Prousts kamp mot astman

Man kan med fog säga att Marcel Proust (1871–1922) föddes in i och bokstavligt levde i den medicinska världen. Både hans far Adrien och hans bror Robert var välkända läkare. Hemmet på 9 Boulevard Malesherbes besöktes regelbundet av deras kollegor, vilka i hög grad utgjorde den dåtida medi­cinska parnassen. Proust fick följaktligen insikt i den samtida medicinen, men hans tilltro till den var som bekant begränsad. Frånsett sömnrubbning, oro för hjärntumör, stroke, afasi och oklara buksmärtor var astma det symtom som plågade honom mest. En pneumokockpneumoni i hans astmasjuka lungor var också det som ledde till hans död den 18 november för 100 år sedan. 

Uppfattningen om orsaken till astma dominerades i slutet av 1800-talet av att det var likvärdigt med neurasteni. Teorin var förankrad i boken »A practical treatise on nervous exhaustion (neurasthenia)« (1880) av den amerikanske neurologen George Miller Beard (1839–1883). Han hävdade att astma och en rad andra oklara symtom var orsakade av samtidens höga tempo och många krav, vilket tog sig somatiska uttryck. Symtomen drabbade inte alla, utan dem med en särskild sensibilitet eller en olöst inre konflikt. Beard rekommenderade, förutom rogivande mediciner, hyd­roterapi och elbehandling och att den drabbade skulle isoleras från sin invanda miljö och vårdas på ett sanatorieliknande behandlingshem. 

Att Proust var förtrogen med begreppet­ neurasteni – men samtidigt inte trodde på behandlingen – framkommer i del två, »Unga flickor i blom«, av romansviten »På spaning efter den tid som flytt« (1913–1926). Berättaren uttrycker att: »Neuraste­nikern vägrar att tro dem som försäkrar honom att han så småningom kommer att bli lugn om han håller sig i säng och låter bli att läsa varken brev eller tidningar; han inbillar sig tvärtom att en dylik behandlingsmetod bara skulle göra honom ännu mer nervös.« 

Eftersom astma betraktades som ett neuropsykiatriskt tillstånd är det förståeligt att de läkare Proust konsulterade fram till ungefär 1906 var neurologer. I ljuset av dagens kunskap är det ställt utom allt tvivel att Proust hade en allergisk astma som förvärrades i samband med övre luftvägsinfektioner. Sitt första riktiga astmaanfall fick han vid 9 års ålder i samband med en promenad i  Bois de Boulogne under en vacker majdag när träden stod i blom. Besvären återkom av och till under uppväxtåren och accentuerades efter hand i vuxen ålder. Successivt  reagerade han också på andra ämnen – inklusive väderomslag– vilket ledde till en kroniskt obstruktiv lungsjukdom. 

Proust romansvit är förvisso ingen självbiografi, men berättaren har onekligen påfallande likheter med författaren. I sviten förekommer ett antal fiktiva läkare. Många försök har gjorts att koppla var och en av dem till någon samtida, men det har visat sig svårt, med ett undantag: Édouard Brissaud (1852–1909). Han var Jean-Martin Charcots (1825–1893) favorit­elev och samtidens mest renommerade neurolog. Han grundade tidskriften Revue Neuro­logique och var författare till boken »L’hygiène des asthmatiques« (1896), med förord av Adrien Proust. En uppfattning bland Prousts biografer, inklusive nestorn i branschen, Jean Yves Tadié, är att Brissaud verkligen är förebilden till doktor du Boulbon i romansviten. I del tre, »Kring Guermantes«, skriver Proust: »Jag visste naturligtvis att han [du Boulbon] snarast var nervspecialist, denne man som den döende Charcot förutspådde skulle dominera neurologi och psykiatri.« 

Édouard Brissaud hade anammat Geor­g­e Miller Beards teorier om neurasteni och hade rekommenderat Proust en vistelse på ett sanatorium. År 1903 reste därför Marcel med sin mor Jeanne till Evian i Schweiz för att finna ett lämpligt sådant. I Evian drabbades dock Jeanne Proust av en hjärnblödning. De blev tvungna att bege sig hem till Paris, där modern avled några dagar senare.

Proust ville ändå pröva en sanatorievistelse. I december 1904 övervägde han en behandling av Joseph Jules Dejerine (1849–1917), som drev sanatoriet Sainte Marie de la Famille i Paris. Proust bokade ett rum, men när han förstod att han skulle vistas där i tre månader avbokade han det. Han ville i alla fall pröva en behandling och bad om en »second opinion« av Édouard Brissaud. Denne rekommenderade då neurologen Paul Sollier (1861–1933), en annan elev till Charcot, som tillsammans med sin fru Alice drev ett sanatorium, också det i Paris. Paul Solliers kur varade i sex veckor, vilket med nöd och näppe var acceptabelt för Proust. Han vårdades där mellan den 6 december 1905 och den 25 januari 1906. 

