Bakgrunden till riksstämman sammanhängde med tillståndet i världen under andra världskriget. Svenska läkare kunde inte fara utomlands, och den 24 november 1942 ställde 20 läkare från Skåne en förfrågan till Svenska läkaresällskapet om att skapa ett forum för kunskapsutbyte. Sällskapet började omgående planera, och i november 1943 hölls det första mötet i Chinabiografen i Stockholm. 

Presskontakterna inskränkte sig till ett meddelande om att 600 läkare hade sammanträffat. Men riksstämman blev till en succé, och dess ordförande uttryckte att »detta Läkaresällskapets första trevande försök syns livsdugligt för att så småningom bära avsedd frukt«. Detta besannades också. 

Mötena anordnades under en helg för att hålla arbetsveckan så intakt som möjligt, men kyrkliga läkare önskade hålla gudstjänsttiden kl 11–13 på söndagen fri.

Sakta växte stämman i omfång, och 1962 fick kirurgen Oscar Schuberth ansvaret som generalsekreterare. I samverkan med Läkaresällskapets sektioner utformades tvärvetenskapliga program för korsbefruktande kunskapers vinnande. Öppningsmötet blev till en manifestation av kårens ståndpunkt i viktiga frågor, och självklart deltog framstående politiker i mötena. År 1969 formaliserades arbetet, och en delegation för riksstämman tillkom.

Posters, diabilder – och Powerpoint

Riksstämman växte, och snart hade man hyrt in sig i diverse lokaler i centrala Stockholm. För den som ville lyssna på olika sektioners bidrag blev det ett hopplöst springande mellan Folkets hus, ABF och diverse salonger.

Den kommersiella utställningen växte också, och det blev uppenbart att allt borde hamna under samma tak – de många utställarna skapade en god ekonomisk ryggrad för Läkaresällskapet. Var man medlem i »sällskapet« var riksstämman gratis. 1972 hölls den första riksstämman i Älvsjö, men många tyckte att detta var otillgänglig glesbygd. 

Lokalerna var förnämliga, det fanns kaféer och restauranger som träffpunkter för kollegor under en tid när »alla« ville vara på riksstämman. Självfallet fanns det bemanning kvar i landet, så alla illvilliga påhopp i medierna om att man borde hålla sig frisk under denna vecka föll platt till marken. Det hette att man inte skulle vara orolig för läkare som deltog i riksstämman, utan snarare för dem som inte var intresserade av att lära sig mera.

Från början fanns det gott om möjligheter att få uppträda, och många yngre kollegor gjorde sin debut i talarstolen, medan de stora elefanterna dominerade symposierna. Några av de mera megalomana kollegorna såg inga problem med att uppträda på två parallella symposier – det var ju bara att springa från sal till sal!

När trycket blev för stort och sektionerna tvingades sålla och ransonera uppkom vad som då var nytänkande: posters. Det sågs i början som en B-lagsvariant, och det första året delades i uppmuntrande syfte ut ett pris på 5 000 kronor för bästa poster – men det fanns inte ens ett dussin att välja på! Naturligtvis skulle postern som medium få ett massivt genombrott. 1993 presenterades fler posters än föredrag. 

När riksstämman låg på topp i mitten av 1990-talet kom närmare 30 000 deltagare. Med tiden försvann helgdagarna, och stämman koncentrerades för att sluta fredag eftermiddag. Huruvida det underlättade kyrksamheten till helgen förblev oklart. Med tidsandan kortades presentationerna. Öppningsmöten och debatter komprimerades. Tekniken utvecklades självfallet. Till en början kunde man visa overhead-bilder, men det övervägande presentationssättet var diabilden. På Älvsjömässan fanns ett rum där föredragshållarna provkörde, medan tålmodiga tekniker hjälpte till. Hur man än gjorde hamnade bilder upp och ner och bak och fram, sprack eller ramlade ur sitt fäste. I bästa fall var diabilderna väl disponerade, men en och annan föredragshållare hade inte fått gå kurs i AV-teknik på hemma­plan och levererade groteskt fullpackade texter.

