»Inträdestal …« av Peter Jonas Bergius från 1700-talet.

Traditionen att teckna äreminnen över särskilt framstående personer har sina rötter i den grekiska antikens hjältebeskrivningar och liktal och i medeltidens helgonlegender. I »alla tider« har säkert också berömda läkares levnadshistorier tecknats ned. 

Minnestecknandet av svenska läkare startade med Peter Jonas Bergius (1730–1790), som 1758 inträdestalade i Vetenskaps­akademien med skriften »Om Stockholm för 200 år sen, och Stockholm nu för tiden«. Till största delen består den av en samling korta levnadsbeskrivningar över de för honom kända läkarna i landet. 

Den första mer fullständiga samlingen av läkares levnadsbeskrivningar stod dock Johan Fredrik Sacklén (1763–1851) för i »Sveriges läkarehistoria« i tre band, utgiven 1822–1824. Han anger själv att ambitionen var »att, så vidt möjligt vore, få hela Svenska Läkare-Corpsens, ifrån konung Gustaf I:s till närvarande tid, förnämsta lefnadsöden bevarade och hopsamlade på ett ställe«. Han besatt några egenskaper som är viktiga för en minnestecknare: samlariver och ett stort nätverk av rapportörer. 

Under de följande hundra åren utgavs sedan ett flertal supplement och så småningom »nya följder« av Sveriges läkarehistoria, senast på uppdrag av Svenska läkaresällskapet 1930–1935, med Axel Widstrand som redaktör. I fem band samlas där uppgifter om både levande och döda; mer formalia än minnesord. Sammanfattningsvis ryms i dessa skrifter uppgifter om mer än 10 000 svenska läkare, samlade under 350 år.

Under de gångna decennierna har någon ny samling av läkarbiografier inte kommit till stånd. Förklaringarna är dels den exponentiella ökningen av antalet läkare, under vår verksamma tid från 5 000 till 50 000, dels ny lagstiftning som omöjliggör personregister. Fram till mitten av 1900-talet var minnesteckningar över mer framstående kollegor fre­kventa i Svenska läkartidningen och Hygiea, men dessa upphörde kring 1960. På senare tid har enbart korta minnesord i dagspressen blivit kvar.

Ser man till de lokala förhållan­dena i Sverige har de lärda sällskapen och de kungliga akademierna fortsatt att publi­cera levnadsteckningar över sina bortgångna ledamöter, bland vilka läkare och vetenskapsmän inom det medicinska området utgör en icke obetydlig del. Sett till det totala läkarkollektivet utgör dessa dock endast några få procent. Lokala läkarföreningar har haft växlande traditioner, en del med nedskrivna minnesord, andra med att endast »lysa frid« över en bortgången kamrat.

Traditionen i Göteborg

Inom Göteborgs läkaresällskap (GLS) har man sedan mer än hundra år vidmakthållit en traditionen att teckna levnadsbeskrivningar/minnesord över de bortgångna medlemmarna. Minnesorden uppläses på GLS årshögtid, som förläggs i anslutning till »Göteborgssjukvårdens fader« Pehr Dubbs födelsedag den 14 januari. Under vissa perioder har detta gällt samtliga avlidna, periodvis har viss selektion gjorts. Sällskapet har i dag cirka 2 500 medlemmar; uppskattningsvis 60–70 procent av läkarna verksamma i Göteborgsregionen. 

»Sveriges läkarehistoria« av Johan Fredrik Sacklén från 1800-talet.

Ursprungligen var detta en ganska enkel uppgift. Fram till 1960-talet var medlemsantalet överblickbart och deltagandet i de veckoliga sammankomsterna med efterföljande supé högt. Många är i dag medlemmar, men utan att mer aktivt delta i kamratlivet. 

Uppgiften att teckna minnesord för avlidna medlemmar i GLS ingick ursprungligen i sekreterarens arbetsuppgifter. Lars Öberg, ögonläkare och medicinhistoriker och sekreterare i GLS 1947–1971, var 1961 den förste som lät publicera minnesteckningarna i volymen »Göteborgsläkare«. 

