Linnés sista exkursion

Jag läser om läkaren Carl von Linné. Fascineras. Njuter särskilt av citaten, ålderdomligt men vackert formulerade. Relaterar och reflekterar. Linné har följt mig hela livet, aldrig nära, aldrig långt bort. Som liten gick jag på fritids i Linnés Sävja, en gård som han ägde. Huset bredvid fritidsloka­len använde han som tillflyktsort när han behövde vara i fred. Där brukade han också äta frukost med sina lärjungar under exkursionerna. Huset är bevarat och tjänar i dag som museum några gånger per år – sporadiskt, när eldsjälar orkar. Jag cyklar dit och tittar. Pratar med en av eldsjälarna. Midsommar firas där nuförtiden, med blomsterkransar och ringdans. Det skulle Linné ha gillat. 

Jag minns läroboken i lågstadiet där han, tecknad som en fridfull man med tidsenlig peruk, noggrant granskade blommor. En skolutflykt i mellanstadiet till Linnés Hammarby, en större gård några kilometer bort, där han bodde i många år. Gatorna runtom högstadieskolan var döpta efter hans botaniska resor. Lapplandsresan och Gotlandsresan. I gymnasiet besökte vi Uppsala domkyrka, där hans familjegrav har en central plats. Det går inte att undvika att kliva på graven under det obligatoriska turistvarvet. Som vuxen tar jag emot gäster från USA, som hänfört talar om att vara på samma plats som »the famous Linnaeus«. För en amerikan är 1700-talet »ancient history«, för oss är det en del av stadsbilden. Det här trädet planterade han. Fraxinus excelsior. Här satt han och skrev. Den här eldstaden värmde han sig vid – han låg på en fårskinnsfäll här på golvet. Inte konstigare än så. Ducka när du går ut, dörrposten är låg. De var korta på den tiden.

Jag är konfirmerad i samma kyrka som han besökte om söndagarna. Han gifte sig med min farfars mormors mormors morfars kusinbarn Sara Lisa. Fem av deras barn överlevde till vuxen ålder. En av döttrarna skrev en egen botanisk avhandling. Sonen Carl den yngre blev också professor, men gifte sig aldrig och dog i förtid. Namnet von Linné stannade där. Hade jag fått en dotter hade hon fått heta Sara-Stina, efter Linnés fjärde dotter. Hon har en stig och ett torg i Uppsala uppkallade efter sig. Men det blev bara söner för min del.

Han disputerade i Amsterdam på en avhandling om malaria, fast det kallades inte så då. Malaria och liknande feberfrossor var vanliga i Sverige, bland annat i Uppsala. Myggan var okänd som vektor. Han spekulerade över tänkbara orsaker: »Slutligen anföras som orsak … träskvinden, som i Upsala blåser från de lågt liggande fälten«. 

Precis denna »träskvind« möter mig som motvind varje dag när jag cyklar hem från jobbet, på rakan mellan Akademiska sjukhuset och Nåntuna, längs den vida Kungsängen. Fälten är urdikade och malariamyggorna borta. Jag cyklar på samma stig som han gick med sina lärjungar. Passerar platserna Nöden och Pinan in­nan jag kommer till Vilan, där jag svänger höger. Efter fem kilometers promenad i rock och peruk behövdes lite vila. De gamla ekarna i skogsbrynet står kvar; de var gamla redan på hans tid. Quercus robur. De ekollon som mina söner samlade som små är samma som Linnes lärjungar letade. 

Linné är mest känd som botaniker. Det var väl han som döpte alla växter på latin? Inte riktigt, de hade förstås redan namn, men han utvecklade och systematiserade modellen med korta och tvådelade namn. Och visst utgjorde hans livsverk en milstolpe i den botaniska vetenskapshistorien. Han såg tecken till evolution hundra år före Darwin. Skrev om män­niskans släktskap med övriga primater. Studerade kalksten och förstod att jorden var långt äldre än den bibliska syndafloden. Lade märke till pistiller och oändliga detaljer. Publicerade mängder av texter, »avhandlingar«, skapade system, läste gamla böcker, sammanförde ny och gammal kunskap. Inte alltid vetenskapligt och »woke« i dagens bemärkelse, men skarpsinnigt och ambitiöst. Släkten och arter. 

