Samhällskritisk författare och självutlämnande alkoholist

I november 2018 deltog den finlandssvenske författaren Christer Kihlman i ett tv-program som sändes i Svenska Yle. Temat för programmet var »skam«. Hans framträdande bröt den mediala tystnad som sedan länge hade lägrat sig omkring honom. Han som tidigare hade chockerat omvärlden med sin öppenhet om sin alkoholism och sin bisexualitet och med exploaterande av sitt såriga, men långa äktenskap med Selinda.

En son och en dotter hade fötts i äktenskapet. Nu var Selinda och sonen döda i cancer. Själv kunde han vid 88 års ålder förvånas över att han levt så länge. Men så hade också hans skapande och utsvävande liv förbytts mot en nykter och improduktiv pensionärstillvaro.

Kihlman skrev i flera genrer: poesi, romaner, essäer, pjäser och texter på gränsen mellan självbiografi och autofiktion. Den viktigaste av de senare är »Männi­skan som skalv« (1971). I den analyserar han ingående sin alkoholism och dess relation till hans homosexualitet och äktenskap.

Christer Kihlman växte upp i ett bildat borgerligt hem. Fadern var författare, översättare och redaktör för en litterär tidskrift, och dessutom en tid banktjänsteman och senare direktör för en resebyrå. Hemmiljön var liberal och inte på något sätt förtryckande, att döma av hans återblickar i »Människan som skalv«, men den verkar ha saknat innerlighet. Han kände sig inte älskad. Den liberala atmo­sfären innebar också en tillåtande inställning visavi alkohol.

Under krigsåren slätades generationsgränser ut och »konventionella uppfostringsprinciper« förlorade sin mening. Han berättar om hur han som berusad 13-åring dansade jitterbug med sin salongsberusade mor på Valborgsmässo­afton 1944. Dansen fick en lekfullt erotisk karaktär, vilket ledde till skam- och skuldkänslor, eftersom han tyckte att han skandaliserat både sig själv och sina föräldrar.  Man kan förstå dansen som en tillfällig kompensation för hemmets brist på intimitet och värme. Med den tolkningen ger Kihlman en bakgrund till hur alkohol kom att spela en så central roll för honom.

Alldeles efter detta ungdomsminne skildrar Kihlman en utdragen och »benådad kopparslagare« i Italien. Han är nu 30 år och på bilfärd med några konstnärsvänner; han törstar efter en återställare. Men hans medresenärer är i ett helt annat psykologiskt predikament, vilket skapar avstånd och innesluter honom i en klaust­rofobisk bubbla. När tillfället ges på ett värdshus beställer han en kvarts liter vin. Alldeles för lite, men mer vågar han inte beställa av konvenansskäl. De två episoderna hör ihop: de exemplifierar tillsammans hur utvecklingen av ett alkoholberoende går från juvenila lustbetonade rus – visserligen med ett inslag av ambivalens – till ett plågsamt abstinenstillstånd som bara kan hävas av ett nytt rus.

Alldeles efter upplevelsen i Italien gick också »alkoholens fruktbara, dynamiska och konstruktiva egenskaper« på allvar upp för honom, något som ledde till att alkohol blev en nödvändig hjälpreda i hans skapande.

Det han betonar är hur alkoholen ur hans subjektiva perspektiv skärper sinnena, särskilt synen. Tingen »bröt sig ut ur sin omgivning, detaljerna bröt sig ur sin invanda helhet och framträdde tydligare med konturskärpa […]«.

Liknande erfarenheter har beskrivits av andra författare och har varit ett incitament till att använda alkohol och andra droger i skapandet. Förutom den skärpta känsligheten för detaljer framhåller Kihlman också alkoholrusets ångestdämpande och hämningslösande effekt, vilket har stor betydelse när det tema som ska gestaltas är ångestväckande. Han nämner som exempel sin andra roman, »Den blå modern« (1963), som skildrar en borgerlig finlandssvensk familj i upplösning.

Romanen rymmer så mycket »sexual­sadism« att Kihlman hade svårt att närma sig ämnet utan hjälp av alkohol. I familjen ingår en på en gång förkvävande, dominant och konturlös moder, en visserligen död, men likväl i minnet krävande far samt tre bröder. En av dessa har stupat i kriget och idealiseras. Det var han som skulle leda familjefirman. Den andra brodern är troende kristen och homosexuell. Hans överjag undertrycker hans driftsliv, som trots det får sin utlevelse i bland annat sadistiska och ångestfyllda fantasier om sexuella övergrepp på koncentrationslägerfångar. Med tiden exploderar hans mentala tillstånd i en psykos. Den tredje brodern är författare och djupt nedsjunken i alkoholmissbruk. Men det är han som för berättelsen och inger ett hopp. Genom sitt gestaltande hanterar han verkligheten i stället för att enbart vara ett offer för den.

