På 900-talet var Córdoba i Andalusien, i det som nu är Spanien, Europas största stad. Medan filosofi och vetenskap i stort sett hade brutit samman i resten av Europa efter romarrikets fall år 476 blomstrade det i den muslimska delen av kontinenten. Mellan år 710 och 1492 behärskade olika muslimska grupper en stor del av den iberiska halvön i vad som kallades al-Andalus. I detta rike hade vetenskap och filosofi en aktningsvärd ställning och stöddes aktivt av hovet. Läkare och filosofer i al-Andalus övertog det grekisk-romerska arvet och översatte grekiska texter, som annars skulle ha gått förlorade, till arabiska.
Abū al-Qāsim Khalaf ibn al-’Abbās al-Zahrāwī al-Ansari, mer känd som al-Zahrawi, latiniserad som Albucasis – ibland Abulcasis, Bucasis eller Alzaharavius – var en andalusisk läkare, kirurg och kemist. Han kom att betraktas som den största kirurgen under medeltiden och har kallats »den moderna kirurgins fader«.
Albucasis föddes år 936 i Madinat al-Zahra, 8 kilometer nordväst om Córdoba. Staden är i dag en ruinstad och ett välbesökt turistmål. Han bodde större delen av sitt liv i Córdoba, där han praktiserade medicin och kirurgi fram till en kort tid före sin död omkring år 1013. Gatan där han ska ha bott bär nu hans namn, Calle Albucasis.
Albucasis var livläkare åt den andalusiske kalifen Al-Hakram II och ägnade sitt liv åt att utveckla medicinen, i synnerhet kirurgin. I sitt arbete lade han grunden till den moderna kirurgin, och han hade ett långvarigt inflytande över medicinens utveckling. I Västeuropa hade den grekisk-romerska medicinen i det närmaste upphört efter Paulus av Aegina (625–690 e Kr), och kirurgin var den mest bortglömda delen av läkekonsten.
Albucasis verk »Kitāb al-Taṣrīf« (Altasrif) gavs ut år 1000 och täcker en lång rad av medicinska ämnen, som kirurgi, internmedicin, ortopedi, oftalmologi, farmakologi, nutrition, odontologi, obstetrik, patologi och farmakologi. Boken bygger på Hippokrates och Paulus av Aeginas kunskaper, men kanske än mer på författarens egna observationer och erfarenheter. Verket, som omfattar 30 volymer, översattes på 1100-talet till latin av Gerard av Cremona och blev snart ett standardverk för alla större medicinska universitet, som de i Montpellier och Salerno. I över 500 år höll den sin ställning som den främsta textboken om kirurgi i Europa.
Albucasum«, 1400-talet, med Albucasis medicinska verktyg. Foto: Creative Commons
Albucasis menade att man måste vara väl bevandrad i alla områden av medicinen innan man ger sig in på kirurgi, som han betraktade som den högsta formen av läkekonst. Han betonade vikten av en god relation mellan läkare och patient, vikten av att behandla alla patienter lika, oberoende av deras sociala status, och vikten av att noga observera patienterna innan man påbörjade någon behandling.
Albucasis var den förste läkare som påvisade den ärftliga naturen av hemofili. Han ska ha varit först med att beskriva extrauterin graviditet, som på den tiden var en dödlig åkomma, och var den förste att beskriva orsaken till förlamningar. Han utvecklade vidare instrument för kejsarsnitt och kataraktoperationer. Hans påfund att använda kattgut för interna stygn används än i dag, liksom de kirurgiska instrument han utvecklade.
Albucasis introducerade kauterisering (föregångare till diatermi) dels för blodstillning, dels för att ta bort vårtor. Möjligen kan han ha inspirerats av indisk läkekonst, där kauterisering förekom något årtusende tidigare. Han utvecklade instrument för att inspektera uretra, yttre hörselgången och vidare instrument för att avlägsna främmande kroppar från svalget och för att avlägsna näspolyper. Han var också först med att beskriva olika slags kanyler.
Även om Albucasis aldrig lär ha utfört någon trakeotomi uttalade han sig om ingreppet. Han blev kallad till en patient som försökt suicidera genom att skära sig i halsen. Trakea var öppen och Albucasis noterade att inga större blodkärl var skadade, varefter han suturerade såret. Patienten var hes efter skadan och ingreppet, men återhämtade sig i övrigt. Albucasis drog därför slutsatsen att trakeotomi inte var farligt.
Han beskrev också mammarplastik som behandling vid gynekomasti. Detta hade visserligen tidigare beskrivits inom ayurvedisk medicin, men Albucasis var först i Europa med att tillämpa metoden.