Så småningom bestämdes det att varje ny art som beskrevs och fick ett namn också skulle ha ett typexemplar, som pressas, torkas eller på annat sätt konserveras. Det behöver inte vara ett synnerligen representativt exemplar, bara det tillhör rätt art. Det här inrättades efter hans död. Typexemplar som valdes ut i efterhand, när arten redan fanns beskriven, kallas för lektotyp. Men Homo sapiens då, vem ska vara typexemplar för oss? En amerikan föreslog sig själv. En annan amerikan förespråkade självaste Linné – förstås! Så måste det bli. Det ska vara ett exemplar som forskaren personligen och bevisligen har undersökt. Vi får anta att vår Carl undersökte sig själv ytterst noggrant. Lektotypen för människosläktet – »mankind« – ligger här under golvet, ska jag säga till nästa amerikan som kommer till Uppsala domkyrka. Han var 154 centimeter lång. De var korta på den tiden. Napoleon var normallång. Det är vi som sticker ut.

Linné var läkare också. Eller det var det han var – han var läkare och sedan professor i medicin. Undervisade i semiotik, dietik och »materia medica« – vilket kan utläsas som symtomlära, förebyggande hälsovård och botanik med farmakologi. 

Botanik var en central del av hans yrkesroll, och som professor var han ansvarig för botaniska trädgården, dit han gärna förlade sina föreläsningar. Farmakopén bestod främst av växtdelar och kompositioner därav. Som liten fick han tydliga direktiv av sin far att lära sig växters namn utantill. »Härpå fick Fadren ingen ro för Pilten, som stadigt frågade namn på wäxterna långt mera än Fadren kunde swara.«

Hans liv blev därefter. Flyttade hit 1728, 21 år gammal. Uppsala universitet var 250 år gammalt redan då. Professorerna var åldriga och trötta på att föreläsa. Ingen pensionsålder fanns fastslagen. Kring sig hade han Lars Roberg och Nils Rosén, Anders och Olof Celsius, och Olof Rudbeck. Studenten Linné var omtyckt, men inte nöjd. Han reste till Stockholm och bevittnade offentliga dissektioner. Den anatomiska världen öppnades för honom. 

Prosektorn lägger ett längssnitt från likets hals till blygdbenet och ett tvärsnitt under bröstkorgen. Linné antecknar på latin: »a jugulo ad pubem linea recta, et transvalem infra costas«. Muskler friprepareras och tarmpaket blottas. Linné ritar små skisser. Ett kranium visas upp, där patienten genomgått trepanation efter en traumatisk hjärnblödning i samband med vådabranden i slottet Tre Kronor 1697. 

Instrumentet som använts var en trepan: en borrsving med vassa skovlar som äter sig igenom skallbenet. En tidstypisk trepan ligger för allmän åskådan i det lilla muséet i Linnés Sävja. 

Obducenten visar upp en rad olika reliker och beskriver de anatomiska förutsättningarna för olika sjukdomstillstånd. Kunskapsöverföring äger rum. Linné skriver: »Det är … omögligt [att] förstå Medicinen äller Chirurgien utan Anatomien och Osteologien.« 

Prosektorn går vidare. Ett »sceleton af ett barn som haft hydrocephalum, hwars hufwud war ganska stort, ty ossa cranii låta widga sig ut«. Gemene man tolkade tillståndet annorlunda. Barnen misstänktes vara bortbytingar, som troll hade bytt mot människobarn. Lärdomens lampa skingrar mörkret. Nyttan för en medicus att kunna anatomi är uppenbar för vår vän: »Det will mer till att agera Medicus än skrifwa Recept och löpa i gårdarna …Huru skulle wij kunna sköta vårt subjectum, utan wij hafwom oss bekant des beskaffenhet?« 

Jag slås av hur mycket de visste, och hur lite. Utifrån enstaka observationer utmålades en väv av kunskap. Stipulerades. Spekulerades. Mycket blev rätt, annat blev fel. Galenos gamla fyrsaftslära låg inte längre som en tung blöt filt över den medicinska vetenskapen. De vågade observera. Obducera. Skapa nya hypoteser. Descartes hade tidigare skrivit att tallkottkörteln måste vara sätet för själen. Den var oparig och låg i mitten av hjärnan. En unik och central plats! Linné sågade. »Med hwad band Siälen vid kroppen är sammanfogad och förenad, så att siälen kan operera på kroppen, har ingen menniska här tils kunnat uttyda.« De utgick från små mängder data. Enstaka dyrköpta observationer. Den gamla litteraturen på lagom avstånd. Visioner och magkänsla. 

