Skyddshemmet på Stenfors gård för »vanartiga« pojkar

Mitt emellan Umeå och Skellefteå ligger Ånäset, där Stenfors gård historiskt utgjort en centralpunkt. Gården blev under 1700- och 1800-talen en stor industrianläggning med sågverk och kvarn, men gick 1866 i konkurs. En driftig ägare, Johan Olof Rydin, byggde upp företaget igen och 1879 uppfördes en för tiden och platsen ståtlig herrgård med 20 rum och kök med el och vatten. När Rydins dog delades egendomen, och Västerbottens läns landsting köpte herrgården och öppnade 1920 ett skyddshem för så kallade vanartiga pojkar. 

Verksamheten reglerades av barna­vårdslagar från 1902: lag angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, lag angående verkställighet av domstolsförordnande om tvångsuppfostran samt lag om samhällets barna­vård från år 1924. »Nordisk familjebok« från 1908 redovisar då gällande förhållanden: ett skyddshem har till uppgift att »genom uppfostrande vård förbättra och rädda vanartade barn och minderåriga brottslingar, vilka eljest, under inflytande av en lastbar omgivning i hemmen eller annorstädes skulle ytterligare förfalla och i de flesta fall komma att befolka stadens fängelser och tvångsarbetsanstalter«. 

Beslut om skyddsuppfostran fattades av barnavårdsnämnderna i respektive kommun. »Minderårig brottsling, som fyllt 15 men ej 18 år, kan under vissa förhållanden av domstol dömas till insättning i allmän tvångsuppfostringsanstalt.«

Styrelse och personal

Stenfors skyddshem hade landstinget som huvudman, och Socialstyrelsens byrå för fattigvårds- och barnavårdsärenden hade uppsikt över verksamheten via inspektörer. Den lokala ledningen utövades av en styrelse bestående av fem »för nit och intresse för barn- och ungdomsvård kända personer, jämte två suppleanter för dem«. Landshövdingen valdes till ordförande. Vid skyddshemmet tjänstgjorde en föreståndare, som också var folkskollärare, ytterligare en folkskollärare, husmor samt ett manligt och två kvinnliga biträden. Man anställde även kokerska och sömmerska, och för den praktiska utbildningen jordbrukare, trädgårdsmästare, snickare och skomakare.

Elever och inskrivning

Under perioden 1920–1939 skrevs det in totalt 148 pojkar på skyddshemmet, som var planerat för maximalt 30 elever samtidigt. Antalet nyinskrivna varierade mellan sju och tolv elever per år, och pojkarnas ålder varierade mellan 9 och 17 år. Av pojkarna kom 96 från Västerbotten och 51 från Jämtland.

Regionarkivets handlingar är delvis svårlästa. Det är inte alltid lätt att se  vilken eller vilka orsaker som föranledde barnavårdsnämndens beslut om omhändertagande och remiss till skyddshemmet. Ibland anges ingen orsak. Många hem skulle man i dag kalla dysfunktionella: ensamstående, inte sällan lågbegåvade föräldrar, många barn, kronisk sjukdom, arbetslöshet, fattigdom, alkoholberoende, vålds- och misshandelsbenägenhet, kriminalitet, kringresande eller primitiv, ensligt belägen bostad. Flertalet pojkar hade snattat, begått inbrott och stulit, varit lögnaktiga, hotfulla, trotsiga och uppstudsiga, vagabonderat och skolkat. De hade ägnat sig åt rymning, lönnbränning, djurplågeri, vårdslös hantering av skjutvapen och dynamit och anläggning av eld. Otukt och våldtäkt noterades också. 

Bakom inskrivningen låg en önskan att både bryta ett kriminellt beteende, att skydda pojken från den aktuella miljön och att skydda omgivningen från pojkens beteende.

På hemmet inkvarterades pojkarna i flerbäddsrum med sex järnsängar. Måltiderna intogs gemensamt i matsal. Disciplinen ansågs hård men stämningen beskrivs som oftast god. Pojkarna hjälpte och tröstade varandra. 

Hälsa och sjukdom

Vid inskrivningen skulle medföras läkar­intyg som styrkte att »gossen icke är behäftad med smittsam sjukdom, ej heller med vanförhet, kroppslig eller andlig brist eller svaghet som förhindrar deltagande i den undervisning eller de kroppsarbeten som förekommer vid skyddshemmet«. Någon neuropsykiatrisk undersökning eller motsvarande utfördes inte. 

