Så är vi här igen – i den avgrundsdjupa sorgen efter att ha mist vårt andra barn. År 2018 förlorade vi vår förstfödda, en dotter. Detta delade jag med mig av i en krönika här i Läkartidningen. Sorgen var brutal. Mörkret ogenomträngligt. Det fanns dagar då jag tvivlade på min vilja att leva vidare. Mitt i detta var jag också förvånad och frustrerad över andras oförmåga att bemöta min sorg. Förfärad över hur dåliga vi människor är på att prata om svåra saker.
Den här gången är det annorlunda. Jag och min sambo har blivit härdade. Vi har skaffat oss erfarenhet av något som ingen människa önskar få erfarenhet av: sorgeprocessen efter att ha mist sitt barn. Den här gången vet vi vad vi behöver. Vi vet att livet en dag kommer att kännas lättare igen. Vi känner varandras och andras reaktioner och vi dömer inte omgivningen lika hårt.
En klok person som står mig mycket nära sade till mig: »Du är för hård. Du har råkat ut för något av det svåraste en människa kan drabbas av, två gånger. Du kan inte begära att människor runt omkring dig ska veta vad de ska säga eller hur de ska agera. Alla är rädda för att säga eller göra något som blir fel. Ingen kan gissa sig till vad du behöver just nu, det måste du framföra.«
Detta gav mig en tankeställare. Saken är den att sorg kan hanteras precis som ett hjärtstopp: det sämsta du kan göra är att inte göra något alls.
Inom vården övar vi på HLR-scenarier minst en gång per år. Att utsättas för situationen är enda sättet att lära sig att hantera den. Detsamma gäller svår sorg. Men hur ofta övar vi på det? Ju mer du vågar bemöta den, i stället för att undvika den, desto mindre skrämmande blir den och desto mer rustad känner du dig.
Våga ställa en öppen fråga. Ge den sörjande chansen att dela med sig, på sina villkor. Samla dig och orka lyssna. Du behöver inte säga så mycket. Det är okej att bli tårögd över din gode väns, anhöriges eller till och med din patients svåra förlust, så länge du inte förväntar dig att bli tröstad av vederbörande. Din förfäran kommer aldrig någonsin att kunna jämföras med vad den sörjande tvingas genomlida, men du får gärna visa din empati.
Vi är så många därute som bär på svåra förluster. Det sista vi behöver är att lida i det tysta. Där har vården mycket att bidra med, och vi måste bli bättre.
