Medicinchefen var en jovialisk man i 60-årsåldern. Han var lätt att komma till tals med för läkarna, och populär bland syrror och undersköterskor eftersom han utstrålade en faderlig omsorg och en nestors lugn och vishet parat med humor. Men han var av den gamla stammen, och på akuten hade han inte satt sin fot på flera decennier annat än under dagtid och då för att godmodigt dricka kaffe. Då och då var han bakjour i hemmet, men efter 23 ville han inte bli störd. Han levde i det förflutna vad gällde arbetsintensiteten på en akutmottagning i Stockholms innerstad, där man dygnet runt hanterade överdoser, dillen och liknande katastrofer, omväxlande med diabeteskoman, hjärtinfarkter, lungembolier och alla möjliga medicinska tillstånd.
Underläkarna, som för det mesta gick på 6-månadersförordnanden, förväntades arbeta hela dagen för att klockan 16.00 kliva på nattjourpasset, jobba hela natten utan vila och därefter på morgonen återgå till mottagningen eller avdelningen med allt vad det innebar av patientarbete och administration. Dagarna blev sega och det var svårt, nästan omöjligt, att hinna med allt under normal arbetstid. Det blev att utan övertidsbetalning jobba en eller ett par timmar på kvällen. Underläkarna funderade över om yrkesvalet, och framför allt valet av arbetsplats, var det rätta eller om man kanske skulle söka sin lycka i landsorten. Eller byta yrke.
Medicinchefen och överläkarna bekymrade sig inte. Unga läkare hade i alla tider fått göra slavjobben. Alla skulle igenom den ekluten. Att bedömningar och beslut kanske inte alltid var så kloka och välgrundade, när doktorn var genomtrött och utarbetad, hörde till. Fel sopades under mattan och begravdes. Att klaga över trötthet fanns inte på kartan.
Men nu var det 1900-talets slut och andra tider. Det råkade sig så att en stor del av läkarna på medicinkliniken var unga kvinnor, ofta småbarnsmödrar med män som var mitt uppe i egna karriärer, men som alltid var det kvinnorna som fick dra det tyngsta lasset hemma. Lämna och hämta barn på dagis, tvätta, städa och laga mat, både före och efter hektiska, ansträngande dagar på sjukhuset.
»Kommer du sist i dag igen, det är över en timme sedan vi stängde.« Tårarna trängde fram vid mer än en dagishämtning, men det var bara att skynda sig hem och få maten på bordet.
Underläkarna på medicinkliniken började diskutera med varandra, gråta ut hos varandra. Det kunde inte vara rätt att tvingas till denna enorma arbetsbörda.
Vem skulle våga tala med klinikchefen? Begreppet »visselblåsare« fanns ännu inte, men det hade knappast gjort någon skillnad. Den som blev uppkäftig var slut som underläkare, i varje fall i Stockholm. Nästa gång förordnandet skulle förnyas blev det nobben. Klinikcheferna i hela stan hade alla en liten svart anteckningsbok där obstinata och uppkäftiga underläkare var införda, och gubbarna bytte regelbundet uppgifter med varandra för att hålla anteckningsböckerna aktuella. Att hamna i svarta boken var liktydigt med flytt till landsorten för att där förhoppningsvis skramla ihop vikariat till en specialistkompetens. ST-tjänsterna räckte inte till.
Det blev en modig underläkare, som vi kan kalla Kerstin Svensson, som tordes. Hon hade knappt ett år kvar till specialistexamen och var allmänt aktad som klok, kunnig och konfliktfri. På det hela taget en mycket kompetent och omtyckt läkare som varje klinikchef borde akta som sitt eget öga.
Efter en storrond avtalade hon ett möte med chefen, och en halvtimme senare satt hon på pinnstolen framför hans skrivbord. Han log först vänligt mot henne, men leendet smalnade hastigt när hon började framföra sitt ärende. Hon berättade om hur svårt underläkarna hade det.
»Vi underläkare här på kliniken har kommit fram till att vår arbetssituation inte är bra. Det är många av oss som inte orkar med detta längre.«
Klinikchefens ansiktsdrag hade mörknat under Kerstins framställan, och han förvandlades till en envåldshärskare vars lägst stående slav hade haft den makalösa fräckheten att tilltala majestätet. Han vände sig om och tog demonstrativt en A4-pärm ur bokhyllan, lyfte pärmen högt över huvudet, smällde den sedan i skrivbordet och sa med iskall röst:
»Jaså du, Kerstin Svensson, ni orkar inte. Men det ska jag säga dig att här i pärmen har jag vikariatsansökningar från åtminstone hundra underläkare som gärna vill pröva om orken håller för att arbeta på min klinik!«
Doktor Kerstin Svensson reste sig upp från stolen och gick stillsamt ut. Någon ändring i arbetsförhållanden blev det inte, utom att man blev en mindre i underläkarkåren eftersom doktor Svenssons förordnande inte förnyades. Hon flyttade någon annanstans, men ännu i dag är det många som minns henne som den modiga kamraten som vågade vissla långt innan visselblåsarbegreppet fanns. Klinikchefen är död sedan länge. Ingen minns honom.
Och ännu i denna dag, mer än 30 år senare, råkar visselblåsarna som finns på alla nivåer lika illa ut som då, i slutet av 1900-talet. Oberoende av om du är underläkare eller undersköterska. Visslar du så är du blåst …