Luftfuktigheten är hög, och nu rullar ännu ett regn in och smattrar hårt mot plåttaket. Jag sitter på golvet i en ganska stor matsal och äter lunch. Grytan får mig, som inte är van vid stark mat, att kippa efter andan. På golvet längs de låga borden runt mig sitter munkar och nunnor från olika buddistiska traditioner. Deras klädnader i silvergrå, ockra, brandgult och purpur lyser upp det annars enkla rummet. Blandat med dem sitter andra representanter från olika religioner och yrkesområden som också rest hit.
Vi är på ett ashram utanför Bangkok i Thailand för tre dagars workshop om »chaplaincy« (själavård), krisstöd och suicidprevention. Workshoppen anordnas av International Network for Engaged Buddhists. Många av deltagarna här på workshoppen möter i sitt dagliga arbete människor som är i kris och stort lidande och är suicidnära.
Det kan vara lätt för oss i Sverige att se det som en självklarhet att skicka en person med psykisk ohälsa eller suicidtankar till psykiatrin, eller en tonåring som riskerar att bli våldsutsatt hemma till socialtjänst och ungdomsmottagning. Här, med nästan 30 deltagare från flertalet länder i södra Asien, blir det tydligt att det inte alls behöver gå till så. Sådana resurser finns inte där de lever. Många gånger söker sig personer eller familjer med svårigheter till munkar, nunnor eller präster i lokala tempel. Flera av deltagarna lever i områden med oroligheter och krig, och att där plocka ett barn ur en familj kan betyda att det barnet hamnar på gatan, med ännu större utsatthet som följd.
Som ST-läkare i psykiatri har jag vana av att möta personer med olika typer av psykisk ohälsa och suicidtankar, och som forskare inom professionell utveckling har jag erfarenhet av att undervisa blivande läkare i konsultationsteknik, bemötande och reflektion. Här på workshoppen undervisar och delar jag med mig av mina erfarenheter av arbetet med människor som är suicidnära eller i kris. Deltagarna får bland annat träna konsultation och att reflektera kring sina antaganden och strategier i klientarbete. De får ta upp situationer de mött och tyckt var svåra, och vi låter rollspel gestalta dessa så att vi tillsammans i hela gruppen kan bidra med råd och lösningar för att stärka deltagarna i det arbete de gör.
Även om det är oerhört kul att lära ut och att vara del i ett team av lärare från olika länder och med olika professioner (psykolog, psykoterapeut, präst, läkare), så märker jag att jag lär mig lika mycket, om inte mer, av att förstå människor från olika kulturer och religioner, och hur hjälpsökande, suicidintentioner och kris kan hanteras, av deltagarna på workshoppen. Jag inspireras av deltagarnas driv och outtröttliga arbete att hjälpa andra, många gånger med små resurser.
Snart börjar sista passet på workshoppen. Jag ser mig omkring, och bortom språkbarriärer och olika kulturer ser jag nyfunna vänner vars arbete jag beundrar. En efter en lämnar vi matsalen och greppar stora lånade paraplyer och försvinner ut i regnet mot undervisningssalen.
När jag reser hem till Sverige igen är min ryggsäck inte fylld med några dyra presenter till dem där hemma, men jag tar med mig mycket ny inspiration, kunskap och glädje. Jag hoppas att jag i mitt kliniska arbete kan använda de perspektiv jag har fått – om inte annat för att kunna se problemen på hemmakliniken som lite mer triviala och med lite mer distans och jämnmod, i vetskap om hur saker faktiskt kan vara på andra ställen, närmare oss än vi förstår.
Överallt mår människor dåligt och behöver hjälp. Suicidpreventivt arbete vet inga gränser. Ibland behöver man spela lite på bortaplan för att ge järnet där, men också sedan komma hem och dela med sig hemma i Sverige.
