Vetenskap och lärdom i fokus på unikt museum i Paris

Hôpital Saint-Louis i Paris uppfördes i början av 1600-talet på uppdrag av Henrik IV för att ta emot patienter med epidemiska sjukdomar, pest, lepra med mera. (Sjukhuset är uppkallat efter kung  Ludvig IX »den helige«, som ansågs ha gudomlig helande förmåga.) I syfte att minimera risken för smittspridning placerades byggnaderna då långt från Paris centrala kvarter. 

I dag utgör sjukhusområdet ett eget kvarter i det myllrande 10:e arrondissementet, mellan järnvägsstationerna Gare du Nord och Gare de l’Est och de trendiga barerna kring Place de la République. De stilfulla ursprungliga sjukhusbyggnaderna rymmer numera huvudsakligen administration och möteslokaler, medan den kliniska verksamheten bedrivs i moderna tillbyggnader.

Så småningom kom Hôpital Saint-Louis att utveckla en specifik dermatologisk specialistkompetens, och som en del därav ett unikt museum. Via sjukhusets lummiga innergård, en dold oas i storstaden, leder en passage fram till en separat tegelbyggnad med en diskret skylt över entrédörren: »Musée des moulages«. 

Sylvie Dorison ansvarar sedan flera år för samlingarna och museet. Hon möter upp i den breda trappan upp till andra våningen och öppnar dörrarna in till utställningssalen. Här inne är belysningen dämpad. Runt väggarna och längs en smal mezzanin sträcker sig rader med vackert patinerade mörka träskåp med glasdörrar, och bakom glaset – händer, fötter, huvuden, hela eller halva, munnar, könsorgan. Blåsor, sår, missfärgningar, missbildningar. 

– En del besökare upplever museet som ett skräckkabinett, men för mig handlar det först och sist om människoöden, gripande och ofta tragiska, berättar Sylvie Dorison.

Hon betonar att museets huvudsyfte alltid har varit pedagogiskt, vetenskapligt. Det är visserligen öppet för allmänheten, men bara efter överenskommelse om bokning av ett guidat besök, och än i dag fungerar den omfattande samlingen med avgjutningar som ett vetenskapligt bibliotek, dit även en och annan av dagens medicinstudenter söker sig för att studera de mer än hundraåriga realistiska avbildningarna av dermatologiska sjukdomstillstånd. 

På baksidan av träplattan där vaxmodellen är monterad anges i vissa fall den avbildades namn och yrke. För det mesta förblir dock de individuella patienterna anonyma, medan det är åkommornas synliga spår som har bevarats för eftervärlden. Den aktuella diagnosen anges finstilt på en etikett under vaxmodellen, mer eller mindre kortfattat, exempelvis: »Palmar keratos av syfilitiskt ursprung, lesion uppträdande som fjällande eksem.« 

Om en 42-årig kvinna med erytem på handryggen anges som bakgrundsinformation att hon har arbetat som »plongeuse«, diskerska. Ytterligare en avgjutning visar följderna av långvarig pruritus på benet hos en 26-årig kvinna: »Lesion till stor del frambringad av kliande.«

Sjukdomarnas övergripande benämning anges tydligt på skyltar ovanför de respektive montrarna, men det är till en början inte alldeles lätt att uppfatta systematiken. Sylvie Dorison förklarar att det tog tid innan de ansvariga beslutade hur objekten skulle sorteras. Först efter långa diskussioner beslutades att helt enkelt följa alfabetisk ordning enligt sjukdomens namn på franska. Samma klassificering omfattar även de många teckningar och akvareller av hudförändringar som också ingår i det angränsande biblioteket.

På en framträdande plats i hallen utanför utställningssalen hänger en inramad oljemålning föreställande en allvarlig vithårig äldre herre med yvig mustasch, klädd i kostym under ett långt vitt förkläde. Han sitter på en stol i ett rum med drag av konstnärsateljé: dukar och staffli, flaskor med terpentin, skymten av ett piano, tunga draperier. Först när man granskar tavlan närmare syns på väggen bakom mannen, mellan de halvfärdiga landskapsmålningarna, upphängda avgjutningar av olika kroppsdelar. En mässingsskylt på ramen bär texten: »Jules Baretta i sin ateljé.«

Mannen på målningen, Jules Baretta (1834–1923), var den legendariske konstnären som, från slutet av 1880-talet, skapade de flesta avgjutningarna i just den ateljé som är avbildad på målningen. 

