Läkaren i den röda rocken

Dandy, duell, dekadent.

Med dessa tre ord kan man summera »La belle époque«, i vart fall efter att ha läst den engelske författaren och frankofilen Julian Barnes bok »Mannen i den röda rocken«. 

Samuel Pozzi var en social uppkomling. Född i en fransk provinsstad 1846, med en protestantisk pastor från Italien som fader, hade han inga av de meriter som behövdes för att slå sig in på scenerna i Paris. Men han var en mönster­elev, briljant student, medaljerad medicinare och snart en av professor Paul Brocas närmaste underläkare. 

Hans ställning bekräftades när han fick hedersuppdraget att obducera sin handledares hjärna, varefter han anförtroddes att under 30 år leda och utveckla det sjukhus som kom att få namn efter den store professorn. 

Dr Samuel Pozzi var stilig, charmig, at­traktiv, med en social förmåga som överträffade alla konkurrenters. 25 år gammal inledde den unge medicinaren sin mest omtalade romans, den med aktrisen Sarah Bernhardt, tidens stora stjärna. Likt många av hans andra affärer mynnade den ut i vänskap. De två ikonerna – Pozzi och Bernhardt – stod varandra nära livet ut. Han var för henne alltid »docteur Dieu«, och hon »den gudomliga Sarah«. 

Genom äktenskap fick han också tillgång till det enda han saknade, och behövde mycket av: pengar. Thérèse blev hans hustru och fick genomlida ett äktenskap i skuggan av sin store man och hans habituella otrohet. En dotter fick han också, känslig och litterär, som ägnade sitt liv åt att bearbeta sin relation till den upphöjde fadern, som hon både älskade – alla älskade Pozzi – och djupt föraktade.

Samuel Pozzi var den nya medicinens fanbärare. Aseptiken fick i honom sin franske apostel. Han gav sig ut på sin första utlandsresa, till Joseph Lister i Edinburgh. Där lärde han sig bruket av karbolsyra som desinfektionsmedel. Kattgutt fick ersätta silvertråd. Dränage med gummislang infördes. 

Mellan läkargärning och älskog översatte han Darwin. Den vita läkarrocken klädde honom dagtid, om aftonen bar han röd sidenrock. Han beskrevs som »nästan en dandy«. 

Dr Pozzi utvecklade Hôpital Broca till ett mönstersjukhus. Till och med British Medical Journal var imponerad. Renlig­-
het och ordning rådde. Nya tekniker som Pozzi infört hade fått ned dödligheten bland de opererade till 10 procent. Inspirationen var hämtad från de många turnéerna han gjorde i världen. Ång­elementen kom från Leipzig, ventilationen från USA. Men sänglinnet och fasadernas monumentala fresker var givetvis franska. Sin ställning befäste han 1890 då han utgav »Traité de gynécologie clinique et opératoire«, 1 100 sidor i två band, översatt till många språk. Det var ett standardverk som överlevde Pozzi med decennier. 

Samtidigt var han en societetsläkare inom gynekologin, älskad av sina tacksamma patienter, och en tillgiven älskare åt åtskilliga av dem. Han var såväl privat som professionellt en damernas man. Men så var han också, som prinsessan av Monaco skrev, »vidrigt stilig«. 

Dr Pozzi var en handlingens man av den nya tiden, »self-made«, bäst i klassen. Han kunde konsten att behaga såväl fattig som rik. Och, hör och häpna, han var såväl ofrälse som heterosexuell.

Kanske just därför stod han i centrum av de kulturella virvlar som kännetecknade den gamla tidens dödskamp, innan världskriget raserade de murkna kulisserna, innan modernisterna och forskarna slet sönder perspektiv och omvärderade alla värderingar, en gång för alla. 

Dandyn var denna tids främste företrädare. Dandyn sprang oftast ur adlig familj, som kunde säkerställa ett liv i överflöd utan krav på arbetsinsats – för det var både dyrt och tidskrävande att vara dandy. Dandyn var som en förkroppsligad varelse stigen ur det sena 1800-talets nyckelromaner. Flera av dem hamnade till sist i persongalleriet i Marcel Prousts »På spaning efter den tid som flytt«, denna runa över en epok som i sanning flytt redan innan Proust blev klar med sista bandet. 

Dandyn hyste ofta »hellenistiska« böjelser. De kunde yttra sig i allt från exhibi­tionistisk homoerotik till diskreta eskapader. Enligt Barnes var det mer snack än verkstad. Sexuella problem och en fobi mot erotikens smutsiga aspekter och smittor hindrade många. 

Dandyn var kulturell ut i fingerspetsarna, en anhängare av en kultur som satte smak före konst, stil före sanning. Skriva ville de, ofta salongsdikter utgivna i exklusiva små editioner. Skriva kunde de, så kränkande att dagens debattörer kan känna sig gröna av avund. Skrev gjorde de: krönikor i skvallerblaskor, med en stilistik så oförsonlig att en duell blev oundviklig. Dueller var därför vanliga i skogarna runt Paris. Hundratals finns rapporterade från denna era.  

Upprinnelsen till duellerna kunde variera. Enligt Julian Barnes var det ofta petitesser som fått blomma upp till strid, till exempel en fejd om hur smal Sarah Bernhardt hade varit när hon spelat Hamlet. Det var hedersbegrepp som respekt och anseende som stod på spel. Duellerna var sällan särskilt blodiga. En dandy kunde oftast inte hantera ett vapen.

Men det var trots allt bra att ha en läkare i sin bekantskapskrets, speciellt om man var dandy och duellerade. Då var det betryggande att stå på god fot med dr Pozzi. Hans kirurgiska färdighet var unik i Paris. Han var lika skicklig på att sy ihop en nyligen förlöst grevinna som en nyligen blesserad greve. 

Dr Samuel Pozzi, läkaren i den röda rocken, var en vän av alla. Ett bevis är att han trots sin centrala ställning i dessa de kverulantiska esteternas centrum aldrig själv behövde genomföra en duell. Det var unikt för en man i hans kretsar. Dr Pozzis roll var att stå redo med förbandslådan när väl skotten rungat ut. Det gjorde han plikttroget. 

De dekadenta duellanterna dog sällan i strid. De tycks ha försvunnit som av en historisk nödvändighet, om inte förr så i det blodiga mullret från världskrigets skyttegravar. Där fanns det ingen plats för dem. 

Endast dr Samuel Pozzi dog i strid, på sin post som sin tids store läkare. Han var plikttrogen in i det sista. Den 13 juni 1918, nu framgångsrik krigskirurg och iförd stilig uniform, skjuts han av en patient som är missnöjd med resultatet av en pungoperation. Patienten vill döda dr Pozzi »som en varning till de läkare som inte respekterar patienternas önskemål«. Det är i sanning en ny tid. »La belle époque« är över. Pozzi förblir vid medvetande och diskuterar den förestående operationen med tjänstgörande kirurg. De enas om en lätt narkos så att dr Pozzi själv kan handleda kirurgen i vad som kommer att visa sig bli Pozzis sista operation. Ett antal tarmperforationer sutureras raskt. En våldsam blödning uppstår dock och Pozzi dör. 

Boken om läkaren i den röda rocken och hans tid är en odygdig berättelse om en svunnen era, och som sådan högst läsvärd. Att Julian Barnes är en av den engelska litteraturens vassaste stilister, och Andreas Vesterlund en urstyv översättare, förhöjer nöjet. Boken utgör en tidsskildring som får dagens polemik och vår tids demimonder att te sig rätt slätstrukna. Den bör därför hållas borta från moraliskt känsliga själar. Alla vi andra kan däremot bara njuta.