Lars Gyllensten var en av Sveriges mest framstående författare under andra halvan av 1900-talet. Han föddes den 12 november 1921 och skulle följaktligen ha varit 100 år i år. För många är han känd som Svenska Akademiens ständige sekreterare (1977–1986) och den som under en följd av år tillkännagav årets Nobelpristagare i litteratur. Han sågs också i tv som värd vid Nobelfesten i sin roll som ordförande i Nobelstiftelsen (1987–1993). Många minns också hans missnöje med Akademiens vaga ställningstagande för Salman Rushdie och den fatwa som föranleddes av »Satansverserna«. Detta gjorde att han tillsammans med Kerstin Ekman lämnade Svenska Akademien 1989, även om ett formellt utträde då inte var tillåtet. Bidragande till beslutet var Gyllenstens ogillande av det sätt på vilket hans efterträdare som ständig sekreterare, Sture Allén, skötte arbetet. Detta framgår av Gyllenstens memoarer, »Minnen, bara minnen« (2000).
Gyllenstens litterära bana började med »Camera obscura«, som publicerades 1946 under pseudonymen Jan Wictor. Efter publiceringen avslöjades det att verket tillkommit genom att Gyllensten och studiekamraten Torgny Greitz mer eller mindre slumpmässigt sammanfogat ord till dikter. »Camera obscura« var avsedd som en protest mot tidens obegripliga poesi.
På riktigt debuterade Gyllensten 1949 med novellsamlingen »Moderna myter«. Hans författarskap har behandlats i flera avhandlingar och böcker. Den som särskilt analyserat hans skrifter är litteraturprofessorn i Uppsala Thure Stenström. Hans senaste bidrag utkom 2018 med titeln »Den bortglömde Gyllensten« och kan ses som en biografi, även om boken koncentrerar sig på ett återkommande tema i Gyllenstens romaner, nämligen om döden, och livet som en kort period mellan två icke-existenser. En recension skriven av Hugo Lagercrantz publicerades i Läkartidningen [2018;115:FA6E].
Även om Gyllensten främst är känd för sin litterära gärning så var han också läkare och framgångsrik medicinsk forskare. Han försvarade sin avhandling 1953 och utnämndes till prosektor i histologi vid Karolinska institutet. (Yrkestiteln prosektor motsvaras i dag av professor.) Gyllensten forskade inom några olika områden. I sin avhandling undersökte han sambandet mellan tymus och sköldkörteln. En ursprunglig tes var att avsaknad av tymus skulle leda till en kompensatorisk ökning av övriga lymfatiska organ. I dag vet man mycket mer om tymus betydelse, nämligen att den tillverkar T-celler och att dessa sprids via blodet ut i kroppen. T-cellerna är nödvändiga för vårt försvar mot bland annat sjukdomsframkallande virus, till exempel sars-cov-2. Det måste poängteras att man på 1950-talet inte kände till att tymus hade denna fundamentala roll. I läroböckerna stod tymus upptagen bland de endokrina organen. Detta sammanhängde med att tymus i likhet med flera endokrina körtlar anläggs embryonalt genom inväxt av ett anlag från en epitelyta.
Som försöksdjur vid sitt avhandlingsarbete valde Gyllensten marsvin. Skälet var att tymus hos detta djur är belägen lättåtkomligt under huden på halsen och inte som hos mus, råtta och människa inne i bröstkorgen. Det har sagts om Gyllenstens forskning att om han i stället hade valt mus som försöksdjur kunde han gjort ett stort vetenskapligt fynd, nämligen tymus livsviktiga roll för utvecklingen av vårt immunförsvar. Marsvin, liksom människor, är till skillnad från möss relativt immunologiskt mogna redan vid födelsen.
Ett annat område som Gyllensten undersökte var frågan huruvida avsaknaden av ett sinne, till exempel synen, leder till en automatisk förstärkning av ett annat sinne, till exempel hörseln, genom utökad representation av nervceller i hjärnbarken. Så verkar vara fallet.
Gyllenstens kanske främsta forskningsgärning var att han tillsammans med barnläkaren Bo Hellström genom försök med möss kunde visa att ögonsjukdomen retrolental fibroplasi, som ofta drabbade för tidigt födda barn, berodde på exponering för hög syrgashalt i kuvöserna. Misstankar om syrgasens roll hade funnits tidigare, men djurförsöken bevisade orsakssambandet.
