Säger befolkningsstatistiken något om den fria viljan?

I Läkartidningen nr 15–16/2022 diskuterades evidensen för den fria viljan (som befanns fri). Som före detta epidemiolog skulle jag vilja tillägga att frågan även bör studeras på gruppnivå (det kan ju finnas interaktioner mellan individers fria vilja). I egenskap av »armchair scientist« (med kaffekopp och fåtölj) har jag sjunkit djupt ner i soffkuddarna med en bok om statistikens historia, som visade sig ha kantats just av debatten om fri vilja. 

Människans statistiska öde 

Med centraliseringen av stater på 1800-talet började man också föra register över befolkningen, vilket var förutsättningen för statistik på populationsnivå. Boken »The rise of statistical thinking, 1820–1900«, av Theodore Porter beskriver statistikens födelse och de diskussioner som befolkningens födelsetal, självmordsstatistik och kriminalitetens statistik gav upphov till. Framför allt gav de tydliga statistiska trenderna (ungefär samma andel personer tog livet av sig varje år) upphov till en diskussion om den fria viljan. Hur kan den fria viljan vara kompatibel med så stabila statistiska trender i befolkningen? 

»Fluktuationerna av brott, självmord och äktenskap – som berodde på säsong och priset på spannmål – verkade utgöra det bästa statistiska argumentet mot den fria viljan.«

För de kristna var de till synes ödesbestämda siffrorna ett tydligt bevis för att det fanns en Guds plan för var och en, för andra på att det fanns moraliska krafter på samhällsnivå som var större än individen. I ingetdera fallet verkade statistiska trender vara kompatibla med den fria viljan.

Statistiken och sociologin

… »mord, självmord, antalet feladresserade brev […] inte bara sker mord och självmord med en konstant regelbundenhet i alla samhällen, utan det gör även kategorierna av mord med pistol, knivar, eller gift, precis som kvävning, hängning eller drunkning.« 

Födslar och bröllop är »fria som luft i det individuella fallet«, samtidigt som trenderna på statistisk nivå är så stabila att man häpnar. »Styrs människans alla handlingar av naturlagar?« var frågan på 1850-talet. Men kausala lagar kräver normalt ingen statistik, då de gäller i varje enskilt fall (koppen faller om man släpper den, stocken flyter med strömmen). På samhällets individnivå sågs dock ingen sådan garanti för att sannolikheterna gällde: man kunde inte utifrån statistiken totalt förutsäga den enskilda individens öde, individen kan alltid vara ett undantag.  

Så om dessa samhällets lagar inte var naturlagar, vad var de då? Det är omöjligt att med 100 procents säkerhet beräkna individens öde utifrån grupptillhörighet; man kan bara beräkna medelvärde och odds. Varför då? 

Tidens tänkare argumenterade för att det finns två typer av fakta: generella (konstanta) fakta på grund av naturlagar och partikulära (variabla) fakta, som också resulterade från lagar, men modifierade av omständigheter som döljer den sanna underliggande relationen. Fakta av den andra typen är det som utgör subjekt för statistiska studier.  

Bortom varje skenbar orsak döljer sig ibland en annan verklig orsak. Konstanta orsaker ger naturligtvis konstanta effekter, även när de verkliga sambanden ligger dolda för ögat. Så när samhällets orsaker är alltför komplexa och okända, kan konsekvenserna ibland ändå studeras på gruppnivå. 

Ibland hittades resultat som inte var vad man önskade/förväntade sig, och då fick man öka den analytiska komplexi­teten för att hitta en tillfredsställande förklaring.

Sociologen Émile Durkheim studerade självmordsfrekvenser och fann att den var högre i protestantiska områden än katolska (hans studie utkom år 1897). Tyska akademiker (protestanter, får man förmoda?) var inte helt nöjda med dessa resultat och grubblade länge över varför detta var fallet. Men protestantism i sig själv kunde inte vara orsaken till detta, antog man, och studerade man siffrorna noga så såg man att det inte var protestanterna i de protestantiska områdena, utan icke-protestanter i dessa samhällen, som tog livet av sig och bidrog till de höga självmordssiffrorna – troligen för att de var relativa »outsiders«/minoritet i samhället, resonerade man. 

Att vara en »outsider« är en egenskap som inte existerar hos individen när denna inte samtidigt är en del av en större grupp. Denna typ av gruppegenskap kan alltså aldrig studeras med reduktionistiska metoder (genom att studera den enskilda individen i mikroskopisk detalj), utan endast på gruppnivå när den är en del av ett större samhällssystem. 

Mest engagerande var och förblir kanske frågan om brott och utbildning. Till exempel argumenterades för att det starka sambandet mellan låg utbildning och hög brottslighet kanske inte berodde på utbildningsnivån i sig utan på att det var vanligt med låg utbildning bland fattiga. 