I början var entusiasmen för bilder stor: diabilder hoppade, skuttade fram, växte till och bytte färg, men efter en övergående förtjusning nyktrade man till och bilderna blev mycket mera njutbara.

Men så kom under 1990-talet Powerpoint och revolutionerade kommunikationen. Det första året bedömde vi att det kanske kunde behövas teknik för Powerpoint på två–tre salar. Några år senare var diabilder bannlysta. 

Persongalleri

Den som präglade och utvecklade riksstämman under de första decennierna var professor Oscar Schuberth: en framstående kirurg på S:t Görans sjukhus. Schuberth hade i början bokstavligen kontoret för stämman i rockfickan. Men att det hela fungerade berodde på den högeffektiva sekreteraren Anna Lisa Laurell. 

Av hävd hade riksstämmans tidigare faser drivits via kirurgsektionen, vilket gjorde det givet att generalerna fortsatta skulle vara kirurger, även om den sektionen bara var en av ett 60-tal inom sällskapet. Så logiken gjorde kirurgerna Göran Lundh och Olle Westerborn till efterföljare. Först 1991 ändrades detta då jag som medicinare fick uppdraget, men då efter att ha tjänat i ledningsgruppen i närmare 20 år. Läkaresällskapet insåg sedermera att den manliga dominansens tid var förbi, och både Gunilla Bolinder och Catarina Almqvist Malmros blev generaler utan att vara vare sig män eller kirurger, efter mellanspel av Thomas Ihre och Nils Conradi.

Riksstämmans program utformades av delegationen med dess specialiteter, men det löpande arbetet sköttes av ett mycket litet kansli. Lars Åke Pellborn blev sällskapets kanslichef och därmed också administrativt ansvarig för riksstämman. Hans sociala talang var eminent och han hade sitt tjänsterum invid ingången till Klara Östra kyrkogata 10.

Det rummet blev en av svensk medicins viktigaste informationscentraler. Där passerade tjänstemän och politiker från riksdag, landsting och kommuner tillsammans med alla ledande personligheter inom svensk sjukvård och forskning och inom läkemedelsindustrin. Lars Åke Pellborn kände alla, och alla kände Lars Åke. När han i sällskapets reception i Älvsjö under stämman pekade med hela handen och lugnade upprörda och förfördelade föredragshållare var det ingen som muckade. Eva Kenne var ledningsgruppens effektiva sekreterare och sedermera även administrativt ansvarig för Läkaresällskapets kulturserie »Konst & läkekonst«.

Riksstämman och medierna

Jag är förmäten nog att mena mig ha fått reformera kontakten mellan läkare/forskare och medier i anslutning till riksstämman. År 1964 stod det i programmet: »På förekommen anledning meddelas att sektionsmötena ej är öppna för pressen«. Läkarna hade inte insett vikten av att förmedla sina fynd. I början av 1970-talet var presskonferenserna lugubra tillställningar. Man fick bara skriva om vad som hände under stämmans tre dagar, vilket gjorde att ingen ville avhandla gammal skräpmat efteråt.

Med flytten till Älvsjö kom genombrottet. Mässan hade ju anpassade lokaler med riktiga arbetsplatser för journalister, med kaffeautomat, ostmackor och personalstöd. I stället för att snåla på informationen fick medierna tillgång till hela riksstämmoprogrammet veckor före mötet. Det innebar att man kunde få plats för så mycket mera information, förbereda sig, göra lokala studiebesök och fördjupa analyserna. 

Under själva riksstämman hölls dagliga presskonferenser, som jag ledde i decennier. Här kom informationen om vårt urval först samma dag, för att ingen skulle knycka uppslag från varandra, men de 1 200 bidragen fanns ju tidigare att botanisera bland. I ledningsgruppen valde vi ut ett 20-tal föredrag per dag.

