Jourrapport, måndag morgon, på den mindre internmedicinska klinik där jag tjänstgör. Nattjouren rapporterar: »Det ligger en 95-årig dam på medicinavdelning X som kom in akut sent i går med dyspné. I botten har hon hjärtsvikt och KOL. Hon har tacklat av de senaste veckorna och har slutat äta. Anhöriga är informerade och det ’palliativa kitet’ är insatt.«

Det »palliativa kitet« – kärt barn med många namn, men innebörden är densamma: en uppsättning läkemedel för att behandla symtom och obehag som kan förväntas uppkomma i livets slut, ordinerade i doser med visst utrymme för individanpassning. För vilka andra tillstånd eller diagnoser finns egentligen det? En standardmall för alla. Vid andra tillstånd anpassar eller till och med skräddarsyr vi i dag behandlingen efter individen. Diagnosen behandlas med självklarhet utefter personen som fått den, inte tvärtom. Vi bedömer tumörmarkörer, makro- och mikroskopisk bild, radiologiska undersökningar, symtom, funktion och upplevelse. 

Hos en smärtpatient sätter vi inte in ett »smärtkit« utan tar noggrant reda på orsak, utbredning, karaktär etcetera inför valet av smärtbehandling. Detta gäller till viss del även för det »palliativa kitet«, eftersom endast de delar av verktygslådan som behövs för symtomlindring används, i individanpassade doser, men samma »paket av läkemedel« sätts dock in.

Av vilken anledning behövs då detta »kit«? Är det vår osäkerhet inför dödens antågande som gör att vi behöver något att hålla oss i? Är det tidsbrist? Kunskapsbrist? Intressebrist? Rädsla för att orsaka onödigt lidande eller göra fel vid en kritisk tidpunkt? I grund och botten finns en omtanke om patienten, ett syfte att undvika lidande, men är en »standardmall« för livets slut verkligen svaret på det? Är det ens värdigt att begränsa lindrandet av döendet till en »mall«? Borde vi inte också behandla döden utifrån den som är döende?

För en tid sedan tjänstgjorde jag på ASIH; en oerhört givande tid både kompetensmässigt och själsligt. Jag insåg i än högre grad komplexiteten och möjligheterna i att skräddarsy symtomlindrande behandling i livets slut. Arsenalen av hjälpmedel, insatser och läkemedel att använda sig av var stor, kunskapen likaså, och inlyssnandet av patientens behov var oändligt. Kollegorna beskrev att »tid för patienten« var det bästa med deras jobb, och att få göra nytta där behovet verkligen finns. Att göra skillnad – inte mellan liv och död, utan mellan lidande och livsglädje. Att göra det oundvikliga genomlidbart.

Palliation är som bekant en egen påbyggnadsspecialitet. Det krävs specialistkompetens, med den erfarenhet det innebär, och därutöver tilläggsspecialisering för att bli palliatör. Det »palliativa kitet« är således en räddning för oss övriga i kåren att ta till i brist på sådan spetskompetens. Jag kan för stunden inte komma på något annat tillstånd där jag i brist på kompetens skulle använda mig av en förenklad, standardiserad mall i stället för att konsultera eller överlämna ärendet till en kollega med denna kunskap. Efter min randning på ASIH finns konsultens internnummer i min arbetstelefon och jag har nära till att lyfta den. Precis som när jag står inför andra diagnoser och tillstånd jag saknar specialiserad kunskap om. 

Det finns riktlinjer och mallar för allt, men döendet bör vara fredat från sådana. Vi är alla individer, också när vi tar vårt sista andetag.