Inom psykiatrin använde man länge insulin i behandlingen av schizofreni. Höga doser av hormonet injicera­des i patienterna, vilket emellanåt gav upphov till kramper, medvetslöshet och i vissa fall även bestående hjärnskador. Behandlingen beskrivs bland annat i romanen »Glaskupan« av Sylvia Plath, där huvudpersonen Esther Greenwood får regelbundna injektioner och efteråt tvingas dricka stora mängder sötad saft. 

I sin mycket underhållande bok »Insulin. The crooked timber« går författaren Kersten T Hall igenom hur det gick till när metoden avslöjades som verkningslös. Det skedde år 1953. Genom en snillrikt utformad studie lyckades den unge läkaren Harold Bourne visa att insulinbehandlingen inte hade någon effekt jämfört med placebo. 

Anledningen till att den till en början hade verkat lovande var att de patienter som erhöll behandlingen fick mer uppmärksamhet än de som blev utan. Hormonet var nämligen extremt dyrt. Det var decennier innan det amerikanska företaget Genentech år 1972 framställde det första syntetiska insulinet, och man fick därför nöja sig med animaliska produkter av nedmald och kemiskt renad pankreas, som tog lång tid att framställa. Det dyrbara preparatet administrerades på särskilt utformade kliniker och under ständigt överinseende av sjukvårdspersonal. Patienterna var handplockade av chefsöverläkaren. 

Inledningsvis hade studierna visat positiva resultat. Sannolikt fanns det ett mått av selektionseffekt: de utvalda var förmodligen mindre sjuka än de som sållades bort. Men samtidigt tyder mycket på att sambandet var kausalt. Troligen bidrog personalens ständiga tillsyn till att patienterna tillfrisknade. Ensamhet är som bekant en riskfaktor för schizofreni.  

Läsningen om insulinchockerna är minst sagt nedslående. Inte nog med att behandlingen var skadlig, försöks­personerna tycks dessutom ha betraktats mera som ursäkter för att läkarna skulle få pröva sina nya uppfinningar än som lidande människor som förtjänade uppmärksamhet. 

Det är en händelse som ser ut som en tanke: De som var satta att vårda de sjuka var mer intresserade av tekniken än av sina patienter. 

Denna lärdom är viktig att hålla i minnet, inte minst med tanke på de senaste decenniernas teknologisering av vården. Vi rör oss allt mer mot en syn på läkaren som en förvaltare av avancerad, teknisk kunskap, en mänsklig databas för behandlingsindikationer och terapiförslag. Sannolikt är det just därför idén att ersätta henne med en dator har fått sådant fäste i vårt kollektiva medvetande. Redan i dag ligger bilden av den idealiske vårdgivaren ganska nära vår bild av en välfungerande dator: den låter sig inte luras, den styrs av rationella överväganden, den håller huvudet kallt. 

Det är naturligtvis sant att tekniskt kunnande är viktigt för att bli en bra läkare, men det är inte hela sanningen. Den medi­cinska profes­sionen var betrodd också då de mest avancerade behandlingarna var åderlåtning, iglar och magiska brygder. Det finns en annan linje i medicinhistorien som kan kallas för läkekonsten. Den är svårare att beskriva, men inbegriper ett solidariskt förhållningssätt, en intuition baserad på erfarenhet och en ödmjukhet inför de egna begränsningarna. Kanske hade vi sluppit insulinchockerna, om den hade värderats högre.