Robert Knox och likskandalen

Det här hade kunnat vara en påhittad skräckhistoria, men dessvärre är den sann och utspelade sig på 1700-talet i Edinburghs mörka gränder.

På den medicinska fakulteten vid Edinburghs universitet dominerades anatomiundervisningen under åren 1720–1848 av tre generationer professorer vid namn Alexander Monro. Den första kallades Monro primus, hans son (som givit namn åt »Monros foramen«) fick namnet Monro secundus och dennes son Monro tertius. 

De första två sägs ha varit fantastiskt karismatiska föreläsare, som inspirerade sina elever, vilket gjorde att medicinstudenter från hela Europa reste till Edinburgh för att närvara vid deras dissektioner. Monro tertius beskrevs däremot som en oinspirerande, sjabbig och slaskig person, som ofta gick runt med smutsiga nedblodade kläder. Hans lektioner innehöll mest uppräkningar av tråkiga detaljer som han läste innantill från sin fars anteckningar. En av hans studenter, Charles Darwin, skrev i sina anteckningar: »I dislike him and his lectures so much that I cannot speak with decency about them.«

Monro tertius beskylls faktiskt för att ha varit en bidragande orsak till att Darwin avbröt sina medicinstudier och i stället började intressera sig för naturhistoria. Monro tertius tråkiga lektioner ledde också till att allt fler studenter sökte sig till den konkurrerande anatomiska skolan utanför Edinburghs murar. Där arbetade den mycket populäre läkaren Robert Knox.

Robert Knox föddes 1791 i Edinburgh. Som barn drabbades han av smittkoppor, vilket vanställde hans ansikte med stora ärr och ett atrofierat öga. Han tog examen 1814 från universitetet i Edinburgh med avhandlingen »Effekten av narkotiska preparat på den friska människokroppen«. Han blev därefter militärkirurg i Belgien under Napoleonkriget, och tog hand om skadade soldater från slaget vid Waterloo. Under den här perioden väcktes hans intresse för anatomi, och efter några års studier i Sydafrika och Paris återvände han till Edinburgh och började undervisa i ämnet.

Robert Knox föreläsningar ökade snabbt i popularitet, vilket ledde till att skolan han undervisade på blev den största och mest eftertraktade anatomiskolan i Edinburgh. Som mest ska drygt 500 studenter ha kommit för att bevittna hans dissektioner, vilket var fler än vad alla övriga anatomilärare i staden hade tillsammans. Han gjorde sig känd för sina medryckande och detaljerade dissektioner, men även för sitt hetlevrade och argsinta humör. Knox föreläste alltid utan anteckningar och hans dissektioner var fängslande föreställningar i den anatomiska vetenskapens framkant.

Med fler studenter ökade också behovet av lik. För att kunna tillgodose utbildningsbehovet behövde Knox minst 90 kroppar per år. I Edinburgh kunde brottslingar på den tiden dömas till döden, och dessa kroppar var de enda som lagligen fick användas för dissektion. I många and­ra länder var tillgången bättre, och på flera håll fick man lagligen använda kroppar som släktingar inte gjorde anspråk på, ofta självmördare, prostituerade och psykiskt sjuka. Under franska revolutionen gav giljotineringarna ytterligare tillskott av ett stort antal kroppar. Edinburgh riskerade helt enkelt att förlora sina studenter till förmån för andra anatomiska skolor i Europa. De kroppar man hade tillgång till på laglig väg var alldeles för få, vilket bidrog till att en ny yrkeskategori uppstod och frodades i Storbritannien: likrövare. 

Man hade under flera år haft besvär med likrövare i staden. De smög ut på nätterna, grävde en grop vid huvudänden av kistan och täckte den med ett stycke ljudisolerande tyg när de med träspadar i skydd av mörkret knackade hål på kistlocket. Med en snara fiskade de upp kroppen som de sedan sålde till de anatomiska skolorna. 

Att röva lik var ett hårt jobb, och det försvårades av att anhöriga började vakta gravarna nattetid. De som hade råd satte upp låsförsedda järngaller ovanpå graven eller lade vikter över kistan i syfte att skydda liket. På Greyfriars-kyrkogården i Edinburgh var problemet så utbrett att man byggde ett särskilt vaktbås som bemannades nattetid. Att vara likrövare blev alltmer slitsamt och riskfyllt. Men två herrar, William Burke och William Hare, fann en enklare lösning på problemet. Deras affärsidé gick ut på att hoppa över grävjobbet. De inriktade sig i stället på att strypa fattiga, ensamma personer i Edinburgh och sälja liken direkt till de anatomiska skolorna. 

Burke och Hare kom som fattiga arbetare från Irland till Storbritannien för att arbeta med bygget av Union canal 1818. De flyttade senare till Edinburgh, där Hare hyrde ut lägenheter tillsammans med sin hustru. De levde ett liv i lagens utkant, högljudda och ständigt berusade. När en av Hares hyresgäster lägligt nog dog en naturlig död i sin lägenhet beslutade de sig för att stjäla liket ur kistan och försöka sälja det till den ende anatomiprofessor de kände till: Monro tertius. Osäkra på adressen stötte de på en läkarstudent i gränden som de frågade om vägen. Det visade sig att studenten var elev till Robert Knox. Han berättade att Knox kunde betala bättre än Monro, varför de lämnade liket hos Knox vaktmästare på Surgeons’ Square. Försäljningen gav hela 7 pund och 10 shilling, vilket var en rejäl förtjänst motsvarande flera månadslöner för Burke och Hare. Läkarstudenten som tog emot liket sa dessutom att de gärna fick komma tillbaka med fler kroppar om de hade till försäljning. 

