Ring my friend I said you’d call
Doctor Robert
Day or night, he’ll be there any time at all
Doctor Robert.
Dr Robert är uppenbarligen en kollega som alltid är tillgänglig. Han får sin patient att känna sig som en ny och bättre människa, och vi får goda rekommendationer. Dags att lista sig? Kanske inte ändå – han delar medicin från en speciell kopp, som får alla deprimerade att se ljuset igen. Vem är dr Robert egentligen?
Läkaryrket berörs i två av The Beatles låtkatalog om 213 låtar. Den första, »Doctor Robert«, är mittenspår på B-sidan av »Revolver«, omgärdad av episka låtar som »Tomorrow Never Knows«, »Eleanor Rigby« och »Yellow Submarine«.
»Revolver«, The Beatles sjunde album, spelas in under våren 1966 och släpps i augusti samma år. Drottningen har föregående år delat ut den brittiska imperieorden till John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr, och förutom deras enorma musikaliska framgångar var ett skäl nationalekonomiskt – med 150 miljoner sålda album de tre senaste åren hade gruppen faktiskt bidragit till att stabilisera det engelska pundet mot dollarn. Många tror att framgångssagan The Beatles nått sin kulmen 1966, men det är med »Revolver« som resan börjar.
»Doctor Robert« handlar om läkare som skriver ut narkotiska preparat, men vilken läkare porträtteras? Upphovsmännen har gett olika svar. Paul McCartney refererar till läkare i New York som förmedlar narkotika mot beställning. Ett exempel är Dr Robert Freymann, som under 1960-talet blev känd för sina injektioner av vitamin B12 blandat med amfetamin. Han uppgav sig ha många kända patienter och blev på 1970-talet av med sin läkarlegitimation. Till sitt försvar skrev han boken »What’s so bad about feeling good?«, där han driver den enkla tesen att läkarens främsta uppgift är att se till att patienten mår bra (»feel-good medicine«). John Lennon menade i senare intervjuer att låten handlade om honom själv, att det var han som försåg gruppen med piller under turnéerna. En tredje förebild kan vara Johns tandläkare John Riley, som under en middag i mars 1966 spetsade kaffet med LSD och bjöd John och George på deras första bekantskap med drogen.
»Revolver« räknas tillsammans med »Rubber Soul« (1965) och »Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band« (1967) till The Beatles mittenperiod – gruppen tar steget från livebandet från Liverpool till studiomusikerna som förvandlar popmusik till en ny konstform. Sagan avslutas med albumet »Abbey Road« 1969 (även om »Let It Be« kommer ut senare), och då gruppen aldrig återförenas före John Lennons död 1980 blir den på ett sätt fulländad. Det vilar ett aftonskimmer över gruppens resa, och ingen av medlemmarna lyckas efteråt nå upp till den höjd de hade som grupp. Inga arenakonserter, inga »reunion tours«. Summan av kvartetten blir större än fyra.
»Revolver« har nyligen (oktober 2022) släppts i en ny version (remixad av Giles Martin, son till The Beatles legendariska producent George Martin), och jag kan bara rekommendera en genomlyssning. Bredden av musikaliska stilar och texter och den omedelbara känslan av ärlighet, glädje och kvalitet är fullständigt häpnadsväckande. Det finns ingen svag punkt. Som att se in i solen, som någon uttryckte det.
Vi närmar oss en tid när ingen av medlemmarna i The Beatles kommer att vara med oss längre (Paul har fyllt 80, Ringo är 82 år). Jag tror, när konstmusikens utveckling under 1900-talet sammanfattas, att The Beatles kommer att ses som en avgörande del av den västerländska musikhistorien. Gruppens förmåga som kompositörer, musiker och sångare, den stilistiska instinkten och ständiga förmågan till förändring – inga andra når till någon del upp i närheten av The Beatles höjder.
Den andra låten om läkare? »Roccy Raccoon« på »the White Album«, där doktorn anländer efter skottlossningen, »stinking of gin«, och ger dödsdomen. Läkarporträtten i The Beatles låtar är inte helt smickrande för professionen, men vad gör det när musiken är så bra?
