I sin bok »Bullshit jobs. A theory« skriver antropologen David Graeber om vad han uppfattar som meningslösa jobb. Författaren, som beskriver sig som anarkist, hävdar att det finns ett direkt och motsatt samband mellan inkomst och samhällsrelevans. Aktiemäklaren drar in miljoner på att köra ekonomin i botten, medan förskoleläraren – trots sitt oumbärliga arbete – måste nöja sig med en spottstyver.
Vad gäller oss läkare lägger han emellertid in en brasklapp: Visserligen är vi enligt somliga bara en samling charlataner, vilket skulle bekräfta Graebers teori, men själv tillstår han att han saknar de erforderliga kunskaperna för att avgöra huruvida dessa påståenden är sanna. Man kan konstatera att denna passage är det enda tillfället då han uttrycker osäkerhet i sin bedömning. I samtliga av resterande fall låter han bilan falla över vad han uppfattar som samhällets utsugare: ekonomer, jurister, mellanchefer och – möjligen något oväntat – kontorsreceptionister.
Graeber diskuterar också automatiseringen och införandet av artificiell intelligens i arbetslivet. Somliga menar som bekant att datorerna snart kommer att ersätta oss och att de enda tjänsterna som då kommer att återstå är programmerarnas, vars jobb är att övervaka de smarta algoritmerna. Författaren finner emellertid dessa spekulationer kraftigt överdrivna. Han sätter fingret på en omständighet som ofta förbises i debatten, nämligen det fokus på mänskligt omhändertagande som präglar många yrken. Själv kände jag igen mig i många av dessa beskrivningar. När jag tog anställning efter min examen insåg jag snart att de mänskliga interaktionerna utgjorde huvuddelen av mina arbetsuppgifter.
Här följer ett potpurri av de utmaningar man ställs inför som vikarierande underläkare på en geriatrisk klinik: En patient med konfusion har tagit sig in i läkemedelsrummet och dörren har gått i lås bakom honom; det går calici på avdelningen och någon har bjudit in sin familj på födelsedagsfika; en patient med demens har misstagit avdelningen för ett kryssningsfartyg och nu kräver han att få träffa kaptenen eftersom han själv i sin ungdom var verksam som skeppsredare.
Att ställa diagnoser och ordinera läkemedel är ofta ganska enkelt, inte minst tack vare de behandlingsscheman som upprättats av experterna. Dessutom påminner patienternas sjukdomar inte sällan om varandra. Blir man kvar på en arbetsplats ett par år lär man sig snart hur man behandlar det mesta av det som dyker upp där. Denna omständighet torde inte vara särskilt förvånande, eftersom själva syftet med våra diagnoser är att indela sjukdomspanoramat i små behändiga grupper för att åkommorna ska bli lättare att handskas med.
Denna gruppering fungerar emellertid sämre när det gäller själva patienterna. I mötet med dem finns det inga scheman att hålla sig till. Ett sådant förfarande kräver en mänsklig intelligens och går inte att inordna i en uppsättning algoritmer. Det blir inte minst tydligt när man betänker de branscher som redan har implementerat artificiell intelligens i sin verksamhet. Ett exempel är de rösttolkningsfunktioner som används i vissa företags kundtjänster. Själv blir jag mer irriterad när en automatisk telefonsvarare missförstår mig och kopplar mig i fel riktning än när en människa på andra sidan luren ber om ursäkt och ber mig vänta kvar. Förmodligen är det något vi alla har gemensamt. Vi låter oss inte lugnas av maskinerna.
När det kommer till cancerbesked, anhörigsamtal eller omhändertagande av svårt sjuka patienter – saker som tillhör vardagen för oss läkare – bör vi därför fråga oss:
Vill vi verkligen att arbetet ska utföras på det sättet en maskin hade utfört det?