Albucasis ska även ha utfört behandlingar av skallfrakturer, ryggradsskador, hydrocefalus och subduralblödning. Han har beskrivit hur man evakuerar intrakraniell vätska från barn med hydrocefalus.
Inom anestesiologin beskrev Albucasis användning av opium och alruna (mandragora) som generell analgesi och nedkylning av huden vid lokala ingrepp.
Albucasis betonade vikten av en noggrann preoperativ bedömning. Patienten måste ha ett tillräckligt gott allmäntillstånd för att kunna överleva operationen. I annat fall borde man avstå operation. Dessutom var han den förste som använde sig av markering med bläck på huden där ingreppet skulle ske.
Många av de metoder som Albucasis skrev om har senare tillskrivits läkare längre fram i tiden. »Kochers metod« för att reponera en luxerad axel, »Walchers position« i obstetriken och ligering av blodkärl, som Ambroise Paré beskrev 600 år senare, är några exempel. Ett annat mer aktuellt exempel är ligering av arteria temporalis som behandling av migrän, vilken härom året återupptogs av den sydafrikanske läkaren Elliot
Shevel, tusen år efter det att den först beskrevs.
Albucasis nämner i sitt verk att de främsta skälen att skriva det var den låga status medicinen, och i synnerhet kirurgin, hade på den tiden. Han menade att skälet till detta var att dåtidens läkare hade brist på kunskaper i anatomi och en otillräcklig kunskap i människans fysiologi. En viktig orsak till detta var att såväl kristendomen som islam vid denna tid motsatte sig dissektioner av lik. Han betonade vikten av att studera tidigare texter för att lära sig av andras erfarenheter, men också att lära sig av sina egna erfarenheter, och – inte minst – att föra dessa vidare.
Inom urologin beskrev Albucasis en ny metod för att ta bort blåssten, vilket var en vanlig åkomma. Den nya metoden var att med ett instrument gå in igenom uretra och krossa stenen i blåsan, det vi i dag kallar transuretral litotripsi. Metoden »återuppfanns« av den franske läkaren Jean Civiale 1823 och tillskrivs ibland honom. Detta var ett alternativ till litotomi, det vill säga att gå in i urinblåsan genom bukväggen, vilket var mycket riskfyllt och förenat med hög dödlighet.
Även inom odontologin utvecklade Albucasis instrument. Han var först i historien med att reimplantera tänder. Han använde trådar av silver och guld för att ligera lossnade tänder och utvecklade instrument för att skrapa tandsten, för att förebygga periodontit.
Albucasis beskrev hur man kunde behandla frakturer med gipsförband. Detta bruk ska ha spridits bland arabiska läkare, men kom inte i allmänt bruk i Europa förrän på 1800-talet.
Albucasis uppfann över 200 kirurgiska instrument, som skalpeller, retraktorer, kyretter, pincetter, spekulum, operationshakar och instrument för kauterisering och ligering. Han uppfann också en tång för att extrahera ett dött foster från uterus.
Albucasis tillverkade modeller av sina tilltänkta instrument i vax och lät sedan en smed tillverka själva instrumenten. Den franske läkaren Guy de Chauliac (ca 1300–1368), som har kallats »den franska kirurgins fader«, bygger väsentligen sin »Chirurgia magna« (1353) på Albucasis vetenskap.
Ett kapitel ägnade Albucasis åt »skönhetsmedicin«, som han ansåg tillhöra medicinen, där han beskrev kosmetika, parfymer, aromatiska föreningar och rökelse samt framställde föregångare till dagens läppstift och deodoranter. Han ska också ha varit den förste som inkluderade nässprej och handkräm i sin farmakopé.
Albucasis blev den mest citerade kirurgen i Europa i mer än 500 år, vilket medförde att kirurgins status höjdes. Vidare bidrog hans texter till att öka intresset för arabisk litteratur i Europa. Om Albucasis hade levat i Västeuropa några sekler senare skulle han ha kallats för renässansmänniska. Även om vissa delar av hans arv i dag lever kvar är okunnigheten om hans insatser öronbedövande. Många av hans upptäckter har »återupptäckts« – ibland flera gånger – och tillskrivits de nya »upptäckarna«.
En förklaring kan vara att det inom medicinen råder en bekymmersam brist på historisk kunskap. Hur var det till exempel möjligt att under 800 år »glömma bort« gipsning som metod för att immobilisera frakturer?
I dag finns det universitet i Europa som inkluderar historia som en obligatorisk del av samtliga kurser i läkarutbildningen; Cambridge är ett exempel. Att det finns läroanstalter som inte gör så ter sig något besynnerligt.
Trots att det muslimska al-Andalus var en förutsättning för renässansen i Europa några århundraden senare är det fortfarande en anmärkningsvärt okänd del av vår historieskrivning. Kanske det vore dags att ändra på detta?
