Polio var under slutet av 1800-talet och den första hälften av 1900-talet en av våra mest fruktade epidemiska sjukdomar. Polio betraktades som en »civilisationssjukdom«, eftersom Nordamerika och Europa var mest drabbade, och kalla­des för »barnförlamning« i Sverige därför att 3- till 5-åringar var epidemiernas vanligaste offer. Den sista stora epidemin i USA inträffade 1952 och orsakade mer än 57 000 fall, och under epidemin i Sverige 1953 registrerades mer än 5 300 fall. Det är inte svårt att förstå den skräck som fanns för att insjukna i polio.

Gustaf V:s 80-årsfond skapades 1939. Fondens insamlade medel skulle i första hand användas till forskning kring invalidiserande folksjukdomar, särskilt polio och reumatism. Två ledande forskare vid Uppsala universitet, en som fått och en som skulle få Nobelpris i kemi, The Svedberg och Arne Tiselius, fick fondens uppdrag att utse en ung forskare, som skulle ägna sig åt att beskriva poliovirusets kemisk-fysikaliska natur. De valde Sven Gard, som hade utbildats under The Svedberg och sedan arbetat på Statens bakteriologiska laboratorium (SBL). 1937 blev Gard laborator på SBL. 

1938 erhöll Gard ett Rockefellerstipendium, som tillät honom att arbeta och studera vid Rockefeller Institute i New York. Tillsammans med Max Theiler [1] studerade han under ett år före andra världskrigets utbrott ett polioliknande virus hos möss. Hemma i Uppsala försökte Gard renframställa virus från infekterade mushjärnor. Ambitionen var att studera de renade viruspartiklarna i det elektronmikroskop som Tiselius köpt från Berlin mitt under brinnande krig 1943. Vad Gard trodde var poliovirus på bilderna visade sig emellertid vara föroreningar.

Sveriges första professor i virologi

1948 utnämndes Sven Gard genom Sveriges riksdag till en personlig tjänst som professor i virusforskning vid Karolinska institutet (KI). Befattningen blev den första svenska professuren i virologi, sannolikt en av de första även globalt. En institution för virusforskning skapades vid KI, men den förlades till SBL:s område i Huvudsta, där den blev kvar till 1993. Året 1952 hade jag (EL) blivit medi­cine kandidat och anställd som assi­stent vid Gards institution för virusforskning. Redan 1949 hade John Enders, Thomas Weller och Frederick Robbins rapporterat i tidskriften Science att de funnit att poliovirus kunde förökas i kulturer med epitelceller och fibroblaster, med synliga förändringar i de odlade cellerna. Detta var ett sensationellt fynd [2, 3]. Forskaren Simon Flexner på Rocke­feller Institute i USA hade länge hävdat att poliovirus enbart infekterade nervsy­stemets celler och att det var näshålans nervceller som primärt infekterades för att sedan bära virus in i kroppen. 

Sommaren 1952 reste Gard till USA för att med egna ögon få se polioinfekterade cellkulturer i Enders och medarbetares laboratorium. Det Gard då såg övertygade honom om att det nu var möjligt att framställa ett vaccin mot polio. Han insåg också att deras upptäckt var värd ett Nobelpris. 1954 nominerades för första gången inte bara Enders utan även Weller och Robbins till Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Kommittén valde emellertid att rekommendera en kemist till priset. Vid det beslutande sammanträdet med lärarkollegiet lyckades dock Gard få det att gå emot kommitténs förslag och i stället välja Enders, Weller och Robbins [2, 3]. 

Med statsmedel skapades resurser för framställning av ett poliovaccin i Sverige. Gard blev projektets vetenskaplige ledare och SBL:s föreståndare Gunnar Olin den administrativa le­daren. Två laborativa enheter, Polio 1 och Polio 2, inrättades. Avsikten var att Polio 1 skulle bedriva nödvändig utveckling och forskning, medan Polio 2 huvudsakligen skulle tillverka vaccinet. På Polio 1 leddes arbetet av Tore Wesslén, en histolog med erfarenheter från cellodling. Han utvecklade en storskalig framställning av cellkulturer, men när han ville ta patent på vissa tekniska moment och nyheter vägrade Gard att medverka. Wesslén avbröt sitt arbete under Gard och flyttade till Uppsala, där han senare fick en professur i virologi. Jag (EL) fick överta ansvaret för arbetet på Polio 1. Samtidigt fick jag lära mig att medicinska upptäckter och förbättringar enligt Sven Gards moral aldrig fick begränsas av patent eller liknande ekonomiska regleringar utan snarare skulle ses som en gåva tillhörande hela mänskligheten.

Forskningen på Polio 1 gav snabbt intresseväckande resultat. Jonas Salk, ledande virolog för framställningen av ett poliovaccin i USA, hade upprepade gånger »slagit fast« att poliovirus som utsätts för formaldehyd förlorar infektionsförmågan enligt en kemisk reaktion av första ordningen, det vill säga en och samma mängd infektiöst virus »avdödades«, inaktiverades, per tidsenhet, till exempel per dygn. Det skulle därför vara lätt att räkna ut hur länge inaktiveringen av poliovirus måste pågå för att mindre än en infektiös enhet skulle finnas kvar. 