En 15-årig pojke hade urinvägsbesvär. Utredning på lasarettet i Umeå visade att han led av en då icke behandlingsbar tuberkulos i båda njurarna. På begäran skrevs pojken ut till föräldrahemmet, där han avled. En annan pojke remitterades till Hällnäs sanatorium (öppnat år 1926) på grund av vatten i lungsäcken, och en tredje erhöll specialistvård på öron-, näs-och hals­kliniken i Sundsvall. 

Överlag var pojkarna annars under vistelsen på skyddshemmet kroppsligen friska men naturligtvis hade de, som andra barn, vanliga infektioner inklusive (numera »bortvaccinerade«) barnsjukdomar. Flera pojkar uppvisade symtom på låg begåvning och/eller beteendestörningar. Vid behov konsulterades provinsialläkaren och några gånger överläkaren på Umedalens mentalsjukhus. Alla pojkarna erhöll välbehövlig tandvård, under vissa år via Röda Korsets mobila tandvårdsbuss. 

Vardag och söndag 

På vardagarna fick pojkarna teoretisk undervisning förmedlad av folkskollärarna. Folkskolan följde den vanliga undervisningsplanen. Fortsättningsskolan (klass 7 och 8) undervisade under första året i jordbrukslära, ekonomi, medborgarkunskap, hälsovård och modersmål, och under andra året i husdjurslära, ritningar och fältmätningar, ekonomi, medborgarkunskap och modersmål. Dessutom erhöll pojkarna praktisk undervisning i gårdens jordbruk, husdjursskötsel, trädgårdsskötsel och slöjd samt i gymnastik, simning och sång. 

Intresset och fallenheten varierade men de flesta pojkarna lärde sig mjölka, vilket ansågs värdefullt, och gården hade god äggproduktionen i sitt hönseri. Trädgårdsodlingen var så framgångsrik att man klarade de egna behoven av grönsaker, potatis och rotfrukter. 

Deltagande i gudstjänsten i Nysätra kyrka varje söndag tillsammans med någon ur personalen var obligatorisk. Någon gång var den dock ersatt av radiogudstjänst. Pojkar i aktuell ålder erhöll konfirmationsundervisning tillsammans med barnen på orten och blev konfirmerade.

Fritid

Pojkarna var inte inlåsta, man tillämpade principen »frihet under ansvar« – eleverna fick inte lämna området utan tillstånd – och det fungerade för det mesta. Noteringar om vad pojkarna gjorde på fritiden är sparsamma. Emellertid sportade man året om och var framgångsrika i idrottstävlingar med andra skolor och skyddshem. Ibland gick man på bio, och vid några tillfällen tältade man vid kusten. Firandet av Barnens dag i Umeå var en uppskattad ny upplevelse för många. Hemmet hade tidningar, och vissa pojkar nyttjade flitigt ett omfattande skolbiblio­tek.

Belöningar och bestraffningar

På Stenfors skyddshem utdelades både belöningar för flit och bestraffningar. I en »straffjournal« från 1927–1937 noterades bestraffning mellan 2 och 23 tillfällen per år. Oftast var det en enstaka pojke som straffades, ibland flera gånger samma år. Skälen varierade: svordomar, olämpligt och/eller oanständigt uppförande, vårdslöshet med redskap, förorening på vinden, olovligt tillgrepp av pengar, blyerts­pennor, snus, rökverk, godsaker, bröd, ost, tvål, konjak (ur en besökandes bil) etcetera, lönnbränning, underlåtenhet att lyda arbetsorder, inbrott, rymning på »lånad« cykel, onani, samlag med en närboende flicka med »dåligt rykte« med mera. 

Åtgärderna/bestraffningarna varierade naturligtvis också: allvarliga samtal om risker, mer eller mindre hård tillsägelse, varning, indragning av eftermiddagskaffe och biobesök etcetera, begränsad rörelsefrihet under ledighet, isolering från kamrater i timmar eller dagar, återbetalning av det stulna, aga med mellan 3 och 5 rapp med rotting eller ris. 

Vad pojkarna tyckte om vistelsen och om bestraffningarna på Stenfors är inte noterat, men eftersom förseelserna upprepades var de tydligen inte tillräckligt avskräckande. I sammanhanget bör nämnas att flera pojkar efter utskrivning gjorde spontana återbesök och att två pojkar på egen begäran blev återinskrivna. Vad personalen som hade att utföra bestraffningarna tyckte är inte heller noterat.