Som ett kuriosum kan nämnas att det på histologiska avdelningen vid Karolinska institutet samtidigt med Gyllensten fanns flera blivande författare, nämligen P C Jersild, Rita Tornborg och Inge-Bert Täljedal. Jersild beskrev sin tid på institutionen i romanen »Uppror bland marsvinen« (1972) och sina möten med Gyllensten i sina »Medicinska memoarer« (2006). Även Täljedal har skrivit om Gyllensten i sina »Memoarer 2« (manuskript). Gyllensten lämnade sin tjänst vid Karolinska institutet 1973 för att helt ägna sig åt Akademien och sin litterära verksamhet.
Dagens Nyheter publicerade till 100-årsdagen en läsvärd litterär artikel skriven av Johan Frostegård. Själv hade jag Gyllensten som forskningshandledare och vill här ge några personliga minnen av honom. Ett av många är hur Lars visade en nästan barnslig förtjusning då vi fick ett arbete rörande utflödet av immunceller från tymus publicerat i den välrenommerade tidskriften Nature. Då visade han upp en annan sida än den av en allvarlig filosofisk person eller kritisk debattör. På morgnarna kunde han också komma till institutionen glatt visslande på melodin »Här kommer Pippi Långstrump«. Sitt litterära arbete försökte han hålla avskilt från det medicinska, och det respekterades av oss medarbetare.
Gyllensten var inte konflikträdd utan beredd att ta strid för det han tyckte var rätt. Han förstod farorna med joniserande strålning. Inom Karolinska institutet kritiserade han röntgenfilmning av normala förlossningar med syftet att studera barnets passage genom cervixkanalen i livmodern. Han ansåg att dessa undersökningar från etisk synpunkt var synnerligen tveksamma. Av etiska skäl ogillade han också uppsamlingen av lymfa med dess immunceller ur ductus thoracicus på patienter utan att detta hade något terapeutiskt syfte.
Gyllensten var från början av 1950-talet medarbetare och mycket aktiv debattör i Dagens Nyheter och gjorde inlägg i aktuella samhällsfrågor samt recenserade böcker, framför allt inom filosofi och medicin. Han var en aktiv motståndare till kärnvapen och polemiserade mot Herbert Tingsten, som var förespråkare för svenska kärnvapen. Han bekymrades av kärnvapensprängningarna och det radioaktiva nedfallets effekt på vår livsmiljö. På 1970-talet argumenterade han mot en utbyggnad av kärnenergin i Sverige på grund av alla säkerhetsrisker. Han ogillade också de omfattande rivningarna av Klarakvarteren i Stockholm och var emot regleringen av Vindelälven. Hans miljöengagemang gjorde att han i pressen kallades för en konservativ civilisationskritiker. För mig framstår han i stället som en orädd fritänkande liberal person med miljötänkande. Själv fick jag den samhällskritiska boken »Skogsliv vid Walden« (Henry David Thoreau) som disputationsgåva av Gyllensten.
Sitt miljöengagemang delade Gyllensten med Harry Martinson. I likhet med Martinson (se Johan Svedjedal, DN Kultur, 2 aug 2021) var Gyllensten kritisk mot den växande biltrafiken och därmed sammanhängande trafikolyckor, och detta långt innan koldioxideffekten på klimatet var allmänt känd. Vid Martinsons död beskylldes chefredaktören för DN, Olof Lagercrantz, för att vara medskyldig till den känslige författarens självmord genom det offentliga ifrågasättandet av om denne var värd sitt Nobelpris i litteratur. Detta gjorde att vännerna Gyllensten och Lagercrantz i stället blev bittra kontrahenter.
Då Gyllensten avled 2006 invaldes i hans ställe Kristina Lugn i Svenska Akademien. Vid sitt inträde höll hon enligt praxis ett minnestal över sin företrädare på stol nr 14. De båda hade gemensamt en underfundig humor och funderingar om livets förgänglighet.
Gyllensten hade god personkännedom, och i personregistret till sin memoarbok är han uppriktig, rolig och elak i sin karakteristik. Under min tid som doktorand tilltalade han mig ironiskt, men på ett vänligt sätt, som »tuffe Uffe« eller »Lupus magnus«. Jag är varken tuff eller särskilt stor, men mitt förnamn kommer av ulv, Canis lupus.
Jag är tacksam att ha haft Lars Gyllensten som handledare och mentor och jag minns honom främst som histolog och medicinsk forskare.