Detaljerna kring den teknik som Baretta använde sig av hemlighölls länge av honom själv. Först vid hög ålder lärde han upp en efterträdare och delade med sig av sina kunskaper om gjutmetoder, kemiska produkter och färgsammansättningar. I korthet skapades avgjutningarna genom att ett tunt skikt av djurtarmar applicera­des på det hudavsnitt som skulle avbildas. Över detta skikt lades först en gipsavgjutning som fick stelna innan den kunde lossas för att därefter i sin tur fungera som gjutform för själva vaxmodellen, som slutligen handmålades. Just färgläggningen utgjorde en viktig del i hantverket och hör till de detaljer som än i dag imponerar på en besökare. En del av hemligheten tycks vara metoden att kolorera tunna vaxlager ovanpå varandra. Det skapar en känsla av genomskinlighet och gör de färdiga modellerna mindre känsliga för yttre åverkan.

I dag återstår dessvärre inget av inredningen i Barettas ateljé, men några samtida vittnesmål finns kvar. En påtagligt levande, och sannolikt en aning romantiserande, beskrivning av såväl ateljén som artisten Baretta ingår i Léon Roger-Milès reportagebok från 1891 om Hôpital Saint-Louis, »La cité de misère«. I ett av kapitlen besöker Roger-Milès museet med vaxavgjutningarna och skildrar ingående utställningsobjekten innan han kliver upp för trappan till vindsvåningen och ateljén. Där iakttar han Barettas respektfulla möte med patienterna, som har beordrats till studion för att få sina sår eller missbildningar avbildade: »Utan brutalitet, med en moders ömhet och ett orubbligt tålamod hanterar han sina instrument, och medan gipset torkar samtalar han med den sjuke, intresserar sig för vederbörandes åkomma, får höra hur symtomen utvecklas, och vinner utan att bli närgången patientens förtroende genom sin vänliga attityd.« 

Andra gånger tar Baretta till andra metoder för att skingra patienternas tankar medan de väntar på att gipset ska stelna: han visar dem sina tavlor eller spelar ett stycke på pianot, skriver Roger-Milès: »Och den sjuke, som för en timme har tillåtits lämna sin säng och nu vistas långt från sjuksalen med dess kvävande lukter, långt från de andra patienternas plågor, kan drömma sig tillbaka till livet, drömma att allt är sorglöst, att livet ler, att denne konstnär som väcker nya tankar är en vän som skickats av försynen, för att öppna patientens hjärta för hoppet, det ljusa hoppet om en god hälsa.«

Vaxavgjutningarna på Hôpital Saint-Louis är emellertid inte helt unika. Det existerar eller har existerat liknande, om än mindre, samlingar framställda vid ungefär samma tid,  på andra håll i Frankrike, i Tyskland, Schweiz, Grekland och Rumänien, liksom exempelvis på Akademiska sjukhuset i Uppsala och det nu nedlagda Medicinhistoriska museet i Stockholm. I Paris fanns före Barettas tid ett »patologiskt-anatomiskt« mu­seum med modeller framställda i en typ av papier-maché. Själva idén att på ett eller annat sätt försöka framställa tredimensionella modeller av mänskliga organ och sjukdomstillstånd är betydligt äldre än så, men arbetsmetoderna förfinades efter hand – innan fotograferingstekniken började konkurrera ut vaxmodellerna. Samlingen med avgjutningar i Paris är emellertid den största i sitt slag, och museet är det enda som alltjämt håller till i de ursprungliga lokalerna.

Anslag på väggarna uppmanar besökaren att vara restriktiv med fotograferandet, av respekt för de anonyma patienterna och deras efterlevande. Sedan en tid finns dock varje enskilt objekt i samlingen avfotograferat i hög upplösning och tillgängligt online. Inför den fotografiska dokumentationen var det Sylvie Dorison och en kollega som fick i uppdrag att noggrant damma de tusentals avgjutningarna. Hon beskriver de starka känslor som ibland kom över henne när hon lyfte ut modellerna, en efter en, från hyllorna bakom vitrinskåpens glas, och visar oss ett exempel ur mängden: ett ansikte vars hudförändringar till en del har behandlats med operationsingrepp, som i sin tur efterlämnat fula ärr.

– Så har den kvinnan levt resten av sitt liv. Att leva med det utseendet, det kan inte ha varit lätt, funderar hon. 

I dag, liksom de flesta dagar, är det Sylvie Dorison som släcker och låser och lämnar museet sist av alla. 

Upplever hon något obehag av att ensam vandra förbi de släckta glasmontrarna om kvällen? 

– Jag kan ibland förnimma en sorts närvaro av de bortgångna patienternas själar, och ofta känna stort medlidande med dem. Men inget obehag, säger hon.