Gustav Vasa på Nordiska museet i Stockholm. Foto: Mostphotos

Förhållandena inom sjukvården under Gustav Vasas tid var usla. I Sverige fanns en del fältskärer i verksamhet, men tidvis inga akademiskt utbildade läkare. Kung Gustav gjorde vad han kunde för att förbättra förhållandena: han försökte stimulera svenska studenter att utbilda sig utomlands och importerade dessutom utländska läkare till Sverige. Doktorerna Heinrich van Diest och Jakob von Sophoien omnämns till exempel som konungens livläkare. De tjänstgjorde även som apotekare, och en kunglig örtagård anlades på slottsbacken. Wolfram Kock, som var docent i medicinhistorisk forskning vid Karolinska institutet, har skrivit om förhållandena inom sjukvården på 1500-talet [1].

Mot bakgrund av kungens stora arbetsbörda är det inte underligt att han i slutet av 1550-talet började visa tecken på trötthet och svaghet. När han i början av 1560 gav sig ut på en resa till sina sätesgårdar insjuknade han i en »het cholerisk feber«, men repade sig efter någon vecka. 

I augusti 1560 drabbades konungen av diarré, hosta, huvudvärk och kräkningar under några veckor, och trodde själv inte att han skulle överleva. Han blev dock bättre och sammankallade ständerna till rikssalen, där han höll ett gripande avskedstal och fick sitt testamente bekräftat. 

Efter en viss förbättring i slutet av augusti blev kungen sängliggande. Högra armen blev blåaktig och förlamad, och han behandlades med värmande omslag med lavendelvatten. Urinen blev grön. Biskop Johannes Nicolai, som även hade viss medicinsk utbildning, fick av hertig Johan befallning att ständigt vaka hos den sjuke, varför en säng sattes in i ett angränsande rum. Fyra dagar före konungens död anlände ytterligare en läkare, en Mattias Paludarum. Den 29 september låg konun­gen i djup dvala, och man förstod nu att han inte hade lång tid kvar. Han avled stilla och begravdes i Uppsala domkyrka.

På framställning av domkapitlet i Uppsala uppdrog Kunglig Majestät 1943 åt professor Martin Olsson att leda öppnandet av Gustav Vasas grav. 

Som medicinska experter ingick med dr Bo Ingelmark som anatom och med dr Arne Franzell som röntgenolog. Undersökningen avslutades år 1946. Den visade att Gustav Vasa var grovt byggd och 173 cm lång. Överkäken saknade nästan helt tänder och visade tecken på inflammation och djupa destruktioner i käkbenet. Förändringarna måste ha givit upphov till långvariga besvär med tandvärk. Även i underkäkens vänstra halva saknades nästan alla tänder. I högra mellanörat fanns tecken på kronisk inflammation som säkerligen medfört besvär med hörselnedsättning. I vänster lår fanns tecken på osteomyelit, som troligen medfört värk och hälta. Han led också av någon infektionssjukdom i tarmkanalen, men det är inte möjligt att fastställa vilken akut sjukdom som orsakade kungens död. Gustav Vasa blev 64 år.