De nämnda formerna av bestraffningar förekom i början av 1900-talet även i många hem och skolor. Inspektionsmyndigheten ansåg att detta inte var rätt behandling, och vid ett möte i december 1937 med föreståndarna för samtliga landets skyddshem kom man överens om att kroppsaga under år 1938 försöksvis inte skulle användas. 

Efter ett år efterfrågades utfallet av det förändrade förhållningssättet. Stenfors skyddshem svarade att man ansåg kropps­aga olämpligt som uppfostringsmedel, men också att ett generellt förbud mot kroppsaga inte borde införas i stadgan då det visat sig vara av »rätt stor psykologisk betydelse att möjligheten i alla fall finns öppen«. 

I juni 1939 meddelade man att man inte hade noterat sämre disciplin och att man inte hade använt mer isoleringsstraff, men däremot mer inskränkningar av friheten, och fler pojkar än tidigare hade överförts till andra institutioner. 

Sedan 1942 saknas lagligt stöd för barna­vårdsnämnderna att aga barn. Skol­aga förbjöds 1958, men det dröjde ända till 1979 innan Sverige uttryckligen – som första land i världen – införde totalförbud mot barnaga. Sedan 2020 ingår FN:s barnkonvention från 1989 i svensk lag. Det är kanske överraskande, men positivt, att just skyddshemmen var »tidigt« ute med sina ändrade rekommendationer.

Kontakt med anhöriga och andra

Pojkarna fick göra hembesök under storhelger, och anhöriga fick besöka skyddshemmet. Besök på 2–3 dagar för att se hur pojkarna hade det förekom. I gästboken har framför allt inspektörerna, styrelsen samt utländska besökande skrivit sina namn. Föreståndaren hade telefon, men sådant innehav var fortfarande ovanligt, och några telefonkontakter med föräldrar noterades inte. Eventuella brevkontakter skulle övervakas av föreståndaren. 

Utskrivning

Pojkarna skrevs ut efter förslag från före­ståndaren och beslut av styrelsen. Vistelsetider på Stenfors varierade mellan ett och sju år – i genomsnitt tre år. I regel gällde villkorlig utskrivning under övervakning i sex månader före den slutliga utskrivningen, och de som inte skötte sig blev återintagna. Även om föräldrarna tillstyrkt eller till och med önskat inskrivning på skyddshemmet, begärde flera efter någon tid att sonen skulle skrivas ut med hänvisning till att pojken behövdes för familjens försörjning. Detta beviljades ibland, men inte alltid. Pojkarna skrevs oftast ut till det biologiska hemmet, men ibland till någon släkting eller foster­familj. Många skrevs ut för provtjänstgöring och kanske senare anställning på en gård, hos en hantverkare eller på olika företag, och några pojkar anmälde sig som volontärer till det militära. 

Sammanlagt flyttades 50 elever, en tredjedel, till and­ra institutioner. En pojke med tuberkulos avled och en annan överfördes, som framgår ovan, till Hällnäs sanatorium. 

Fem pojkar flyttades till institutioner för »psykiskt abnorma elever«. Sammanlagt tjugo pojkar med »grövre vanart« överflyttades till Åkerbrukskolonien Hall i Södermanland och tolv pojkar, som var föremål för rättsliga åtgärder, skickades till tvångsuppfostringsanstalten Bona i Östergötland. Skyddshemmet Johannisberg i Kalix i Norrbotten tog emot elva elever. Enstaka pojkar placerades på and­ra skyddshem. I ett antal fall saknas uppgift om fortsatt boende och sysselsättning. Hur det gick för pojkarna på längre sikt är inte känt.

Verksamhet och fortsatt historia

Till följd av ett riksdagsbeslut 1936 lades bland andra skyddshemmet Stenfors ned 1939. Staten organiserade om verksamheten, först till ungdomsvårdsskolor och senare Sis (Statens institutionsstyrelse) ungdomshem. 

I Stenfors herrgård inkvarterades i början av andra världskriget evakuerade norrmän, och 1941 inrättades där en sjukstuga för tbc-sjuka med en solveranda mot söder. Sjukvårdsverksamheten upphörde efter tio år då 17 patienter överfördes till Hällnäs sanatorium. Den tidigare pampiga mangårdsbyggnaden fick förfalla då den ansågs för dyr att rusta upp. Kanske var man också rädd för tbc-smitta. Byggnaden revs år 1953.