På 1980-talet hade jag ibland patienter hemma i huset. Jag hade gjort i ordning ett litet rum till en minivårdcentral. Dels för att få in några kronor, så klart, och dels för att det var väldigt roligt att jobba en del i kanten, privat, i egen regi. Att få sköta sig själv. Jag var företagsläkare då, så jag konkurrerade inte med mitt ordinarie jobb. Det får man ju inte. Och min chef visste om det dessutom. »Det kan du göra«, sa han.

Alltnog och emedan: Jag skulle träffa en patient en kväll, minns inte riktigt vad det rörde sig om. Jag kände mig lite förkyld och hade ont i vänster bihåla. Det brukar hamna där. Jag är sned inuti näsan och trängre på vänster sida. Förmodligen medfött så. Jag hade blivit erbjuden operation men avstått. Man ska inte operera sig om man inte måste. Gammal sanning.

Jag tänkte att jag skulle kurera mig och rotade igenom diverse burkar och lådor med mediciner. Så hittade jag en burk med ett slags antibiotikum som hette Kefolor. Blir nog bra. Jag stoppade i mig 3–4 kapslar. Lika bra att ladda på. Patienten kom som avtalat, och vi satt där och pratade.

Han hade klätt av sig, behöll bara sockar och långkalsonger. Jag hade väl lyssnat på hjärta och lungor när det efter en liten stund började klia på min kropp och i händerna och under fötterna. Det hade blivit lite rodnad i handflatorna också, men jag fäste mig inte vid det. Därefter började det kännas konstigt i luftrören. Min gamla astma dök upp som en påminnelse. »Kan du vänta lite?«, frågade jag mannen. Jag tog mig upp i badrummet och hittade en astmasprej. Det blev några puffar av den. 

»Vad sysslar du med?«, sa frun. »Får jag se. Du är ju rödflammig på kroppen. Och händerna. Är du allergisk?«

»Det kanske var de där kapslarna jag tog«, kom jag på. 

»Så kan du väl inte va’. Jag kör ner till jobbet och hämtar något«, sa frun, och försvann med bilen ner till vårt lilla lasarett. 

Jag gick ut till patienten. »Går det bra om du ursäktar lite, jag måste fixa en sak?«, frågade jag. 

»Javesst, jag sitter bra här«, svarade han lugnt där han satt i långkalsongerna. Han var inte stressad. Van vid värre. Gammal lantbrukare. Och inte förvånad över en doktor som fladdrade ut och in i rummet. Det brukar ju läkare göra. 

Frun kom tillbaka med en plastpåse grejer. Hon hade varit på medicinmottagningen och hämtat kortison och, tror jag, lite adrenalin. 

»Sätt dig i soffan!« Där satt jag medan hon placerade en nål, ja en Venflon, i armen på mig och sprutade medicinering. Sedan virades det hela om med en elastisk binda. Som narkossköterska så kunde hon ju det. Jag satt väl mera där som ett frågetecken och väste och kliade mig. 

Jag vilade mig en fem–tio minuter och tittade till mannen i fråga under tiden. Efter ett tag tyckte jag att det var dags att avsluta hans besök. Det gick bra att göra färdigt med bandaget dolt under skjortan. Alltihop klingade av och gick fint. Patienten var nöjd, jag blev bättre, men frun hade sina synpunkter. Dessutom fick jag ju höra en del av avdelningssköterskan på medicin.

»Du, allergichock ska man väl inte behandla hemma«, sa hon med ett snett öga på mig. 

»Nä«, tyckte jag lite skamsen. »Men någon riktig chock var det nog inte.« Jag skrev sedan i min journal: »Obs, tål inte Kefolor.«

Nu används nog inte den medicinen så ofta, som väl är. Och någon mer »allergi­chock« har jag inte fått – ännu. Gränsen för egenvård går nog där någonstans.