Patienten i centrum i Roms medicinmuseum

Drivande för att grunda medicinmuseet i Rom var den italienske läkaren Adalberto Pazzini (1898–1975), som under sin livstid dokumenterade medicinens historia från ett brett, närmast antropologiskt perspektiv där han fäste stor vikt vid det vi i dag brukar kalla folkmedicin och han utgick från patientens perspektiv, under tidsepoken och platsen i fråga. Pazzinis forskning och publikationer kom att till stor del ligga till grund för museets grundande och utformning.

Museet innehåller olika föremål som gör det möjligt att följa utvecklingen inom medicinen från förhistorisk tid fram till dagens genetik. Det uttalade syftet med museet är att ge stöd åt undervisning, från grundskola upp till universitet. Förutom utställda föremål innehåller museet moderna hjälpmedel som video och andra multimedia, där man kan studera områden som medicinhistoria, biomedicin, medicinsk etik och samspelet mellan den medicinska vetenskapen och det omgivande samhället. Museets olika delar är välskyltade med text både på italienska och engelska.

På bottenvåningen finns en rekonstruktion av en alkemists laboratorium, men även ett medeltida apotek. På medeltiden var sådana institutioner bland de få vårdgivare som fanns att tillgå. En stor del av apotekens behandlingsarsenal kom från växtriket. Även om de tillgängliga beredningarna kanske inte skulle passera vad vi i dag betraktar som »vetenskap och beprövad erfarenhet« bör vi komma ihåg att en mycket stor del av dagens läkemedel också har sitt ursprung i växter, även om de efter hand framställts på syntetisk väg. Och när någon nämner alkemi, tenderar vi att tänka på guldframställning och kanske på Strindberg. Men alkemin var betydligt mer än så. Alkemister framställde, liksom apotekarna, läkemedel från växtriket, men även ur metaller. Alkemin var ursprunget till den vetenskapliga kemin, och därmed också den moderna farmakologin. Samtidigt kan man fundera över vilken faktisk nytta sådana institutioner gjorde i samtiden.

Andra våningen följer utvecklingen vidare fram till 1600-talet, och där visar man den medicin som praktiserades runt Medel­havet under antiken och medeltiden. Här ser vi också exempel på instrument som användes av fältskärer och kirurger. Bland annat finns instrument som användes till att extrahera blykulor ur soldater som sårats i strid. Här känns det lättare att inse den omedelbara nyttan för patienten.

Tredje våningen illustrerar övergången från experimentell medicin till de senaste utvecklingarna inom biomedicin och genomik, det vill säga utvecklingen under det senaste seklet. Tankarna fortsätter att virvla runt: Vilket är medicinens yttersta mål? Har vi nu kommit till historiens slut? 

Pazzini var tidigt ute och förespråkade audiovisuella och andra in­novativa medel för att framställa den medicinska praktiken under olika historiska perioder, men efter hans död 1975 förföll museet. Sedan mitten av 1990-talet har det emellertid renoverats och givits en pedagogisk utformning som fyller en viktig roll i utbildning och, inte minst, bildning för den intresserade allmänheten. 

Museet har på ett föredömligt sätt lyc­kats visa hur människan och vetenskapen tänkte kring sjukdomar i äldre tider och hur man förhöll sig till dessa, och man har försökt följa Pazzinis intentioner att undvika ett alltför isolerat och introvert synsätt på medicinen. Det är i hög utsträckning patienterna, snarare än läkarna, som är i centrum på museet.