Nyligen har det publi­cerats uppgifter om läkemedelresistenta varianter av malaria i Afrika. Risken är störst i Afrika, där över 90 procent av alla dödsfall i världen orsakade av malaria inträffar. År 2020 rapporterades 241 miljoner fall av malaria; över 600 000 människor avled och över 2/3 av dessa var barn. Det verkar ha uppstått en muterad form som är resi­stent mot artemisinin, som är standardbehandlingen, och det gäller framför allt hos barn. Framtiden får visa hur stort detta problem kommer att bli.

Malaria var en vanlig sjukdom i Europa och även i Sverige på 1700-talet och ka­llades ofta för »varannandagsfrossan« I en liten skrift från 1749 beskrev Olof af Acrel (1717–1806) ett rön om »Hankars nytta i Svarta Starren, som fölgde på Hvarannandags Frossan«. Acrel tjänstgjorde då på ett franskt fältsjukhus i Lauterbourg, där han såg ett flertal malariafall. De behandlades med kinabark, som var den dåtida behandlingen. Den hade en viss effekt, men med tiden började Acrel se allt flera patienter som blivit blinda på ett eller båda ögonen – ofta efter det att febern hade gått över. Trots försök med den dåtida behandlingen – laxermedel, åderlåtning, starkt retande spanska flugor på nacken, med mera – återfick ingen synen. Patienterna hade så kallad svart starr, vilket innebar en svart, ofta dilaterad, pupill. Huruvida det rörde sig om optikuspåverkan, synfältsskador eller uveit är svårt att uttala sig om. Vid den tiden kunde man inte se in i ögat; ögonspegeln som skulle ha varit ett nödvändigt instrument för detta uppfanns först 1851. Det skulle kunna ha rört sig om patienter som hade cerebral malaria eller fått överdoser av kinin. Båda dessa tillstånd kan leda till blindhet.

Hanknål. Bild från Medicinhistoriska museet i Uppsala.

Acrel, som ibland kallas »den svenska kirurgins fader«, och som senare också införde kataraktkirurgin i Sverige enligt Daviels metod, var mycket bekymrad över dessa fall. Han prövade därför att bränna en blind patient i nacken med glödande järn, som i första försöket gav en viss synupplevelse och efter ett nytt försök full syn efter 5 dagar. Såren som uppkom vätskade dock kraftigt. Efter denna framgång prövade Acrel att sätta en så kallad hanknål i nacken. Att sätta hanknål var en vanlig behandlingsmetod ända fram till mitten av 1800-talet. Den användes framför allt vid psykiska sjukdomar och sjukdomar hos djur. Bakgrunden till denna behandling var teorin om att sjukdomar uppkom på grund av obalans mellan kroppssafterna blod, slem, gul galla och svart galla. Den platta, grova nålen försedd med en tygremsa eller tråd fördes genom ett hudveck i nacken och tråden eller tygremsan fördes fram och tillbaka flera gånger dagligen, och man fick en kraftig varbildning.

Acrel fann att bästa resultatet av behandlingen kom om han satte nålen omedelbart när patienten började få synstörningar eller hade frossa, men prövade också behandlingen på patienter som varit blinda en längre tid. Efter att nålen satts återkom synen inom 1–2 dygn och ibland snabbare. Acrel skriver: »Alle, som ännu fröso och med säkerhet kunde bruka China, begynte därmed: Jag lät åter uppassa deras feber-timmar, fann dem feber-fria och blinda, liksom de förra hvilka ej brukat China. Hanken sattes utan drögsmål, samt skaffade dem synen inom et à 2 dygn.« Acrel hade tydligen även några blinda patienter som inte använt kinabark, vilket skulle tala emot överdosering av kinin i dessa fall. 

Olof af Acrel, som föddes i Österåkers prästgård och vars epitafium man kan se på väggen i Österåkers kyrka, var som jag bedömer en noggrann och observant läkare. Han var kirurg vid Serafimerlasarettet i Stockholm och blev adlad och var kungens läkare. Hans intresse för den praktiska kirurgin och vetenskapen kring denna var berömd och omvittnad. Hans nämnda artikel ovan vittnar om att han också hade intresse för invärtes medicin. Vilken verkan hanknålen hade kan diskuteras. En förklaring till synförbättringen skulle kunna vara att nålen och tråden gav upphov till en kraftig inflammation och därmed en kortisonstegring i blodet. 

Acrel funderade också över orsaken till blindheten och skrev: »Utom nyttan, som föregående observation gifver i Läkar-konsten, låter den ock, huru svårt det är för Läkare, at finna tilförliteliga rön i en utspridd practique. I Lasaretter och sjukhus har man tillfälle se många i en sjukdom, jämföra deras symptomer, göra skiljaktiga försök och ändteligen märka utgången. En eller två sådana fross-patienter, som inom ett halft år kunnat före­komma, på olika tid, hade näppeligen bragt mig, att misstänka blindheten, som en påfölgd af feber-brytningen; men myckenheten betog all tvivlan.« Han avslutade också skriften med en önskan om fler lasarett i Sverige. »Det vore ej under, om vittre Läkare suckade öfver den saknad, Fäderneslandet känner, af bristen på Lazaret hvad båtnad det allmänna och konsten tilflyter, när de Sjukas skötsel i et land ömsint behjertas.«