Bytet skedde omärkligt. Jag satte mina gamla Birkenstock i klädskåpet och tog på de nya av exakt samma modell, storlek 43. Det kändes som vanligt på fötterna men andades en annan tid. De gamla har följt mig från kandidat till överläkare. Jag är egentligen inte sandalmänniska, utan föredrar boots eller italienska loafers. Sandaler är som farbror Melker i Saltkråkan, någon som är snäll och klantar sig, och passade egentligen inte en blivande neurokirurg. Polerade svarta skor kombinerat med slips under vita rocken kunde man möjligen ha som kardiolog på den tiden, men inte som underläkare. 

Amanuensen på patologen hade lärt oss kandidater att vi skulle vara klädda utan attribut som störde fokus för patienten. Vi var till för patienterna, utan att exponera några personliga preferenser. Därför blev det helvit klädsel på avdelning och grön på operation samt träskor eller sandaler. Träskor avskydde jag sedan barnsben, i dem kunde man inte spela fotboll eller klättra i träd. I vuxen ålder blev mina 195 cm över 2 meter i träskor, vilket är för mycket på operation, där det ger ryggproblem om man står böjd.

Med mina nya sandaler gick jag nu glatt in i klädförrådet för att hämta min vita stass. Till min häpnad fanns inte ett enda vitt plagg, utan allt var utbytt till blå operationskläder. En jätteupphandling måste ha ägt rum, och nu skulle primärvården använda operationsmundering. För mig som använt bägge typerna kunde det göra detsamma. Jag är van vid op-pyjamas med ankelmuddar och snöre i midjan. Men känslomässigt är det långt från klädförrådet i Kalmar på mitt första kirurgvikariat. Där fanns vita kläder av alla storlekar och läkarrockar med knivskarpa veck. Docenten hade också egna rockar som var specialsydda i extra tjock bomull och med slejf i ryggen. Dem skulle jag inte använda, fick jag tydligt besked om.

Den nya blå uniformen skulle nog också bli vardag, men det kändes »top down« att vi plötsligt fick en ny klädkod som ingen yppat önskemål om att få prova. På eftermiddagen blev jag frusen, då skjortan var tunn. Normalt kör jag några armhävningar mellan patienterna, men nu räckte det inte. Kollegan Svante tipsade om att han sett värmerockar. Rockar lika dem som narkossköterskorna brukade ha under långa neurokirurgiska operationer. Som kirurg blir man inte kall. Man står tätt tillsammans och op-lampan värmer. Vi hittade en rock i storlek L, men med min räckvidd, större än Muhammed Alis, var det dömt att misslyckas. Ärmarna fastnade vid armbågarna, stetoskopet trasslade in sig och jag nådde inte pennorna i bröstfickan. Projektet övergavs. 

Bestyren under veckan gjorde att mina gamla Birkenstock inte fick den sentimentala sorti som var tänkt. De var värda tankar, då de hade varit med under tusentals operationer, otaliga hjärtstopp, oändliga samtal med anhöriga, fått fostervatten över sig på förlossningen, hiv-smittade sekret och spyor på post-op, aktivt kol på akuten och oräkneliga mängder blod. De hade varit sköna att omärkligt ta av under långa sittronder, supersnabba att springa med, men också lätta att slänga av sig på jourrummet. Nu skulle sandalerna ta igen sig med lättare uppdrag hemma, som att gå ut med slasken, ta in posten eller plocka äpplen från fruktträden.

Kanske hade sandalerna tjänstgjort i sjukvården under den bästa tiden? Många äldre kolleger säger det, men ett liv i sjukvårdens tjänst består av så mycket. Det kan aldrig reduceras till en schemarad, en viss lön eller att följa senaste pm. Det är ett liv fullt med drömmar, förebilder och kolleger som stimulerar till gärningar större än en själv. Det är patienter som man betyder något för och som man kan hjälpa, men det är också att få vara fin och välklädd på sin arbetsplats. Det är engagemang och kunskap som respekteras. Det är en glädje och ett ansvar som ständigt måste erövras fjärran från klåfingriga byråkraters trånga perspektiv och inskränkningar. Spännande vägar jag ho-pas alltjämt finns för 43:orna i framtiden!