Måndag morgon och operationsdag. Mina skor står inte där de borde stå. Så småningom hittar jag en smutsig högersko, men den vänstra förblir spårlöst borta. Precis som idrottsmän är många operatörer beroende av invanda rutiner, och dit hör definitivt att få placera fötterna i sina egna skor. När urologen OG i Gävle/Sandviken med ålderns rätt drog ned på antalet operationsdagar tyckte vissa kolleger att hans skor var allmän egendom, vilket upprörde OG till den grad att han skrev ett stort anslag i omklädningsrummet som inte gav utrymme för olika tolkningar: »Vem f-n har tagit mina skor – jag är inte död än!« 

Naturligtvis leder lån av operationsskor till existentiella tankar. Så fort jag slutar operera kommer någon slyngel att kliva i mina skor och utföra mina operationer så att jag efter några veckor är bortglömd. 

Nu har jag själv uppnått ungefär den ålder som OG befann sig i när han skrev sitt meddelande, och det faller sig naturligt att begrunda mitt yrkesliv. Med lite mer talang hade jag kanske kunnat skriva mina gynekologiska memoarer, och rubriken på denna text skulle nog kunna duga även som boktitel. En annan välfunnen titel är naturligtvis »Mens jag minns«. Så vitt jag vet är inte den rubriken upptagen. När p-pillren introducerades för 60 år sedan valde man att ordinera tabletterna så att en månatlig blödning skulle ske för att efterlikna den naturliga cykeln. Numera ger man oftast kontinuerlig behandling så att mensen helt uteblir. Andra sätt att åstadkomma samma sak är med hormonspiral, p-stav eller kontinuerliga gestagener. Dessutom finns metoder för att destruera endometriet så att mensen uteblir. Utan tvivel var rikliga mensblödningar tidigare ett mycket större problem för patienten, och därmed ibland för gynekologen. 

Dagens unga gynekologer häpnar när de blir varse att ultraljud just hade börjat användas inom graviditet under min ST i Gävle. Det kunde hända att amniocenteser fick göras om när labbet svarade att vi hade skickat urin i stället för fostervätska. Kirurgerna kunde inte stava till laparoskopi och behövde ofta hjälp med appendicit-diagnostik via laparoskopi. Operation mot urinläckage innebar laparotomi med 10 dagars vårdtid mot dagens 6 minuters ingrepp i lokalbedövning. Under medicin-AT var det ett återkommande problem att vid stroke differentiera mellan propp och blödning. Datortomografi och MR fanns inte. Läkarsonen undrar med rätta: »Hur tänkte ni då – gissade ni?«

Det mesta görs i dag bättre, men inom den gynekologiska kirurgin kan jag konstatera att vaginal hysterektomi, som introducerades för 150 år sedan, fortfarande rankas som den bästa metoden för att ta bort livmodern, och vad gäller prolaps har metoderna inte ändrats mycket sedan 1870-talet i Manchester, England. Fortfarande kan vi skriva »Manchesterplastik« i operationsberättelserna. Med industrialismens intåg i England blev just Manchester textilhuvudstad inte bara för England utan, jämte Łódź i Polen, för hela Europa. Textilarbetarna var ofta kvinnor som arbetade tungt och födde många barn. Slumpen ville att det också fanns intresserade kirurger, och så beskrevs de operationsmetoder som alltså fortfarande är i bruk. Ibland lever metoder vidare med anledning av att de är bra, men det gäller inte för prolapskirurgin. Recidivrisken är i dag lika stor som för 150 år sedan – cirka 25–40 procent. 

Gynekologin är framsprungen ur kirurgin, och det var först något decennium in på 1900-talet som gynekologin blev en egen specialitet. När jag utbildade mig till gynekolog var specialiteten huvudsakligen kirurgisk. Den största förändringen under drygt 40 års tid är nog att de flesta gynekologer i dag inte opererar utan hjälper kvinnor på andra vis. 

Det faktum att 1870 års gynekologkirurger utan problem skulle känna igen sig om de i dag gick in i en operationssal där vaginal hysterektomi och »Manchesterplastik« stod på programmet borde sporra nästa generation till utveckling. Inget skulle glädja mig mer än att från sidlinjen kunna se hur man löser problemet med prolapsrecidiven.