, D-vitamin och vaccinationer. När han började som läkare fanns det knappt några verksamma medikamenter utom morfin och alkohol. 

Under Magnus Lagerlöfs yrkestid startade den moderna medicinens utveckling, som efter hans pensionering exploderat. Resultaten har aldrig varit så bra som i dag – men inte heller har missnöjet varit så stort. Nog skulle Magnus Lagerlöf ha blivit imponerad av vad vi i dag kan göra, men han skulle kanske ha svårt att förstå dagens överdiagnostik och överbehandling, samt inte minst missnöjet och frustrationen hos många läkare och sjuksköterskor. Men den vård som gavs i Västerbotten i mitten av förra seklet var bättre än den vård som större delen av världens människor får i dag. Och utan missnöje sker det som bekant inga förändringar.