Föredragshållarna lärde sig att komma med korta sammanfattningar på högst en A4-sida och att redovisa sitt arbete på 3–4 minuter. Den som inte höll tiden blev obönhörligen avbruten. Från att ha ödmjukat mig inför tradiga docenter lyfte jag prompt ut sega professorer, och journalisterna älskade att veta att tidtabellen under tre timmar hölls på minuten. Finessen var ju att den journalist som ville fördjupa sig i ett avhandlat ämne kunde eskortera talaren för att fortsätta intervjun utanför. Plötsligt kom det ut vida mycket mer information om svensk sjukvård och forskning långt efter själva stämman.

En och annan kollega hörde av sig och yrkade på att få uppträda på presskonferenserna, men vi var stenhårda och ansvarade för urvalet. Vi lärde oss snart vad journalister och allmänhet var intresserade av: barn, kvinnohälsa, trauma, missbruk, trafikmedicin, läkemedel och psykosocial ohälsa väckte alltid intresse. De riktigt stora vetenskapliga genombrotten redovisades ju i allmänhet på internationella kongresser, men i seminarier och »state of the art«-presentationer visades spjutspetsforskning.

Riksstämmans öde

Att riksstämman blev en stor framgång för Läkaresällskapet och dess sektioner är odiskutabelt. Villigt bidrog industrin till utställningen, vilket ju även gynnsamt påverkade sällskapets ekonomi. 

Under 1970-talet försämrades landstingens ekonomi och man började leta sparobjekt. Landstingen menade att kostnaderna i sista hand skulle vältras över på dem och ansåg att stämman blivit för omfattande och dyrbar och höll vårdens folk borta från sina arbetsplatser. Samtidigt var utställarna måna om att besökarna verkligen skulle ta del av det kommer­siella utbudet och inte bara dricka gratis kaffe. Det var inte enkelt för sällskapet att navigera mellan dessa motstridiga viljor. 

Landstingen ville begränsa riksstämman till vartannat år och stå för »ersättningsaktiviteter«. Man ville se direkta kontakter med industrin och inte gå omvägen via riksstämmans utställning för att hålla kostnaderna nere. 

Stämningen blev hätsk och förhandlingarna låsta. Professor Börje Uvnäs ledde sällskapets förhandlingsgrupp och var synnerligen tuff, men samtidigt var man angelägen om att finna en lösning. Landstingsförbundet insåg plötsligt att alla läkare och forskare på riksstämman uppträdde gratis inför sina kollegor – men vad det skulle kosta i gängse föreläsningsarvoden för landstingen vågade man inte ens räkna ut. 

Sveriges läkarförbund kom till undsättning och framhöll riksstämmans stora betydelse för kårens fortbildning. Läkaresällskapet gick Landstingsförbundet till mötes. Riksstämman blev kvar som årligt evenemang, men begränsades något i tid och utbud och kvalitetssäkrades. Och så grävdes stridsyxan ner. Men betydande restriktioner hade tillkommit.

Några år senare var det dags igen. Göte­borgarna menade att riksstämman borde cirkulera (bara till Göteborg), och lyckades efter diverse turer och löften om förnyelse få en vartannatårsförflyttning till stånd. Själv partisk kunde jag inte se förnyelsen, bara ett stort bortfall av delegater. 

Så småningom förlades riksstämman åter till enbart Stockholm, men nu i förlustläge. Då hade det ekonomiska klimatet kärvat betydligt och arbetsgivarna blivit än mer restriktiva med ledighet. Sektionerna började skapa egna fortbildningsprogram.

Från att ha varit en gratis tillgång för sällskapets ledamöter blev stämman avgiftsbelagd och dog när anmälningarna sinade. Därmed sattes spiken i kistan 2016 för vad som en gång var Svenska läkaresällskapets stolta flaggskepp, som på sin tid stod för hela 20–25 procent av den fortbildning som förra seklets läkare fick.