Under två dagar samlades ett 70-tal personer för att se fyra filmer och därefter dela erfarenheter med samtalsgäster och varandra och, mitt i dessa oroande destruktiva tider, reflektera i det konstruktiva spänningsfältet kultur, samhälle och vårdens frågor. Samtal hölls kring film med en huvudingång utifrån vårdens perspektiv, fokus och vardag. Temat var »Filmfestival i narrativ medicin – Vad är en människa?«.
Den finska filmen Den blinde mannen som inte ville se Titanic handlar om den rullstolsburne Jaakko, som är märkt av sin MS, men som bestämmer sig för att göra en resa mot allas inrådan.
Dokumentärfilmen Till min dotter visar en familjs liv i det improviserade sjukhus som man driver i Aleppo i Syrien medan bomberna faller under belägringen. Med unik närvarokänsla skildras krigets ofattbara vardag och hur man kämpar för att ge vård under extrema former.
Den alldeles aktuella filmen Vortex från Frankrike skildrar ett äldre pars liv i Paris. Paret tycks ofrånkomligen ha gått in i sitt avslutande kapitel när hustrun, pensionerad psykiater, blir alltmer präglad av sin demens. En behärskad, finkänslig och djupt mänsklig film om åldrande och död.
Avslutningsvis visades den isländska filmen Skalv, som hade svensk premiär under filmfestivalen. Saga är en ensamstående mamma som har drabbats av ett grand mal med minnesbortfall. Förträngda minnen och dolda händelser i det förflutna gör sig samtidigt påminda.
Linda Sternö, filmregissör och chef vid enheten för film, fotografi och litterär gestaltning vid Göteborgs universitet, inledde festivalen med att tillsammans med undertecknad samtala om filmens likhet med patientmötet. Både i sättet att lyssna och i rytmen finns beröringspunkter. Precis som filmen försöker också samtalet att synliggöra det osynliga. Precis som filmen är ett vittne i sin representation så är vi som läkare eller vårdpersonal också det gentemot patienten. Det händer något när vi reflekterar över det vi ser i en film, och kanske kan det i sig stimulera vår empatiska hållning eller narrativa kompetens.
Bland samtalsgästerna fanns Henrik Zetterberg, professor i neurokemi och spetsforskare inom demensfältet, samt Augustnominerade Jenny Tunedal, som i sin poesi skrivit om demensens uttryck och om sorgeprocessen efter demens och förlust. I mötet mellan dessa två rymdes en gemensam vilja att kunna förklara, men också förstå demensens uttryck. På ett sådant sätt kan det narrativa fördjupa den medicinska kontexten. Festivalen rymde ett antal samtalsgäster som efter filmerna inledde reflektionen innan publiken tog vid.
Festivalen var också utformad som en kurs för ST-läkare. I SOSFS 2015:8 samt HSLF-FS 2021:8 lyfter Socialstyrelsen fram delmål inom etik, mångfald och jämlikhet samt patientkommunikation. Här anger man bland annat att ST-läkaren ska kunna bemöta människor som individer och med respekt oberoende av kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning eller ålder. Svensk förening för narrativ medicin anser att dessa förmågor kan stärkas genom exempelvis konst, litteratur och film. Genom filmen levandegörs individens berättelse och utgör en grund för reflektion och dialog kring vårt bemötande av människan i vården. För att få vetskap om vad det är att vara människa måste man lära sig att lyssna när hon berättar.
Efter två dagars film känner jag mig omtumlad och varm i hjärtat. Gripande och angelägna filmer, skratt och tårar, prövande samtal, delade erfarenheter och kunskaper, nya bekantskaper och god mat. Det kändes hoppfullt och genuint meningsfullt att få samlas kring berättelsens och det mänskliga mötets kraft.
Festivalen arrangerades av Svensk förening för narrativ medicin tillsammans med Studieförbundet Bilda och Sensus studieförbund med stöd av kulturnämnden i Västra Götalandsregionen.
