Den osannolika historien  om  en  medicinsk upptäckt

Den 16 november 1964 lämnade skeppet HMCS Cape Scott, tillhörande den kungliga kanadensiska flottan, hamnen i Halifax, Nova Scotia. Uppdraget var att genomföra en medicinsk expedition till Påskön, drygt 9 000 km bort. METEI-expeditionen (Medical expedition to Easter Island) leddes av läkarna Stanley Skoryna och Georges Nógrády. Ombord fanns 38 forskare, 230 besättningsmän och omfattande medicinsk utrustning med allt från bakterieodlingsplattor till röntgenapparater. 

Målet för expeditionen var att studera den isolerade befolkningen i hopp om att finna orsaken till cancersjukdomar och bakterieinfektioner. Men uppdraget gick inte som planerat, och expeditionen kunde ha resulterat i ett stort misslyckande om det inte hade varit för forskaren Georges Nógrády. 

Georges Nógrády (bilden) föddes i Ungern 1919 och utbildade sig till läkare. Han blev förälskad i sjuksköterskan Ilona när de tjänstgjorde på samma sjukhus under andra världskriget. De väntade sitt första barn när Ilona och deras ofödda barn plötsligt dog i sepsis. 

Efter den tragiska händelsen beslutade han att ägna sig åt bakteriologisk forskning på heltid. Han emigrerade till Kanada och började som bakteriolog på Montreals universitet. I Kanada blev han god vän med en annan östeuropeisk immigrant, läkaren och cancerforskaren Stanley Skoryna på McGill-universitetet. Tillsammans började de utforma en studie med syfte att finna yttre orsaker till sjukdomar som uppstått med en modernare livsstil. De beslutade att studien behövde genomföras på en plats där befolkningen varit helt isolerad från omvärlden. Befolkningen skulle studeras före och efter exponering för introducerade sjukdomsrisker som förändrad kost, nya karcinogener och främmande mikrober. Hela befolkningen skulle ingå i studien. För att möjliggöra detta krävdes alltså en liten begränsad befolkning i ett strikt isolerat samhälle, där en kontakt med omvärlden skulle kunna framkalla mätbara hälsoförändringar. De kom fram till att endast en plats på jorden uppfyllde kraven: Påskön. 

Påskön är en liten triangelformad vulkanö på 163 km² som ligger långt ute i Stilla havet. Närmaste bebodda grannö ligger 2 200 km bort. Påskön tillhör Chile,  ligger 3 510 km från fastlandet och klassas som världens mest avlägsna samhälle enligt United Nations Isolation index. 

Påskön hade med några undantag varit isolerad sedan den befolkades. Den holländska upptäckaren Jacob Roggeveen anlände till ön under påsken 1772, vilket gav upphov till namnet Påskön. Under de kommande åren besöktes ön av enstaka skepp med bland annat upptäckaren -James Cook, peruanska slavhandlare och senare, vid mitten av 1900-talet, den norska äventyraren Thor Heyerdahl. 

Alla kontakter med omvärlden skedde till ett högt pris för befolkningen, som smittades av främmande sjukdomar som smittkoppor, tuberkulos, lepra och febersjukdomen kokongo. Dessutom halverades befolkningen under 1800-talet av slavhandlare och var nära att utplånas. Vid METEI-expeditionens ankomst beboddes ön endast av 967 personer. Öborna levde då mycket isolerade och hade i princip ingen annan kontakt med omvärlden än det årliga besöket av ett chilenskt lastfartyg som bistod öborna med förnödenheter. Isoleringen skulle dock komma att brytas, då de chilenska myndigheterna planerade att öppna en flygplats på ön. 

När forskarna blev medvetna om att flygplatsen snart skulle bryta isoleringen bestämde man sig för att genomföra expeditionen. De lyckades i all hast få finansiering från Världshälsoorganisationen (WHO) för att genomföra expeditionen med det ambitiösa målet att undersöka, kartlägga och dokumentera hela befolkningens hälsa, men även att undersöka biosfären på ön innan flygplatsen hann byggas. Undersökningen skulle sedan upprepas några år senare för att studera vilka effekter den brutna isoleringen fått. 

Expeditionsdeltagarnas kunskap om Påskön och dess befolkning baserades till stor del på ett fåtal gamla beskrivningar från tidigare besökare. Bland annat hade både James Cook och Thor Heyerdahl beskrivit invånarna som tjuvaktiga och kvinnorna som promiskuösa. Kunskap om öbornas dåvarande livsstil och seder var i princip obefintlig. Det man däremot hade detaljerade beskrivningar av var de 887 enorma stenstatyerna, moai, som utsmyckar ön och som hade fascinerat tidigare besökare. 

Statyerna var initialt försedda med röda stenhattar, och Stanley Skoryna antog därför att befolkningen skulle visa större respekt för gäster med hatt. Han bar själv hatt under hela expeditionen och försökte även att övertyga sin besättning att göra detsamma. 