En andra samling utkom 1986. Under decennierna runt sekelskiftet delade flera kollegor på uppgiften att skriva minnesord; sannolikt blev inte samtliga avlidna omnämnda. Kring 2010 tog öronläkaren Carl von Sydow initiativet till att samla tecknade minnesord från åren 1986–2010 i »Göteborgsläkare. Minnen och hågkoms­ter«, som han gav ut 2011 tillsammans med Jan Westin. Uteblivna minnesord blev i görligaste mån nyskrivna. Och slutligen har GLS för några månader sedan med Jan Westin som författare och redaktör utgivit »Göteborgsläkare. Fjärde samlingen«, som omfattar perioden 2011–2020. Här har verkligen alla som gått bort fått åtminstone en liten krönika för eftervärlden (totalt drygt 150 personer). I denna volym har man också infört en hi­storik över publicerade svenska levnadsteckningar och ett urval tidigare opublicerade levnadsteckningar från perioden 1922–1947, då stadsläkaren Gösta Göthlin (1877–1966) var sekreterare i GLS. Från och med 2021 har ansvaret för att skriva minnesorden övertagits av Helen von Sydow. 

Den »hedervärde läkaren«

Under årens lopp har karaktären hos de levnadsteckningar/minnesteckningar/minnesord som ägnats svenska läkare starkt förändrats. Ursprungligen utgjorde de formella uppgifterna (familj, utbildning, examina, tjänstgöringar, belöningar, publicerade skrifter) huvuddelen av minnesteckningen. Ibland kunde personliga kommentarer och omdömen få plats, sannolikt där redaktören haft egen kännedom, eller kunde förlita sig på andras publicerade eller icke publicerade uppgifter. Efter hand har minnesorden kommit att innehålla mer av icke-formalia, och målsättningen har blivit att teckna en bild av den bortgångne som person och männis­ka, med berömvärda egenskaper men också med fel och brister.

Med nekrologerna i Svenska läkartidningen och Hygiea som underlag gjorde etnologen Motzi Eklöf i sitt avhandlingsarbete »Läkarens ethos« år 2000 en analys av bilden av »den ideale läkaren«, som den framstod i de publicerade texterna: »En fantombild av den ideale läkaren skulle kunna beskrivas som en plikttrogen och yrkesskicklig svensk man med anor, personlighet, bildning och humor samt ett kritiskt och objektivt sinne, som i kollegial anda verkar oegennyttigt för mänsklighe­tens väl och som dör som han levat.«

Under de nästan 100 år som gått från den period Eklöf granskade har bilden av den »hedervärde läkaren« som lyser igenom i publicerade minnesteckningar betydligt förändrats, och särskilt dagspressens minnesord präglas starkt av upplevd vänskap och/eller kollegialitet och närheten till dödsfallet.

Bortgångna Göteborgskamrater

»Göteborgsläkare. Fjärde samlingen« är en sorts koncentrerad minnesbild för vännerna och eftervärlden, där uppdraget var att skriva kort och koncist: var hon/han kom ifrån, vad det blev av henne/honom, vad hon/han uträttade, hur hon/han var som läkare och människa. Bakom varje minnesord ligger ett antal samtal med kollegor, vänner och anhöriga. Alla har varit glada att hjälpa till i arbetet. 

Det har varit vemodigt att minnas alla bortgångna kamrater, men samtidigt givande att genom de enskilda levnadsödena försöka teckna en samlad bild av hur sjukvård och forskning bedrevs under den generation av Göteborgsläkare, som verkade under andra halvan av 1900-talet. 

I den nu utgivna volymen finns också en intressant möjlighet att jämföra med Gösta Göthlins minnesord från första halvan av 1900-talet. Det mesta har förändrats: från en praktikerdominerad läkarkår till en ökad flora av subspecialister, tillkoms­ten av nya läkemedel, visualiseringsmöjligheter och operationstekniker, men också fritidsintressen, uttryck för »bildning« och samhällsengagemang. Det är säkert så att positiva omdömen överväger i de aktuella minnesorden: entusiasm, engagemang, forskningsframgång, ledarskap, samarbetsförmåga, kollegialitet. Men kvar från Göthlins minnesord finns två viktiga omdömen: hängivenhet (mot sjukvården och/eller forskningen) och plikttrohet.

Vi byter i Göteborg nu ansvaret för minnestecknandet – eller ska man kanske säga kamratporträtten – och vår ambition och förhoppning är att vi därigenom ska hålla traditionen levande även i fortsättningen.