Döm om min förvåning när jag efter en konsultation på kanske 20 minuter gick ut därifrån stärkt, bekräftad och fylld av tillförsikt.
Vad hade då hänt? Jo, först fick jag i lugn och ro och utan avbrott lägga fram min situation. Min kollega behöll hela tiden en odelad uppmärksamhet och blickkontakt och ställde sedan några uppföljande frågor och kommentarer. Det var allt. Inte en gång en sidoblick på datorn, på klockan eller ut genom fönstret.
Varför, kan man fråga sig, kände jag mig närmast upprymd efter det läkarbesök jag just beskrivit?
Jo, med en attityd av genuint intresse, och rentav nyfikenhet, ingav mig min läkare förtroende. Det gjorde mig frispråkig på ett oväntat och överrumplande sätt.
När jag berättar om hur jag upplevde detta läkarbesök blir många förvånade, men också nedstämda. Man tycker att för mig, som själv är läkare, borde det jag beskriver vara självklarheter. Att så inte alltid är fallet kan ha många orsaker: en pressad arbetssituation med tidsnöd, orimliga administrativa pålagor, ideliga störningar, brist på handledning och tid för återhämtning, med mera.
Allt detta gör lätt att vi som läkare ofta kommer till ytterligare ett patientmöte med mycket »slagg i bagaget«; kanske suckar vi rentav och tänker: »Nej, inte ännu en patient där jag tycker mig ha uttömt mina resurser och intet har att erbjuda.« Det är då lätt att förbise eller glömma att mötet i sig, rätt utformat, kan ha en betydande terapeutisk effekt. Detta är något som forna tiders läkare, långt före modern kirurgi och medicin, visste mycket om och ibland kunde utnyttja till fulländning.
Hur gör man då som nutida läkare för att behålla sin lyhördhet och inte hamna i slentrian?
Förtroliga samtal kollegor emellan kan vara ett sätt.
Tid för återhämtning och god handledning ett annat.
Att inbjuda en kollega att tyst sitta med vid några patientmöten och sedan få återkoppling till vad som förevarigt kan också vara mycket givande.
Från min aktiva tid minns jag att det ibland efter ett krävande besök hände att jag följde patienten ut. På en bänk utanför min dörr kunde jag då slå mig ner ett par minuter för att besinna det jag just varit med om och klara sinnet inför ännu en patient.
Vad blir då min slutsats av min egen erfarenhet av ett läkarbesök?
Jo, det kan vara till god hjälp för oss läkare att vi påminner oss om betydelsen av hur vi bär oss åt inför våra patienter. Vem vet, kanske lämnar oss då patienten (som jag gjorde) med en klar känsla av att ha blivit tagen i anspråk.