Men det mest förödande antagandet var att man trodde att befolkningen skulle vara genetiskt orörd med tanke på öns isolerade läge. Allteftersom expeditionen fortskred blev den bristande planeringen, fördomarna och de otillräckliga förberedelserna uppenbara. Den isolerade befolkningen som METEI-expeditionen hade för avsikt att studera hade för länge sedan påverkats av omvärlden. Man insåg ganska snart att besöken utifrån redan resulterat i nya ättlingar på ön med arv från både Europa och Sydamerika. Besökarna hade även försett befolkningen med radioapparater, cigaretter och boskap, vilket påverkat både kostvanor och livsstil. Detta var en bidragande orsak till att expeditionen resulterade i få publikationer och att in-gen uppföljande expedition genomfördes efter att flygplatsen öppnades tre år senare. Vetenskapligt hade hela expeditionen kunnat bli ett fiasko om inte Georges Nógrády funnits ombord. 

Georges Nógrády största intresse var att studera bakterier, och han letade efter smittvägar och orsaker till sjukdomar som tuberkulos, leptospiros och kikhosta. Han arbetade hårt och systematiskt med att samla in prov från svalg, näsa och rektum från nästan hela befolkningen. Han åkte även runt på gårdarna och samlade in prov från boskapen. Till sin förvåning insåg han att det fanns fler hästar än människor på ön, och där det finns hästar brukar det finnas stelkrampsbakterier i jorden. Han konstaterade också att befolkningen oftast gick barfota på marken, som delvis bestod av vass blocklava och bidrog till skärsår under fötterna. Att gå med såriga fötter i smutsig jord brukar vanligen betraktas som en garanti för att smittas med stelkramp, men Georges Nógrády noterade att befolkningen ändå inte smittades. Han visste inte varför, men började misstänka att det kunde bero på något ämne i marken. 

Nógrády fortsatte därför sin undersökning med att indela ön i 67 geografiska nästintill heltäckande rutor. Därefter tog han ett stort antal jordprov från varje ruta. Sammanlagt togs 5 000 prov. Till sin förvåning kunde han bara hitta stelkrampssporer i ett av proven. Detta styrkte hans teori om att det fanns något ämne i jorden som förstörde sporerna. I en ruta i Vai Atare-regionen fann han i ett av jordproven en stam av bakterien Streptomyces hygroscopicus som utsöndrade en okänd substans. Nógrády hade inga resurser att själv odla dessa bakterier i stor skala för att kunna studera den okända substansen. Han gav därför provet till mikrobiologerna Claude Vézina och Surendra Nath Sehgal på företaget Ayerst Pharmaceuticals. De isolerade, kristalliserade och renade ämnet. 

Substansen visade sig vara ett av de mest motståndskraftiga svampmedel som identifierats. Claude Vézina och Surendra Nath Sehgal publicerade fynden 1975. Substansen fick namnet rapamycin, efter öbornas eget polynesiska namn på Påskön: Rapa Nui. Georges Nógrádys namn nämndes aldrig i publikationen, och hans del i upptäckten av rapamycin passerade under många år obemärkt. 

Rapamycin började användas som ett effektivt antisvampmedel, men ganska snart upptäcktes en oväntad biverkan: det hämmade immunsystemet. Man började studera ämnets immunsuppressiva egenskaper och möjligheten att använda det i behandling av cancer. Dock var substansen svår att framställa i någon intravenös beredning, och de kliniska studierna gick trögt. Efter några år stängdes företagets laboratorium i Montreal och proven arkiverades. Surendra Nath Sehgal var dock övertygad om att rapamycin hade potential. Han tog hem några rör från laboratoriet som han förseglade med silvertejp, försåg dem med en etikett med texten »do not eat« och stoppade sedan rören i sin egen köksfrys bredvid glasspaketen. Där blev rören liggande i flera år innan forskningen återupptogs. När man åter började studera rapamycinet upptäckte man att det bildar ett immunsupprimerande komplex tillsammans med proteinet FKBP12. Komplexet blockerar de cellcykelspecifika proteinkinaserna TOR (target of rapamycin). Rapamycin kan därigenom blockera cellcykeln i övergången mellan G1- och S-fasen, vilket gör ämnet till en -potent inhibitor av antigeninducerad T- och B-cellsproliferation. 

Rapamycin används nu vid  organtransplantationer och behandling av autoimmuna sjukdomar, cancer och en rad andra tillstånd. 

Trots att det snart gått 60 år sedan Georges Nógrády tog sina jordprov på Påskön hittas ständigt nya användningsområden för rapamycin. Studier pågår nu där man testar läkemedlet som behandling vid myosit, alzheimer och en mängd andra sjukdomar. Det har till och med seglat upp som en lovande kandidat i försök att bromsa åldrandet och förlänga livet. Trots den i övrigt mindre lyckade forskningsexpeditionen kunde man tack vare Georges Nógrádys ihärdiga provtagning på Påskön upptäcka ett helt nytt läkemedel med en enorm potential som än i dag leder till nya behandlingar.