För att återgå till »Människan som skalv«: det andra temat i den boken är just Kihlmans homosexualitet (egentligen den ena sidan av hans bisexualitet). Det är knappast en tillfällighet att boken kom ut 1971, det år då könsumgänge mellan vuxna män avkriminaliserades i Finland. Kihlmans syn på erotiska relationer är i grunden pessimistisk, inte bara för att det ofta handlar om tabubelagda känslor, utan också för att det finns så starka inslag av psykologisk maktkamp, vilket skildras i »Människan som skalv«, »Den blå modern« och i andra texter. Alkohol spelar en viktig roll i dessa sammanhang. Särskilt intressant är »Madeleine« (1965). Här brottas det manliga berättarjaget, Raf, med både sin alkoholism och sin svartsjuka. Berättelsen flyter fram i en medvetandeström, återgiven på en prosa med få interpunktionstecken. Raf är konstant berusad. Hans äktenskap är hotat. En annan man har kommit emellan – eller är det inte hans ständiga fylla som kommit emellan? Ty i den suddas gränsen mellan vanföreställningar och verklighet ut och lämnar fältet fritt åt hans svartsjuka.

Christer Kihlman hade en mycket negativ uppfattning om den borgerlighet som han kom från. Gång på gång låter han dess fasad rämna. Så sker redan i debutromanen »Se upp Salige!« (1960), som utspelar sig i en finlandssvensk småstad. Huvudpersonen, Karl-Henrik, är en frånskild, småalko­holiserad chefredaktör för stadens borgerliga tidning. Inget förargelseväckande får publiceras i den. Men så skakas hans tillvaro i grunden: hans exhustru kräver att deras tonårige son, som Karl-Henrik aldrig varit särskilt intresserad av, ska bo hos honom. I sin egoism är han inte vuxen sin fadersroll. Han blir därtill erotiskt besatt av bäste vännens fjortonåriga dotter, som också sonen blir förälskad i. Det utvecklas ett förtroende mellan Karl-Henrik och flickan: hon appellerar till honom och han engageras i hennes trevande konstnärsambitioner.

Det emotionella tumultet inom honom bryter hans anpasslighet; han börjar skriva samhällskritiska och förargelseväckande ledare. När hon en gång söker honom i hans hem infinner sig tillfället att fysiskt fullborda förförelsen, men i sista stund hejdar han sig. Just då kommer sonen hem; han förstår att hon är där med hans far. Efter en ensam skidfärd dränker han sig i en isränna. Först efter sonens död inser Karl-Henrik vidden av sitt svek mot honom – först då »var han mig nära, så oskiljaktigt nära som en son är sin riktiga far«.

Senare romaner som »Dyre prins« (1975) och »Gerdt Bladhs undergång« (1987), separata delar av en krönika om familjen Bladh/Blaadh/von Bladh (stavningen av efternamnet skiftar), skildrar en borgerlighet som i varierande grad är framgångsrik i sitt sociala klättrande, men går mot sitt sönderfall på grund av förljugenhet, konkurrensanda och brist på tillit mellan individerna.

Kihlman fortsatte sitt självbiografiska/autofiktiva författarskap i »Alla mina söner« (1980), »Livsdrömmen rena« (1982) och »På drift i förlustens landskap« (1986). De två förstnämnda böckerna skildrar en latinamerikansk odyssé genom landskap, barer, bordeller och gatuliv i sällskap med unga manliga prostituerade. Berusningen är en ständig följeslagare. I den sistnämnda boken har berättarjaget landat på en grekisk ö. Där finns också hans hustru. Han återkallar minnet av unga män som passerat revy i hans liv. Han reflekterar över sitt problematiska äktenskap, sin svartsjuka och framför allt över sitt predikament som utlevad och åldrande författare. Här finns både självömkan och självhat.

Den sista skrift Kihlman publicerade, »Svaret är nej« (2000), är egentligen ett avböjande svarsbrev på en förfrågan om en teaterpjäs. Det blev en kulturkritisk och misantropisk monolog, där han förklarar varför han inte längre kunde skriva för sin samtid.

Trots att Kihlman positionerade sig som samhällskritiker och hänsynslöst exponerade kontroversiella sidor av sig själv, belönades han med litterära priser, stipendier och professorstitel. Dessutom
förärades han ett »hedersboende« i Svenska litteratursällskapets diktarbostad i Borgå. Därifrån hade han flyttat när han framträdde i det tidigare omnämnda tv-programmet. I det berättade han också att hans liv numera var »så tråkigt«. Alla ansatser till kreativitet drunknade i ett »jag orkar inte«. Han avled 90 år gammal på ett sjukhus i Helsingfors.