På en av sina resor mötte Linné stensliparna i Orsa. Bygdens mannar tillverkade slipstenar. De var tungandade och kortlivade. Linné observerade, lyssnade och resonerade. Han avfärdade det kalla höstvattnet och smittsam lungsot som misstänkta orsaker. Induktiv slutledningsförmåga. »Ty stenmiölet, ehuru mästa delen drages upp genom skorstenen, kommer dock en stor quantitet genom de alltid wäderdragandes lungorna innuti bronchiis och cellulis pulmonalibus, där det widfästes af den slem och wätska de alltid äro befuktade med … och som det ej kan smälta, växer till tophos, som obstruera blåsorna, hwaraf bli bölder.« 

Stenlunga fanns redan beskrivet som diagnos, men den anatomiskt färgade etiologin var han nog först med. Hans ordination blev att lägga ner produktionen. Verksamheten var knappt lönsam ur ett industriellt perspektiv. Samhällsekonomiskt en katastrof. Byn var full av änkor och faderlösa barn! Arbets- och miljömedicin var inte en egen specialitet på den tiden.

Att vissa sjukdomar var smittsamma var känt, men inte vare sig virus eller bakterier. Men Linné skriver framsynt i sina föreläsningsmanuskript att syfilis och liknande sjukdomar orsakas av »djur som inte är större än ett hundradels sandkorn.« Mycket blev fel, annat blev rätt! Efter en svår missväxt 1771 planerades inköp av säd från Ryssland, men Linné var ängslig eftersom pesten härjade på andra sidan Östersjön. »Han är farligare än alt krig i werlden. Kommer pesten, är den lyckeligast som slutat sina dagar förut.« Han arbetade några år som läkare åt välborna kavaljerer i Stockholms innerstad. Dåtidens »players«. De fick »fransosen« och »dröppel« – syfilis och gonorré. Han själv då? Han var med i matchen. »Att hava kärleksumgänge två gånger i månader, eller på sin höjd i veckan, skadar icke.« Hos kvinnor associerar han sexuell aptit med skönhet – med en kryptisk brasklapp: »En kåt flicka är gemenligen wacker, jag vågar eij säja vice versa.« 

Han kom gärna med goda levnadsråd och tipsar läsaren om att välja en skön partner: »Då jag liggat hoos en ful, ängslas jag, men wacker tyckt mig gjort wähl.« 

Populära läkemedel innehöll ofta dyrbara ingredienser från fjärran platser. Linné fick i uppdrag att inventera Sveriges alla hörn och hitta billiga inhemska substitut. Det låg i rikets intresse att ta fram billiga läkemedel. Vänderot – Valeriana – användes mot oro och sömnbesvär. I dagens Fass hittar vi hittar vi samma rot, samma innehåll och samma indikationer. Många av de läkemedel som Linné ordinerade var dock inget vidare. Eller vad sägs om hans metod för att bota sin yngsta syster, när hon låg i smittkoppor? Han »lät slakta et får, det största der fans, och lade henne deri. Sen hon legat der 5 à 6 timar, begynte yran gå bort och kopporna slå ut. Hon blef frisk och levde många år sedan.« 

Jag är 41 när jag skriver detta – en ålder som uttryckligen nämns i en av Linnés många texter: »Då försvinner allt vad tillförne varit ljuvligt och behagligt; då blir man trött, girig och avig.« Det har skrivits att Linné redan vid 50 började »skjuta fram fötterna i stället för att lyfta dem« (normaltryckshydrocefalus?). När han var 65 år förutspådde han att slaganfall skulle besegla hans öde; så blev också fallet. Året därpå fick han sin första stroke och tappade förmågan att skriva och att benämna sina växter. Han fick hjälpas ut i trädgården – »fägnar sig åt örterna, men känner numera ingen«. 

Mot slutet av sitt liv hade han strikta order om att hålla sig i hemmet på Svartbäcksgatan, men på något sätt fick han en dag i december sin kusk till att skjutsa ut honom till sin älskade tillflyktsort – det lilla huset i Sävja. Efter en omfattande sökinsats fann man honom där, förnöjd, på fällen framför eldstaden, med sin lilla pipa i mun. »Den utskickade hade icke allenast stor svårighet att få honom ifrån detta kära ställe, där han äntligen ville tillbringa natten, utan ock mycket bekymmer att föra honom hem, sedan det redan blivit mörkt.« 

Linné dog kort därefter, 70 år gammal. Han hade i förväg skrivit noggranna instruktioner för sin begravning. 

Ytterligare 250 år har nu passerat. Mycket har förändrats, och lite. Uppsala kommun har nyligen beslutat att Linnés Sävja ska rustas upp och bli en 4H-gård. Tusentals barn kommer att få uppleva sina första nära möten med djur och natur på exakt den plats där Carl von Linné tillsammans med sina lärjungar slog sig ner och inventerade sina fynd. Det skulle han ha gillat! Nyfikenhet och kunskaps­törst ekar genom århundraden. Medvetenheten om vår rika, levande omvärld; evig men stadd i ständig förändring!

Dela artikeln

Facebook

Twitter

Linkedin

email

Print