Fysiken/termodynamiken och statistisk indeterminism

Sociologerna var dock inte de enda som hade nytta av statistiken på övergripande nivå. Fysikern James Clerk Maxwell (1831–1879) följde den statistiska utvecklingen och insåg att den skulle gå att tillämpa även på fysiken/termodynamiken. Han utvecklade vad han kallade en »social fysik«. På mikronivå var nämligen molekylernas rörelser så oerhört komplicerade att följa att den traditionella fysikaliska metodiken, där man exakt kunde beräkna varje objekts bana, var helt omöjlig. De frekventa krockarna mellan molekylerna, som gjorde att de bytte bana, bidrog till svårigheterna. Han gjorde en analogi med sociologin, och menade att fysikerna nu måste börja tillämpa samma metoder som statistikerna länge gjort och fokusera på de övergripande trenderna. Även fysikern och filosofen Ludwig Boltzmann (1844–1906) uttryckte samma tankar: 

»… för molekylerna i en kropp är onekligen så många, och deras rörelser så snabba, att ingenting någonsin blir skönjbart för oss förutom genomsnittsvärden. Regelbundenheten hos dessa genomsnittsvärden skulle kunna jämföras med de häpnadsväckande konstanta medel­värden som ses inom befolkningsstatistiken, som också härleds från processer i vilken varje individs utfall betingas av en oräknelig summa av de mest varierande externa omständig­heter.«

Den statistiska mekaniken/termodynamiken och dess atomer/mikromolekyler uppvisade alltså samma hopplösa komplexitet som det mänskliga samhället. En stor samling atomer/individer som kolliderar med varandra på ett så hopplöst komplext sätt att det inte går att studera de enskilda fallen; man får nöja sig med att titta på trender på gruppnivå för att försöka dra slutsatser av dessa. 

En del anklagade den nya statistiken för att leda till en »erosion av determinismen«. Den tidiga statistiska mekaniken och även den senare kvantmekaniken fokuserade på den statistiska sannolikheten för olika utfall, och slumpens roll samt teoretisk indeterminism accepterades. Enligt många var det slutet för den mekanistiska världsbilden där allting hade en enkel orsak och verkan. Einstein protesterade mot detta: »God does not play dice« har tolkats som ett betonande av att världen trots allt består av kausala samband. 

Galton och arv- och miljödebattens födelse 

Även människan kanske bestod av kausala samband, men hur skulle man kunna studera orsakssambanden? Om »the prop­er study of mankind is man«, så måste det i varje fall säga någonting om att föra statistik över befolkningen.

»Statistiken gav biologin det enda alternativet till metafysisk spekulation«, me­nade Francis Galton, som lade grunden för den moderna arv- och miljödebatten. 

Francis Galton (1822–1911) var halvkusin till Charles Darwin och inspirerad av den nya evolutionsläran. Den ökade kunskapen om genetik, och det faktum att man kunde använda växtförädling och djuravel för att ta fram arter med önskade egenskaper, gjorde Galton djupt övertygad om att samma sak måste gälla för män­niskan.  

Galton drevs av en önskan att »göra gott« för mänskligheten, och han fokuserade särskilt på hur man skulle kunna förbättra människans intelligens (hans bok »Hereditary genius« publicerades 1869). Det dominerande tänkandet inom sam­hället vid denna tid var annars att människan skulle förbättras genom »utbildning, tak över huvudet och arbetsplatser fria från fysiska och moraliska föroreningar«. Galton däremot trodde inte på att män­niskan var en produkt av sin miljö, utan på att hon helt styrdes av sina genetiska förutsättningar. Hans övertygelse var att mänskligheten bäst skulle kunna förbättras genom kontrollerad avel. 

Galton lade inte bara grunden för eugeniken (rashygienen) och socialdarwinismen, utan hans studier i genetik och ärftlighet påverkade också den statistiska utvecklingen. Han uppfann korrelations­koefficienten och tvillingstudier och bidrog även till att förflytta fokus från me­delvärde till varians i de statistiska analyserna. Tidigare hade man intresserat sig för normalfördelningar, men mest fokuserat på medelvärdet och betraktat avvikelserna från me­delvärdet som ointressanta felavvikelser. För eugeniska syften var det dock naturligt att titta på det exceptionella: variationen (variansen) blev intressantare och mer viktig än medelvärdet (medelmåttan var helt ointressant!). 

Hur varierar mänskliga egenskaper inom och mellan grupper? Hur såg den hereditära variationen i intelligens ut i olika grupper? När det gäller växtfrön var det enklare än med människor att titta på genetisk variation. För att minska störande variation från miljön kunde man plantera frön i likformig jord (samma jordplätt, samma solsken, alla skillnader som kvarstod borde mest bero på genetiska skillnader). 

Att plantera människor i likformig jord var svårare. Galton vände på det och uppfann i stället tvillingstudierna (särskilt adoptionsstudier). Idén var att studera identiska fröer (enäggstvillingar) planterade i olika jord. Om enäggstvillingar är mer lika i en egenskap än tvåäggstvillingar kan man argumentera för att egenskapen är ärftlig. 

I »Hereditary genius« gjorde han korrelationsstudier och kom fram till att framstående personer ofta har fler andra framstående personer i sin släkt, vilket han menade bevisade att genialitet är ärftligt. 

Vad formade då geniet Galton själv? Enligt boken »The rise of statistical think­ing« var Galton en produkt av remarkab­la utbildningsinsatser av hans äldre systrar.

Galton själv ansåg sig så benägen till ett statistiskt synsätt att han trodde att han hade en gen för statistik. Men Galton nådde också mognad vid toppen av den europeiska statistiska rörelsen, så frågan kan nog inte sägas vara säkert besvarad.