Sven Gard i laboratoriet.

De första vaccinerna, Salkvaccinet och det svenska Gardvaccinet, var bägge baserade på behandling med formalin, som var den tidens allmänt använda metod för att »avdöda« bakterier och virus i vacciner. Det aktuella problemet som Salk och Gard måste lösa var hur länge satserna med poliovirus skulle formaldehydbehandlas för att inte längre innehålla infektiöst poliovirus. Men längre än några dygn vid 37 grader Celsius kunde inte behandlingen ske om vaccinet inte också skulle förlora sina immuniserande egenskaper. Alternativet var att använda en lägre temperatur.

Våra mätningar av resterande infektiöst virus under behandlingen med formaldehyd avvek emellertid från vad som karakteriserar en kemisk reaktion av första ordningen. Våra diagram antydde snarare en krökt kurva – alltså en allt långsammare inaktivering ju längre förloppet utsträcktes. Jag informerade Gard, som satte mig att göra flera försök. Diagrammen visade att infektiöst virus fanns där det, enligt Salks åsikt, inte skulle finnas. Det var dags att agera.

På den tredje internationella poliomye­litkonferensen i Rom 1955 offentliggjorde Gard våra resultat [4, 5], men de betraktades av Salk med skepsis. Salk antog att vi inte hade filtrerat vätskan med virus så effektivt och omsorgsfullt som man borde innan vi tillsatte formalinet. Åter hemma ville Gard att jag skulle presentera virusaktiviteten före och efter dialys. Jag lät därefter även filtrera virussuspensionerna genom glasfilter och avslutade med att studera inaktiveringskinetiken för alla de tre poliotyperna. Med resultat och diagram i handen kunde vi konstatera att dialys inte hade påverkat resultaten och att tolkningen av våra diagram inte talade för att våra inaktiveringsförsök styrdes av en process motsvarande en kemisk reaktion av första ordningen. Däremot kunde en formel som Gard utarbetat tämligen väl beskriva förloppet av virusinaktiveringen i våra experiment. Denna formel beskrev att inaktiveringen gradvist skedde långsammare. Gard menade att den utredning som borde följa kunde bli mitt avhandlingsarbete. (Han visste, klok som han var, vad som stimulerade assistentens sinnen.)

Min avhandling kom att omfatta ytterligare sju arbeten, där vi i ett visade att njurceller från SBL:s apor producerade tio gånger mer virus än kulturer med celler från human vävnad [5]. Gard beslöt något motvilligt att vi uteslutande skulle använda apnjurekulturer för produktionen av de suspensioner med virus som skulle ingå i vaccinet. Han var emellertid rädd för att antigener från apa skulle kunna sätta igång icke önskade immunreaktioner hos de vaccinerade. Men inga sådana reaktioner upptäcktes vare sig då eller senare. 

1958 undersöktes vilken temperatur, pH och mängd formaldehyd som var optimal för vaccinframställningen [6, 7]. Vid pH 7 låg minimum för formaldehydeffekten och därmed inaktiveringshastigheten, som stegrades i alkalisk såväl som i sur miljö. Inaktiveringen var som väntat proportionell till mängden formalin. Men diagram av inaktiveringen kunde inte i något experiment uppfattas som om det gällde en första ordningens kemiska reak­tion.

Vi bedömde att det var viktigare att försöka klarlägga i vilken utsträckning cellrester och andra kontaminationer påverkade kinetiken för inaktivering. 1958 kunde vi framställa ett förhållandevis rent virusmaterial [8], och jag kunde således parallellt testa ursprungsmaterialet och mitt renade virusmaterial. I ett annat experiment tillsattes glycin, som binder till formaldehyd. Bägge experimentens diagram avslöjade emellertid återigen ett exponentiellt förhållande. Virus tillhörande typ 1 och typ 3 inaktiverades med samma hastighet i renade som »orena« suspensioner, medan det föreföll i diagrammen av typ 2 som om en inhibitor tagits bort genom reningsproceduren.  

Med Gards formel för virusinaktivering kunde vi tolka kinetiken för poliovirusets inaktivering. Men det tog sin tid in­nan vi förstod hur vi skulle använda den. Här följde i stället en period av osäkerhet och nervositet. Orsakerna var flera. 1955 blottades de grymma konsekvenserna av Salks och Gards olika uppfattningar om hur poliovirusets inaktivering skulle mätas, läsas och tolkas, och konsekvenserna blev uppenbara. En katastrof inträffade i Cutterfabriken i USA. Ett vaccin framställt på Cutter hade innehållit infektiöst polio­virus. 260 vaccinerade barn hade insjuknat i polio av olika allvarlighetsgrad, elva hade dött. Fabriken uppgav att man i god tro hade följt Salks anvisningar.

