Xenotransplanationer (från grekiskans xénos = främmande) öppnar oanade möjligheter. De kan rädda liv och lindra lidande hos svårt sjuka människor. Men tekniken väcker också etiska och medi­cinska frågor. Vilken rätt har vi att använda djur som organbanker? Finns det risker att virus överförs från djur till människor som vid 1990-talets galnako-sjuka (Creutzfeldt–Jakobs sjukdom), PERV-viruset, som vid millennieskiftet upptäcktes hos grisar och befarades spridas vidare, eller covid-19-pandemin som kan ha sitt ursprung i djur? Synpunkterna är viktiga och engagerar många. Däremot är det få som intresserar sig för hur berörda patienter, liksom människor i allmänhet, tänker i samband med artöverskridande medicin. Frågan hur människor införlivar eller avvisar nya tekniker kan bli avgörande för xenotransplantationens framtid. 

Ett belysande exempel är världens första hjärttransplantation mellan människor, som genomfördes 1967. Den har revolutionerat sjukvården, men visar också hur en lovande teknologi kan hindras på grund av bristande acceptans i samhället. En hjärtoperation kräver ett fungerande organ och medicinskt kunnande, men även en adekvat lagstiftning. Det dittills rådande hjärtdödsbegreppet, som innebar att döden konstaterades då hjärtat upphört att slå, ersattes med hjärndödsbegreppet. Det var en ny definition av liv och död som utmanade livsåskådningar i många samhällen. Ett av flera exempel är Japan, där allmänheten långt efter infört hjärndödsbegrepp anklagade en hjärtkirurg för mord. Åtalet lades ner.

Inför transplantationen med ett grishjärta sade David Bennett: »Jag gör allt för att överleva«, vilket stämmer väl överens med inställningen hos många dödssjuka människor världen över. Det var också vad en grupp svenskar med dia­betes sa efter att i början av 1990-talet ha varit bland de första i världen att få insulinproducerande celler från grisar. Liknande inställning hade personer med Parkinsons sjukdom som reflekterade över behandlingar med hjärnceller från grisar, liksom njurpatienter i behov av ett nytt organ. 

Jag har gjort djupintervjuer med dessa personer för att undersöka synen på gene­tiskt modifierade djur- och artöverskridande behandlingar. Till skillnad från det mantraliknande uttalandet »jag gör allt för att överleva« framkom en annan och ytterst ambivalent syn: en osäkerhet som var betydligt djupare än frågan om tekniken och själva ingreppen. Under våra samtal gav de som hade fått grisceller i kroppen kommentarer som »hoppsan, jag satte mig visst på min lilla grisknorr«. Och mer än en gång möttes jag av grymtningar i dörren, ett »nöff, nöff« i stället för ett »välkommen«. Andra, som önskade bli transplanterade med animaliska nervceller till hjärnan för att motverka Parkinsons sjukdom, kunde skämtsamt säga att »en gris i hjärnan är ju nästan poetiskt«.

Galghumor är ett välkänt sätt att hands­kas med oro. Bakom skämten fanns dock en rad motsägelsefulla synsätt där några övergripande teman tonade fram. Ett sådant var idén att artöverskridande är oproblematiskt, vilket kunde formuleras så här: »Jag ser mig själv som en kugge i naturens maskineri, inte som skapelsens krona.« En annan inställning innebar att artöverskridande är problematiskt, eller som en person uttryckte det: »Cellerna kändes okej, men ett grishjärta … hjärtat är personlighetens säte … och för att inte tala om hjärnan.«

Ytterligare ett tema handlade om ändrad hierarki mellan arterna som kunde leda till att djur ersätter människor. Flera personer uttryckte obehag inför att grisarna skulle få mänskligt DNA: »Att ha något djuriskt i mig är okej«, sa en person, »men det känns läskigt att grisen så att säga förmänskligas … att den liksom tar över.«

Parallellt med intervjuerna gjorde jag en helt annan djupdykning i xenotransplantationens värld. Jag ville få kunskap om de forskningsmässiga förutsättningarna för framtida medicinska behandlingar. En sådan inblick fick jag på en gård i Storbritannien där Astrid, världens första transgena gris med mänskliga gener, hade fötts upp. Där bökade hennes avkomma omkring i stallet, sövdes för att genomgå provrörsbefruktning där mänskligt DNA fördes in i suggors embryon eller avlivades efter utfört uppdrag. Astrid och and­ra transgena grisar föddes upp genom ett multinationellt företag i närheten av Cambridge. Djuren, eller snarare teknikerna för att göra dem kompatibla med det mänskliga immunsystemet, var ovärderliga. De transgena djuren förväntades bli biologiska resurser för människor i behov av transplantationer. Och mycket riktigt: 30 år efter att Astrid kom till världen bidrog arbetet på forskningsanläggningen till att bana väg för världens första hjärt­transplantation från en genetiskt modi­fierad gris till en människa – till David Bennetts omdiskuterade operation. 

Alltsedan mitten av 1990-talet har jag undersökt människors inställning till avan­cerade bioteknologier som på olika sätt griper in i våra liv. Det har bland annat rört sig om provrörsbefruktning, olika former av transplantationer, stamcellsforskning liksom senare tids »gensax« (Crispr/Cas9), som ger precisa redskap för att göra förändringar i arvsmassan. Mot den bakgrunden framkommer att funderingarna hos personerna jag har intervjuat om xenotransplantationer inte är unika. Ambivalens är det som utmärker individers förhållningssätt till nya tekniker, inte minst sådana som griper in i människokroppen. Historien bekräftar detta. Till exempel väckte smittkoppsvaccinationen under 1700-talet starka känslor. Vaccinet framställdes från kor, och människor trodde att de skulle få horn och svans. 

Så vad kan vi lära oss om människors tankar om artöverskridande medicins­ka tekniker? Diskussioner om grishjärtat som opererades in i David Bennett ger upphov till viktiga medicinska och etiska frågor. Samtidigt glömmer vi lätt bort att det finns andra värdefulla röster att ta hänsyn till från människor som har erfarenheter av eller funderar kring art­överskridande behandlingar. Lyssnar vi till dem framkommer det att medicinska immunsystem som kräver bioteknik för att förhindra organens avstötning motsvaras av ett samhälleligt och kulturellt immunsystem som accepterar eller förkastar det främmande. Sådan kunskap är oumbärlig när vi undersöker om och hur samhället ska satsa på nya medicinska behandlingar.