Paul Sollier var en föregångsman inom psykoterapin. Det anses att till och med Freud hämtade inspiration från hans tänkande. Sollier deltog i de seanser som Charcot utförde på Hôpital de la Salpêtrière under de fyra månader 1885–1886 som Freud vistades i Paris. Det finns emellertid ingen dokumentation av att de träffades eller utbytte idéer.

Solliers behandling innebar att patienten var förbjuden att kommunicera med någon annan än behandlande läkare. Under den första veckan skulle neuraste­nikern ligga till sängs och endast få en mjölkbaserad diet med syftet att regrediera och bli alltmer beroende av sin terapeut. I sina patientsamtal försökte Sollier framkalla förträngda emotionella upplevelser, något han kallade för »reviviscenses«. Dessa skulle stabilisera patientens emotionella status och lindra symtomen. Det är påfallande hur nära Solliers metod ligger Prousts analys av vad han kallade för det omedvetna minnet. Madeleinekakan, som väckte minnen från barndomen, är väl det mest kända exemplet. 

Efter vistelsen hos Sollier verkar Proust ha givit upp tanken på att neurologerna kunde hjälpa honom. Han förlitade sig därefter i huvudsak på doktor Maurice Bize. Denne hade mer rollen som husläkare och besökte Proust i hemmet varje fredag under de följande åren. 

Bland de läkemedel som Proust ordinerades dominerade Veronal, ett barbitur­syraderivat, som kom ut på marknaden 1903. Behandlingen var inte riskfri: gränsen mellan terapeutisk effekt och förgiftning var snäv. Förskrivningarna var minst sagt generösa och inkluderade även kokain, koffein, kamferolja och adrenalin. Proust självmedicinerade dessutom tämligen ohämmat och var stundtals mer påverkad av negativa effekter av drogerna än av sin astma.

Basmedicinering under många år var dock »poudre de Louis Legras«. Detta grågröna pulver beställde Proust regelbundet från Pharmacie LeClerc på 10 rue Vignon. Det innehöll hyoscyamin från torkade blad från belladonna (Atropa belladonna) och stramonium från spikklubba (Durata stramonium), bittermandel­olja, kamfer och kaliumnitrat. En matsked av pulvret skulle läggas i en skål och glödtändas, varefter patienten skulle inandas ångorna. Proust var nog vad vi i dag skulle anse som högsensitiv. Ett exempel på det är att han inte förmådde glödtända pulvret med en tändsticka. Han ansåg att själva antändningen förvärrade hans astma. I stället tände han pulvret med en bit papper som han antänt från ett brinnande stearinljus.

Sin egen död kan man inte beskriva. Men de som varit närvarande kan ändå vara mer eller mindre trovärdiga vittnen. Den mest pålitliga i detta fall är hans hushållerska Céleste Albaret, som sedan 1914 var anställd hos Proust. Hon har sammanställt sina upplevelser i Prousts närhet, inklusive hans sista dagar, i boken »Monsieur Proust« (1973). 

I slutet av oktober 1922 insjuknar Proust med hosta och feber. Han ökar sina inhalationer, men till ingen nytta. Doktor Bize odlar fram pneumokocker från Prousts upphostningar. Céleste är hela tiden på plats, men förbi av hushållsarbete och omvårdnad. Den 17 november mår Proust något bättre. Han har för en gångs skull lite aptit och ber att Céleste ska göra i ordning en sjötunga. Men klockan tre på natten försämras han plötsligt och blir septisk. Hans andning blir alltmer ansträngd och han börjar hallucinera. 

Céleste kal­lar på brodern Robert, som strax infinner sig. Han sätter koppglas och rekvirerar syrgasbehållare från sitt sjukhus, men Proust värjer sig mot ytterligare behandling. Han inser själv att det inte finns någon återvändo. På eftermiddagen får han akut andnöd. Robert insi­sterar på att han ska bege sig till kliniken på rue Piccini för att få vård, men Proust vägrar. Robert tillkallar åter doktor Bize och föreslår en injektion med adrenalin. Proust värjer sig åter och drar sig undan i sängen. Robert känner sig alltmer hjälplös och tillkallar en annan av Prousts läkare, neurologen Joseph Babinski. Han kommer, men avråder från ytterligare behandling: »Låt honom slippa lida. Det är ändå ingen idé«, säger han och går därifrån tillsammans med doktor Bize. Robert och Céleste stannar kvar vid bädden. Proust ligger stilla och hans andningsrörelser blir allt glesare. Klockan halv fem på eftermid­dagen den 18 november sluter brodern Robert hans ögon.