Museo de la Alquimia (Al-Iksir) ligger i en av de smala gränderna intill »la Judería«, de judiska stadsdelarna. Museet är beläget i en vacker och ljus byggnad från 1200-talet. Man har placerat ut olika instrument som användes av alkemister, och audiovisuella hjälpmedel förklarar hur de användes. På en solbelyst innergård växer apelsiner.
Alkemins rötter går tillbaka till de gamla civilisationerna i Kina, Indien och Egypten. Medan alkemisternas mål kunde variera genomsyrades tänkandet av förändring, eller transmutation, för förbättring: fysiskt för att förändra ett vanligt ämne till ett värdefullt, andligen för att bringa ljus i mörkret, medicinskt för att bibringa en god hälsa till de sjuka, ibland alltihop på en gång. Ett centralt begrepp var »chrysopoeia«, en omvandling av enklare metaller, exempelvis bly, till ädla metaller, främst guld.
Alkemin hade alltid en esoterisk kärna: dess hemligheter skulle bibehållas bland de få invigda, medan allmänheten skulle förevisas med mystik. Men trots att alkemin var ett helt system av esoteriskt sökande, utvecklade ändå alkemisterna kunskap i den verkliga världen. Man extraherade läkemedel från växter och djur, och inte minst från metaller. Man blandade, kokade, kondenserade, destillerade och renade olika element.
En av alkemins guldåldrar var den moriska perioden i Andalusien, det vill säga från år 732 till den katolska återerövringen (La reconquista) 1492, då alla muslimer och judar tvingades att välja mellan konvertering till kristendomen, landsflykt eller att brännas på bål.
Från Andalusien spreds alkemin till övriga Europa. Den arabiske alkemisten, filosofen och läkaren Geber (Abu Musa Jabir ibn Hayyan) från Kufa i nuvarande Irak anses vara den som först introducerade ett slags vetenskaplig metod i alkemin. Han lär också ha varit den som först destillerade alkohol och framställde salpetersyra, svavelsyra, kungsvatten, antimon och arsenik. Via Andalusien fördes hans tänkande vidare till England, där Robert från Chester 1144 översatte hans verk »Kitab al-Kimya« (»The Book of composition of alchemy«) vilket gjorde alkemin tillgänglig i Västeuropa.
På 1300-talet började alkemister i Andalusien verka för att framställa ämnen som skulle kunna anvädas i medicinen. Paracelsus (1493–1541) tog upp alkemins tankegods och använde detta som en hävstång mot Galenos och Avicennas läror inom medicinen. Paracelsus menade att all materia var uppbyggd av principerna svavel, kvicksilver och salt och att kroppen var en verkstad för kemiska processer, vilka styrdes av en gudomlig kraft: »archeus«. Sjukdomar såg han som störningar av denna kraft, vilka kunde behandlas med mediciner från mineralriket. Paracelsus egen utveckling av alkemin benämnde han själv för »spagyrik«. Därmed uppstod en koppling till senare tiders medicinska kemi och farmakologi.
Alkemin var ett system som interagerade med filosofi, religion och den förvetenskapliga naturläran. Så småningom avknoppades kemin från alkemin, men detta skulle först ske på 1600-, 1700- och 1800-talen.
I England verkade Isaac Newton och Robert Boyle för att anknyta alkemin till empiriska studier. I Sverige moderniserade Uppsalaprofessorn Johannes Franckenius (1590–1661) medicinen genom att från alkemin inhämta metaller och därmed bereda en grund för iatrokemin, den medicinska kemin.
i alkemin. Här ett homeopatiskt apotek.
Anders Jeppsson
Sedan 1700-talet har alkemin tynat bort och mest dykt upp i samband med författare som Arthur Rimbaud, esoteriska psykoanalytiker som Carl Gustav Jung och i diverse »new age«-sammanhang. Jung inkorporerade tänkande från kinesisk alkemi i sina teorier om själen. Det kan i detta sammanhang vara bra att veta att alkemin har använts inom krigsteknologi till att utveckla sprängämnen. Napalm är en produkt som togs fram av alkemister på 1700-talet. »Grekisk eld« och andra brandbomber utvecklades också inom alkemin.
Alkemin appellerade till de makthavande klasserna främst genom sitt mål att göra guld av mindre ädla metaller, men i minst lika hög utsträckning för sitt bidrag till att utveckla krigsmateriel – något som dagens »new age«-romantiker inte gärna vill tala om.
Frågan om alkemins betydelse för medicinen brukar besvaras med att dess tankegods ligger till grund för modern kemi och farmakologi. Men frågan om alkemins samtida betydelse för sjukvård och medicin förblir fortfarande i huvudsak obesvarad, och borde vara ett intressant område för forskning.
Vilken betydelse har då Al-Iksir i Córdoba? Kanske ett besök på museet inte riktigt förmår bibringa en förståelse av den roll som alkemin haft för medicinens historia eller för krigskonsten. Men den utgör en pusselbit i Andalusiens lokala historia och framför allt en påminnelse om en del av det stora kulturarv som kom Europa till godo tack vare den moriska perioden på den iberiska halvön.
(uppdaterad 2023-10-12)
