Alexis Carrel (1873–1944) pryder ett svenskt frimärke. Foto: Mostphotos

Jubileer kan firas av olika anledningar. I år är det 110 år sedan Alexis Carrel (1873–1944) fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin »in recognition of his work  on vascular suture and the transplantation of blood vessels and organs«. I efterhand och med ny kunskap kan man förstås inse att alla Nobelpris inte är av samma dignitet, och några har till och med starkt ifrågasatts. I sin läsvärda »Femtionio fantastiska Nobelpristagare – och tre riktigt usla« pekar Arne Norlin på tre av det senare slaget: Fritz Haber, vars kemiska synteser låg bakom både konstgödsel och förintelsegasen Zyklon B, Paul Müller som upptäckte DDT som insektsgift, och Egas Moniz, prisad för lobotomin (som Herbert Olivecrona menade: nu »skär vi bort oron och så blir det slut på det psykiatriska struntpratet«). 

Och några pristagare kanske är att betrakta mer som uppfinnare än upptäckare, såsom Gustaf Dalén (för sina uppfinningar av självverkande regulatorer att i kombination med gasackumulatorer användas till belysning i fyrar och lysbojar) och Alexis Carrel, för övrigt Nobelpristagare samma år, 1912.

Carrels Nobelpris tillhör inte de mest glamorösa, men varje dag genomförs fortfarande tusentals kärl- och transplantationsingrepp i världen med hans suturteknik, till ovärderlig nytta för svårt sjuka patienter. I en artikel i Läkartidningen från 1912 kallades han för »kärlsuturernas mästare«.

Vid förra sekelskiftet arbetade veterinären Mathieu Jaboulay i Lyon med en madrassuturteknik för artäranastomoser. Miljön i Lyon var kreativ, sett ur ett »kärlkirurgiskt« perspektiv. En av Jaboulays elever var Alexis Carrel, som vidareutvecklade tekniken och gjorde grundläggande försök avseende artärsuturer och organtransplantation. Det senare fungerade cirkulatoriskt under kort tid, men de immunologiska kunskaperna saknades, och försöken var dömda att misslyckas av detta fundamentala biologiska skäl.

Carrels intresse för att rekonstruera kärl hade bland annat sin bakgrund i att han som student 1894 fick höra om den franske presidenten Sadi Carnots dödliga dolkhugg i vena portae, åstadkommet av den italienske anarkisten Santo Caserio under ett besök i Lyon. Carrel menade att kärlskadan borde ha gått att reparera kir­urgiskt.

År 1904 sökte han sig till Kanada för att något senare (1906) börja arbeta i New York på Rockefeller Institute for Medical Research, där han 1909 blev chef för experimentell kirurgi. Han arbetade vidare med basal kärlkirurgisk teknik och beskrev användningen av trianguleringsteknik för att undvika sutur i bakväggen vid anastomos av små kärl. Denna teknik poängterades av professor Jules Åkerman när han presenterade Carrels Nobelpris den 10 december 1912. Han sa bland annat att »Alexis Carrel was the first person to invent a better and more reliable method of sewing vessels together again«. 

Tekniken gjorde det möjligt att sy ihop kärl med »a diameter less than that of a match«. Carrel beskrev venpatch-användning som ett sätt att öka diametern i artärer. I hundförsök använde han peritoneum för att reparera defekter i aorta, med öppetstående kärl efter två år. I andr­­a försök använde han en gummi­bit för att reparera hål i aorta. I ytterligare andra intuberade han aorta med olika icke biologiska material (glas, aluminium), ett slags föregångare till stentning. Han ersatte en resekerad artärbit med vena cava och avslutade en uppsats med profetiska ord: »It is probable that in the treatment of aneurism, rupture of large arteries, embolus and localized arteritis, the transplantation of venous segments can be used safely, but it must be emphasized that without a proper technique, the results of the operation will be disastrous.«

