Men min fundering är om man som läkare får ljuga om patienten. Om denna fråga hittar jag i det närmaste ingenting i litteraturen. Ändå ställs vi inför detta etiska dilemma.

När jag var ny i yrket, och aborter nyligen tillåtits (från 1975), hörde jag ofta äldre kollegor berätta att de jämkat med sanningen när de skrivit så kallade »tvåläkarintyg« för att göra det möjligt för olyckliga kvinnor att få abort. 

1976 slutade man att vaccinera mot smittkoppor i Sverige. Fyra år senare förklarade WHO viruset utrotat. Men det fanns länge länder som krävde ett giltigt vaccinationsintyg mot smittkoppor för inresa. Lösningen blev att läkare signerade och stämplade vaccinationsintyg utan att vaccinera – det fanns ju inte längre något vaccin att tillgå.

När jag på 1990-talet arbetade för WHO i Afrika utbröt flera koleraepidemier. Inget effektivt vaccin fanns. Det enda tillgängliga vaccinet var i bästa fall utan effekt, i värsta fall farligt. Ändå krävde vissa länder, till exempel Zimbabwe, intyg om genomförd koleravaccination för att få komma in i landet. Syftet var naturligtvis att mutor skulle betalas under bordet till gränskontrollanterna. Detta ledde i sin tur till en omfattande handel med vaccinationsintyg – utan vaccination.

Formuläret som beskrivs i texten.

Nyligen hade en av mina patienter fått arbete i Botswana. Men för att få arbetsvisum behövde han en »Medical report« utfärdad på en förtryckt blankett och signerad av läkare. Blanketten var försedd med Botswanas statsvapen och högst officiell. Sannolikt var det en av många blanketter som rutinmässigt togs över från den brittiska kolonialadministrationen då landet blev självständigt. Konstiga blanketter fanns det gott om i gamla kolonier. I intyget förväntades jag intyga att 

  • patienten inte var en idiot
  • patienten inte var fnoskig
  • patienten inte var svagsint
  • patienten inte var en »epileptiker« 
  • patienten inte tidigare hade drabbats av vansinnesutbrott 
  • patienten inte led av »konstitutionell psykopatisk underlägsenhet«
  • patienten inte led av kronisk alkoholism.

Det bör noteras att jag inte skulle intyga att jag inte hade kunnat påvisa någon av dessa åkommor hos patienten. Jag förväntades intyga att patienten inte hade någon av dem. Vem kan göra det?

Hur bör man handla i en sådan situation? Om jag inte fyllde i intyget och intygade att patienten inte hade av någon av dessa åkommor skulle han inte få arbetsvisum och därmed bli utan jobbet. Om jag fyllde i intyget skulle jag intyga mer än jag rimligtvis kunde veta och stå för professionellt. Och vidare: Hur definierar man dessa åkommor? De flesta är försvunna från internationella diagnosklassifikationer sedan någon gång under förra århundradet.

Hur bör man resonera kring sådana här situationer? Det finns mycket lite i litteraturen om de etiska frågorna. Det närmaste jag kommit är devisen »Primum non nocere«, alltså »Först av allt, skada inte!«, som brukar tillskrivas Hippo­krates.

Självklart bör vi som läkare lita på våra patienter så långt det är möjligt. Vi bör också kunna se oss som försvarsadvokater för patienten så långt det är rimligt. Men var drar vi gränsen till det omöjliga och orimliga?

Och framför allt: Varför förekommer ingen diskussion om hur etiken kan ställa oss inför ett val där vi kan tvingas ljuga inför tredje part för att skydda patienten?

Hur jag gjorde med intyget? Det tar vi en annan gång.