Även på Polio 1 spred sig nervositeten. Inga vaccinationer skedde 1954 eller 1955. Båda åren hade jag sett tecken på att det fanns kvarvarande infektiöst virus i kontrollens stora flaskkulturer. Jag meddelade Gard detta tråkiga faktum. Han kontrollerade att min upptäckt var riktig och gick för att meddela Olin, som sedan informerade regeringen. Jag kan förstå att detta inte skedde med glatt humör. Vi förlorade tid och pengar, men Gard vägrade att »koka om soppan«. 

WHO fordrade att ett poliovaccin skulle vara testat även på apa, den djurart som jämte människa är mottaglig för polio­virus. SBL hade köpt in ett antal cynomo­logus-apor, ett slags markattor. Våra resultat ledde till en diskussion [9, 10] kring vilket eller vilka stadier av infektionen av cellen som blockerades vid inaktiveringen. Jag gjorde en serie försök att fånga upp eventuella virusvarianter som var tydligt resistenta mot formaldehyd och att slå sönder klumpbildning av virus. I de senare försöken utsattes virus för kraftig mekanisk omrörning under formaldehydbehandling, med eller utan föregående trypsinbehandling. I inget av dessa försök antydde resultaten att vi närmat oss gåtans lösning, varför inaktiveringen av poliovirus med formaldehyd inte följer en första ordningens reaktion. Som nämnts kunde man senare tolka effekten som beroende av separat påverkan på virusets proteinskal och på dess centralt lokaliserade arvsmassa. 

Vi hade inte fått svar på alla våra frågor, men hade ändå lärt oss att hantera metodiken så att vi kunde producera ett verksamt vaccin.  

Vaccinet var effektivt

1956 och framgent var kontrollerna utan anmärkning, även när jag sett igenom kontrollflaskorna ett antal gånger. Jag vill minnas att humöret hos alla inblandade gick från moll till dur och att det firades innan kvällen kom. Gard hade mer att glädjas åt. Han hade också utvecklat ett test som kunde visa att vaccinet hade behållit förmågan att framkalla en långvarig specifik immunitet. 

Poliovaccinet tillverkades under höst- och vintermånaderna för att vår- och sommarmånaderna skulle vara reserverade för vaccination. Årsgrupp efter årsgrupp av barn vaccinerades med början 1957, då 660 000 skolbarn födda 1946–1949 och 60 procent av alla förskolebarn födda 1950–1953 vaccinerades. Därtill kom 32 000 värnpliktiga och 29 000 som vaccinerades privat. Totalt vaccinerades det första året 720 000 personer. Efter 1963 års vaccinationer beräknas 4,8 miljoner av den svenska totalbefolkningens något mer än 7 miljoner invånare ha blivit vaccinerade. Vi noterade att antalet polio­fall minskade drastiskt för varje år som gick efter de omfattande vaccinationskampanjerna. 1965 var polio inte längre en fruktad epidemisk sjukdom, och 1977 kunde WHO konstatera att poliovirus var utrotat i Sverige.

Sven Gard hade skapat det effektiva svenska poliovaccinet.

Sven Gards breda inflytande

Sven Gards intelligens och minnesförmåga kom speciellt till sin rätt i Nobelarbetet vid KI, och han höll talet till pristagare inte mindre än fem gånger. Det Gardska hemmet öppnades sällan, men det skedde när Nobelpristagare gästade Stockholm. Således har vi haft möjligheten att hemma hos Sven Gard få samtala med Enders, Weller, Robbins, Burnet, Lwoff och andra vetenskapliga celebriteter.

Jag (EN) började forska hos Gard först 1959. Arbetet ledde så småningom till en avhandling om mässlingsvirus som försvarades 1964. Tillfälligtvis var Gard promotor 1965, då jag fick mina insignier. År 1972 hade jag förmånen att få efterträda honom som ämnesföreträdare i virologi vid KI.

Ingrid och Sven Gard fick inga barn. Vid ett möte med institutionens forskningsledare under senare delen av 1960-talet berättade Gard att alla hans tillgångar slutligt skulle samlas i en KI-fond för virusforskning som han byggt upp under senare delen av sitt liv. De medel som ryms i fonden står fortfarande till förfogande för professorn i virologi vid KI. Så länge han levde förvaltade Gard själv fondens medel. När hans hustru avlidit sålde Gard radhuset på Solna kyrkväg och flyttade till Rosengården i Vallentuna, där jag (EN) besökte honom flera gånger varje år. Gard fick ett långt liv och dog 1998, 93 år gammal. Efter hans död hölls en minnesstund för den närmaste familjen och ett par representanter för virologin. Det är märkligt att någon som betytt så mycket för vårt folks liv och hälsa kunde gå bort så tyst och obemärkt. Sven Gard tillhör de svenskar som är värda att minnas och se upp till.