En del av försöken utförde Carrel tillsammans med Charles Guthrie i Chicago, framför allt under åren 1905–1906. När Carrel fick Nobelpriset väckte det en debatt om varför priset inte delades med Guthrie; de hade samarbetat i 28 artiklar som låg till grund för priset.  Samma år som Carrel fick sitt Nobelpris publicerade Guthrie boken »Blood vessel surgery and its applications«, som till stor del bygger på deras gemensamma forskning. En viktig del i kärlanastomostekniken var att inkludera intiman i suturen, och detta var Guthries idé. Från början undvek Carrel att komma i kontakt med intiman och suturerade adventitia-muskellager med eversionsteknik. En viss animositet kom att råda mellan de båda, men i sin Nobelföreläsning omnämnde dock Carrel samarbetet med Guthrie vid flera tillfällen.

Även om flera av de metoder som ingick i Carrels kärlkirurgiska arsenal hade beskrivits av andra författare, som enskilda metoder eller som enstaka fallbeskrivningar, kan man slå fast att Carrels insats var att mer systematiskt utvärdera och förbättra de olika kärlkirurgiska teknikerna. Han var tveklöst medveten om sin styrka och betydelsen av sina tekniska innovationer: »I create the techniques, it is for others to use them.«

Här kan också nämnas att Carrel samarbetade med den svenskättade Atlant­flygaren Charles Lindbergh med att utveckla perfusionssystem för upprätthållande av pulserande cirkulation i olika organ, en föregångare till extrakorporeal cirkulation.

I samband med andra världskriget återvände Carrel till Frankrike och anslöt sig till den nazistvänliga Vichyregimen, där han 1942 fick ansvar för Fondation Alexis Carrel pour l’étude des problèmes humains. Hans ansvar innefattade rashygieniska frågor i en ambition att frambringa sundare människor. Redan 1935 hade han författat »Den okända människan« (översatt till 19 språk), en delvis kvasifilosofisk betraktelse, där hans kompetens som biologisk forskare fick legitimera tankar som låg i tiden och kanske gör så än på sina håll. Ett par citat får räcka: »Ovariernas kortare livslängd gör den åldrade kvinnan mycket underlägsen mannen, vars testiklar behåller sin aktivitet in i sena ålderdomen.« »Människans standardisering genom det demokratiska idealet har medfört att de lägre typerna fått övermakten [… ]Det enda sättet att motverka de svagas olycksbringande övervikt är att gynna de starkas utbredning.«

I sin ungdom besökte Carrel pilgrimsorten Lourdes med avsikt att fysiologiskt förklara de under som rapporterats där­ifrån. Han åsikter angreps både från fromt katolskt håll – gudomliga under skulle ej studeras – och från naturvetenskapligt håll – hans studier ansågs ej vetenskapliga. Redan 1902 författade han »Resan till Lourdes«, där han framhöll sin tro på undrens realitet. Med denna bok hade han skönlitterära ambitioner, och han skrev den under pseudonymen Louis Lerrac.

Alexis Carrel dog i en hjärtinfarkt 1944 efter att ha arresterats av franska partisaner. Sista månaden i livet hade han förlorat talförmågan efter ett slaganfall.

Oavsett hans politiska preferenser och hans filosofiska åsikter i »Den okända människan« kom hans arbeten med blodkärlsrekonstruktioner i början av 1900-talet att få stor betydelse för utvecklingen av både kardiovaskulär kirurgi och transplantationskirurgi. När professor Åkerman presenterade Carrel 1912 konstaterade han att transplantationsförsöken »have not found any application in men«. När detta så blev möjligt belönades det i sin tur 1990 med Nobelpriset till de båda amerikanerna Joseph Murray (njure) och Edward Donnall Thomas (benmärg). 

Carrel avslutade sin Nobelföreläsning: »Thus, while the transplantation of organs has been solved from a surgical point of view, we see that this by no means suffices to render such operations of definite surgical practicality, and it will only be through a more fundamental study of the biological relationships existing between living tissues that the problems involved will come to be solved and thereby render possible the benefits to humanity which we hope to see accomplished in the future.«