När nästa hyresgäst insjuknade såg Burke och Hare sin chans. De gav honom whisky tills han blev medvetslös och kvävde sedan offret genom att med händerna täppa till mun och näsborrar. Tillvägagångssättet var effektivt och lämnade obetydliga spår av våld på kroppen. Metoden kom senare att kallas »burking«. När offret dött sålde de återigen liket till Robert Knox, och inga frågor kring kroppens ursprung ställdes. 

Detta blev starten på en elva månader lång mordturné åren 1827–1828, då de mördade minst 16 personer. Liken såldes till Robert Knox anatomiska skola för upp till 15 pund per styck. Med tiden blev de alltmer giriga och tog allt större risker. När de mördat den vackra, unga och sannolikt prostituerade Mary Paterson var de nära att åka fast, då flera studenter kände igen liket vid dissektionen. 

Vändpunkten kom när andra hyresgäster hade funnit liket av irländskan Margaret Docherty under sängen hemma hos Hare. Polisen kallades till platsen men lyckades inte finna kroppen. Sökandet fortsatte, och Dochertys lik återfanns några timmar senare på Knox anatomiska skola, där hyresgästerna kunde bekräfta att det var samma lik som de hade hittat hos Hare. Burke och Hare arresterades. Bevisningen var svår eftersom alla liken sedan länge var dissekerade och inte längre fanns kvar. Hare utnyttjade situationen och angav sin vän i utbyte mot egen immunitet (King’s evidence). Detta stärkte bevisningen mot Burke, som ensam fick bära hela skulden och ta straffet för deras gemensamma gärningar. 

Efter Burke och Hare-skandalen insåg man det absurda i att lagstiftningen begränsade tillgången till lagligt införskaffade kroppar så till den grad att oetiska sysslor, som likröveri och mord, utfördes i jakten på nödvändigt undervisningsmaterial till läkarutbildningen. Lagen ändrades, och 1832 antogs »Anatomy act«. Det blev nu tillåtet att använda kroppar som ingen gjorde anspråk på inom 48 timmar, vilket ledde till att man i praktiken upphörde att dissekera brottslingar. I takt med den ökade tillgången på lagligt införskaffade kroppar blev likröveriet olönsamt och upphörde så småningom.

Robert Knox del i historien har diskuterats flitigt. Hur mycket visste han om likens ursprung? Knox vittnade aldrig i rättegången och han åtalades heller aldrig för något brott. Tvärtom försäkrade Burke att Knox inte varit inblandad eller haft vetskap om morden. Knox själv vägrade att göra något offentligt uttalande om sin relation till Burke och Hare. 

Allmänheten var upprörd över att Knox inte dömdes. Många undrade varför han inte hade upptäckt att personerna blivit utsatta för våld. Detta hade flera förklaringar. Dels bar nästan alla lik på märken som kunde misstas för tecken på strypning, eftersom likrövarna lagt en snara om halsen för att få upp dem ur kistorna, dels hade likrövarna som vana att slå sönder ansiktet till oigenkännlighet innan de såldes för att minska risken för identifikation. Detta maskerade givetvis de flesta tecken på våld i ansiktet som kunde ha tillfogats före döden. Utöver detta lämnade själva burking-metoden endast diskreta spår efter sig. Vissa hävdar dock att de tydliga märkena av Burkes och Hares tummar på likens halsar borde varit lätta att upptäcka för den framstående anatomen Knox. Hans vaktmästare, David Patterson, som tog emot liken vid leveranserna, vittnade vid rättegången om att kropparna bar tydliga tecken efter både strypning och kvävning. Om inte annat borde den täta tillströmningen av färska lik, ibland så färska att de fortfarande var varma vid leverans, gjort Knox misstänksam. 

På allmän begäran bildades efter rättegången en kommitté som skulle utreda Knox inblandning i morden. Den kom dock fram till att det inte fanns några som helst bevis för att Knox skulle ha känt till att mord begåtts innan kropparna avlämnades till undervisningssalen. Men i folkets ögon var Knox en skyldig man, och ingen av hans kollegor trädde heller fram till hans försvar. 

Från att ha varit en centralfigur i Edinburghs societet blev Knox nu en illa omtyckt person, utstött av kollegorna, övergiven av sina studenter, hatad och föraktad av allmänheten. Han utsattes för flera attentat av arga folkmobbar och lämnade slutligen Edinburgh, 49 år gammal. Han var då en arg, bitter och desillusionerad man. Han dog i London 1862 utan att ha lyckats återupprätta sitt rykte.

Hur gick det då för Burke? Han dömdes till döden och hängdes på morgonen den 28 januari 1829 på Lawnmarket framför en jublande folkmassa med 25 000 åskådare. Det sägs ha varit den mest bevittnade avrättningen i Edinburgh. Ironiskt nog, och i enlighet med dåvarande lagstiftning, dömdes Burke till dissektion. Dissektionen utfördes av Monro tertius på den anatomiska teatern på universitetet. Intresset var så stort att platserna inte räckte till. Salen var överfull. Upplopp utbröt, och till slut löste man situationen genom att de som inte fick plats fick passera förbi teatern efter dissektionen i grupper om 50 studenter för att titta på Burkes dissekerade lik. 

För att ytterligare befästa straffet tillvaratogs Burkes hud, av vilken man tillverkade en anteckningsbok i skinn. Hans skelett skänktes till det anatomiska museet, och både anteckningsboken och skelettet finns nu till allmän beskådan på Surgeons’ Hall i Edinburgh som en evig påminnelse om varför man inte bör sälja mördade lik till anatomiska skolor.