»En doktor som åker tåg?!«

Falun, onsdag kl 17.25

Med Interrailkortet i högsta hugg och med storryggsäcken på ryggen traskar jag med lätta steg genom Faluns stationshus. Förväntan är stor, eftersom jag ska ut och resa för första gången på länge. Jag kan inte låta bli att le åt mitt kommande äventyr. Första stopp i Stockholm och därefter nattåg mot Lund. Eftersom jag, min vana trogen, bokade biljetter för sent så blir det flera ytterligare stopp. Men inget kan slå ned min entusiasm. Kontinenten: här kommer jag!

Stockholm, onsdag kl 22.48

Jag är ingen van nattågsresenär. Senaste och enda gången var tågluffen för över 20 år sedan. Två medresenärer i min kupé, varav en är nattågsveteran, berättar för oss andra hur det går till. Viktigast är att komma ihåg nyckelkortet om man behöver lämna kupén, för dörren låses alltid när den stängs. Det är lite svårt att sova med tanke på skumpandet, men annars går det bra. Mina medresenärer är väldigt hänsynsfulla. Jag hör inte ett knyst på hela natten, och den ena av dem lyckas till och med att gå upp och få med sig alla sina grejer utan att tända lampan. Mycket imponerande.

Köpenhamn, torsdag kl 07.27

Sitter på tåget mot Hamburg med mitt morgonkaffe. Solen är på väg upp över Danmark och min entusiasm finns kvar. Så härligt att få vara på resande fot igen, och med helt rent klimatsamvete. Tåget avgick på sekunden och är otroligt fint och bekvämt. Har jag hamnat i första klass av misstag? Nej, jag sitter både i rätt vagn och på rätt plats. Bingo!

Strax utanför Hamburg, torsdag kl 14.00

Äntligen på tåget från Hamburg, men jag fick vänta i nästan två timmar på den stora centralstationen i Hamburg. Tågen i Tyskland är väldigt fina, och känns nyare och renare än i Sverige. Inne i vagnen kan man följa tågets rutt på en skärm: nästa anhalt och vilket spår vi kommer in på. Man kan även se vilken perrong anknytande tåglinjer avgår ifrån – mycket praktiskt. Självklart finns wifi på alla tåg och även på alla tågstationer. Jag börjar känna mig lite sliten, men jag är ju snart framme. Bara ett byte till och sedan är jag i Amsterdam. Blir det inte jobbigare än så här så är det inga problem.

Düsseldorf, torsdag kl 18.30

Nu har min entusiasm svalnat. Precis när jag skulle stiga av för det sista bytet i Osnabrück såg jag att mitt nästa tåg var överstruket på skärmen inne i vagnen. Konduktören rådde mig att sitta kvar till Düsseldorf och därifrån ta motsvarande tåg jag skulle ha åkt till Amsterdam. Jag hittar ingen informationstavla, men efter att ha frågat i informationen visar det sig att allt konduktören sagt, inklusive spår, stämmer. Men Düsseldorf är ännu en jättestation (betänk att jag bor på landet), och det verkar vara fler i min situation som ska till Amsterdam. Jag har irriterande nog också svårt att förstå utropen på stationen trots många år av tyskastudier, och min förvirring är stor när tåget inte har kommit på 45 minuter. Jag ser åtminstone att övriga passagerare också är otåliga när de suckar och vankar av och an på perrongen. Tur att kroppsspråket är universellt.

Arnhem, torsdag kl 20.03

Tåget kommer till slut, och alla otåliga passagerare, inklusive jag själv, försöker gå på samtidigt. Det finns bokstäver på perrongen och man kan se vilken vagn som ska stanna var. Jag har varit taktisk och placerat mig längst bak på perrongen där den sista vagnen ska stanna och där det är minst folk. Tåget stannar dessvärre längre fram än förväntat så jag måste springa framåt och hamnar sist i kön. Tack och lov får jag en sittplats, och jag blir på bättre humör av lite smågodis som jag har kvar.

Amsterdam, torsdag kl 21.40

När jag kommer ut från tåget är det mörkt – och tre timmar senare än beräknat. Nu är jag trött och hungrig och irritationen väller upp. Jag får direkt tag i en taxi, vilket jag tycker att jag förtjänar. Taxichauffören är pratsam, och under tiden vi småpratar börjar jag tina upp igen. Han får veta att jag är på jobbresa och att jag är läkare. Han berättar om sin 6-åriga son som föddes med avancerat hjärtfel och som genomgått flera kardiella röntgenundersökningar. Han ber mig tolka ett hjärtekoutlåtande på holländs­ka som han ännu inte har fått svar på, men jag kan bara le, skaka på huvudet och ursäktande förklara att jag inte kan bidra med något alls. I stället berättar jag att jag är lite trött eftersom jag har spenderat det sista dygnet ombord på olika tåg. »Med tanke på klimatkrisen«, flikar jag givetvis in. Mitt goda syfte ska inte undgå någon. 

»En doktor som åker tåg?! Ja, alla har sina svagheter«, svarar han. Jag blir förvirrad men hinner inte protestera och förtydliga att det är min styrka, innan han börjar prata om något annat. Han säger att han alltid blir glad av att prata med läkare. Jag säger att jag blir glad över oväntade möten med andra människor. Helt plötsligt är jag på bra humör igen.

22.10. På hotellet

Jag gjorde det! Trots ett litet missöde gick resan bra. Det tog ett drygt dygn att resa med tåg från Falun till Amsterdam, och för mig helt klart värt några extra timmar med tanke på mindre fossila utsläpp jämfört med flyget. Dessutom hann jag märka och reflektera över att jag verkligen var på resande fot. Fler intryck, fler möten och fler länder segrar över bekvämligheten. I en tid då allt bara snurrar snabbare och snabbare tror jag att det är extra värdefullt och dessutom viktigt att sakta ned tillvaron.

Och resten av resan då? 

Kursen var jättebra! Helt klart värt tre resdagar på tåg för en inspirerande och utvecklande kurs. 

Efter kursen anslöt min man, och vi hade ytterligare tre härliga dagar i Amsterdam innan vi åkte tåg hem igen. Jag upplevde tågresandet så positivt att jag fick blodad tand. Planen är att släpa ut hela familjen inklusive tre barn, varav en tonårsdotter (!), på tågluff nästa sommar!