Hans mormor låg till sängs med muskelvärk. Jämrandena hördes genom väggen. Ingenting hjälpte, påstod hon. Men en vän till familjen tipsade om en specialist som sades kunna bota varje sjukdom på bara tre dagar. Modern beslutade att göra ett försök. Senare under dagen steg den berömde doktorn ur sin diligens med läkarväskan i ett fast grepp under armen. Han var lång och ståtlig och hela hans väsen utstrålade självsäkerhet. Men det var något som inte stämde: doktorn var röd om näsan och ursäktade sig ständigt för att hosta i armvecket. Efter att ha undersökt den gamla damen konstaterade han att det dessvärre inte fanns något att göra. Man betalade honom, och han gav sig iväg. Några dagar senare insjuknade familjen i snuva. När läkaren fick reda på saken skrockade han åt det absurda missförståndet att det skulle vara han som hade smittat dem. Modern var emellertid mera klarsynt. 

»Läkarna bär med sig sina patienters snuvor som i Eolus säck« sa hon och suckade.

Scenen återges i Marcel Prousts (1871–1922) roman »På spaning efter den tid som flytt«. Proust var son till en läkare och bror till en annan. Kanske förklarar det hans ambivalenta förhållande till skrået. Å ena sidan drogs han på ett osunt sätt till sjukvården och sökte inte sällan utveckla vänskapsrelationer med sina vårdgivare. Han var nämligen svårt hypokondrisk, en omständighet som inte förbättrades av att han även led av verkliga sjukdomar, där astman var den mera framträdande. Under längre perio-der höll han även en diet som bestod enbart av croissanter och café au lait, vilket knappast bidrog till hälsan. 

Å andra sidan tycks Proust ha funnit läkarnas sociala ställning oförtjänt hög. I »På spaning …« framställs doktorerna för det mesta som löjliga och emellanåt helt enkelt som bedragare. Den oftast förekommande, dr Cottard, är en form av bluff som inte vet hur han ska föra sig i sällskapslivet. Författaren gör bland annat narr av en vana som förekommer också bland dagens läkare, nämligen att på ett skämtsamt sätt använda sig av sitt fackspråk till vardags. Cottard beskriver till exempel en sommardag som »hyperterm« och blir sedan förvånad när ingen utom han själv verkar skratta åt det lustiga ordvalet. 

Själv kom jag att tänka på Prousts skildringar av läkarkåren för en tid sedan när jag läste Svenska Dagbladet. Lena Andersson hyllar där Agatha Christies författarskap i en av sina ledarkrönikor (»Välkommet skifte i synen på kriminella«). Som ett av Christies främsta företräden framhåller Andersson hennes skeptiska skildringar av läkarkåren. Jag delar Anderssons uppfattning och finner det beklagligt att vår yrkesgrupp numera är så pass frånvarande i litteraturen. Konst och litteratur bidrar trots allt till samhällets självförståelse, och i vår kultur hör läkarna till dem som har högst status. Därför bör vi också granskas inte enbart av journalister utan även av författare. 

Detta är särskilt viktigt eftersom människor lyssnar på läkare inte enbart i medicinska frågor. En gång blev jag till exempel ombedd att besluta huruvida en patient skulle ta ut skilsmässa eller ej. 

Så snart man tar på sig den röda skylten tycks många se en mer som en vishetslärare än som en specialist på ett visst område, såsom man betraktar en ingenjör, en mekaniker eller en fysiker. Jag menar inte nödvändigtvis att denna uppfattning är orimlig; att arbeta med sjuka och lidande människor ger trots allt en unik erfarenhet som säkert kan vara vägledande i många fall, inte minst när man har arbetat länge i yrket. Faktumet att uppfattningen är allmänt spridd gör det emellertid extra viktigt att skärskåda oss. 

Därför efterlyser jag flera underhållande – och gärna djupt kritiska – skildringar av oss i läkarkåren. Låt oss hoppas att min önskan slår in.