»Teatern kan hjälpa till i bemötandet av patienter«

Teater Pumla kallar de sig, »Pumla« mest för att det låter roligt. Gruppen består av Mary Stenvall Rylander, Sara Fletcher Sandersjöö, John Anderberg och Mathilda Björkman. 

Läkartidningen är med en kväll när de träffas för att repa sin pjäs »Origo – en studie i tvivel«, som sätts upp på Stadsteatern under en vecka i december. Det är tredje gången pjäsen sätts upp; tidigare har de spelat på mindre scener där de gjort i princip allt själva – regi, ljus, ljud, pr och affischer. 

– Första gången vi spelade pjäsen kom det jättemycket folk, och de älskade den. Även andra gången blev det fulla hus, berättar Mary Stenvall Rylander.

Andra gången satt det även en produ­cent för Stadsteatern i publiken, som ville se Pumla där. Så det blir på ett annat sätt nu: de får hjälp med ljus och ljud och har även en utomstående regissör och musiker. Att hela produktionen blir mer professio­nell gör att Mathilda Björkman känner en större nervositet, men de andra håller inte med.

– Jag är aldrig nervös över vår skådespelarprestation, bara över att någon inte ska hinna få på sig byxorna eller att ljuset ska rasa. Nu känner jag mig jättelugn, det känns skönt att någon som gör sådant här varje dag ska styra ljuset och fixa, säger Mary Stenvall Rylander.

Till sig har de också knutit två »riktiga« skådespelare som de har hittat genom att ha audition.

– Det kom 16 personer som hade lärt sig pjäsen utantill, det var så fint, säger Sara Fletcher Sandersjöö.

Pjäsen är ett relationsdrama, där publiken får följa tre par i en, som de kallar det, »dialogpjäs« med filmisk ton. De har skrivit allt själva utifrån egna erfarenheter och »grubblerier«. 

– Det handlar om vänskap och hur den kan utvecklas över tid, och hur svårt det är att leva i en relation: hur mycket är man beredd att ge upp av sig själv? Och hur mycket plats ska mina vänskaper ta när jag investerar i en kärleksrelation?, berättar Mathilda Björkman.

Sara Fletcher Sandersjöö tillägger:

– Vi får ibland frågan »Vad är det ni vill säga?«, men vi kanske inte vill säga så mycket, vi kanske mer vill väcka frågor. Det finaste är att nästan alla som har sett pjäsen säger »Gud, vad jag känner igen mig«. Det är som en observationsstudie! Man tittar på karaktärerna och ser vad som händer, och kanske ser man lite av sig själv.

Alla fyra poängterar att pjäsen också innehåller mycket humor.

– Vi gillar att underhålla, det är en dramakomedi med rapp dialog som vi har försökt krydda med mycket kul. En teatershow! säger John Anderberg.

Han, som är den enda av de fyra som har jobbat som skådespelare tidigare, har också skrivit musiken, och alla fyra sjunger i pjäsen. Mathilda Björkman beskriver pjäsen som en »gottig« upplevelse:

– Det är gottigt relationellt, gottigt visuellet och gottigt för örat.

Att få tiden att räcka till är en utmaning. Mary Stenvall Rylander och Sara Fletcher Sandersjöö, som båda är ST-läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus, kommer att ta ut jourkomp den veckan de ska spela på Stadsteatern. Mathilda Björkman, som jobbar som psykolog, har tagit tjänstledigt, och John Anderberg, som läser sista året på läkarlinjen, »bara pusslar«. Alla säger sig vilja fortsätta med teatern vid sidan om, och tankar om att gå ner i tid från vårdyrkena finns också.

– Det är svårt att jobba heltid med våra yrken, som är jätteroliga men krävande och som ibland sker på dygnets alla timmar. Den framförhållning som vården ofta kräver matchar inte alltid med vanliga människor, så det är pussligt och klurigt och tufft emellanåt, men det är värt det, säger Sara Fletcher Sandersjöö.

De tror också att de har mycket nytta av sina kliniska arbeten i skådespeleriet, och tvärtom.

– Vi berättar ju inga patientberättelser när vi spelar, men alla konstiga och svåra saker som vi är med om i vården, och de känslor som man får där, kan man ventilera via teatern. Och teatern kan också hjälpa ganska mycket i bemötandet av patienter. Man är ofta med om situationer där man ska förmedla ett lugn, men där man egentligen är stressad eller orolig och ska leva sig in i någon annans situa­tion. Då kan det man har med sig från teatern vara till väldigt stor hjälp, säger Sara Fletcher Sandersjöö.

Mary Stenvall Rylander hade innan hon gick läkarprogrammet en del funderingar på att bli skådespelare, men valde ändå att bli läkare:

– Jag trodde att man skulle uppnå den innersta djupa lyckan genom att hjälpa andra, och inte genom att ha roligt och stå på scen. Men sedan kom jag på att »Varför ska vi hålla på och rädda folks liv om det inte finns kultur?« Varför ska vi leva då, det är ju ingen idé?

Framgången de haft hittills förklarar de med att de inte bara är bra på »kulturbiten«, utan också på den administrativa biten.

– Många inom kultur älskar skapandet och att vara kreativa, men inte den lite tråkigare företagssidan: att söka pengar, ha möten, ta fram arbetsavtal. Men det är vi rätt bra på, det kanske särskiljer oss lite från andra fria grupper, säger Mathilda Björkman.

Sara Fletcher Sandersjöö fortsätter:

– Förutom att vi har det här akademiska strukturerandet så har vi också en begränsad mängd timmar på dygnet, så vi måste vara effektiva. Vi har gjort på vårt sätt och jag tror att det är en del av vårt framgångsrecept.

– Och så är vi så samvetsgranna! Alla vi vill jobba, och det är därför vi är på Stadsteatern nu, tillägger John Anderberg.

Men framför allt beskriver de sig själva som ett bra team, en bra konstellation, vilket delvis har att göra med deras yrken.

– Vården är ju en övning i »team playing«, och det är teater också – och det är avhängigt att man kan jobba tillsammans. Det man får öva så mycket på inom vården: att komplettera och konsultera varandra, att våga konfrontera varand­ra och ha ett öppet sinne för att någon annan kanske har en bättre idé – tror jag är en anledning till att det funkar så bra mellan oss, säger John Anderberg.