Den moderna virologins framväxt i Sverige

Sven Gards första elev som disputerade (1949) var Arne Svedmyr. Under mitten av 1940-talet gjorde han ett avhandlingsarbete med studier av influensa­virus. Det var ett virus som kunde odlas effektivt i embryonerade hönsägg, och möjligheter fanns för studier av virusets egenskaper och för utveckling av ett formalinavdödat vaccin. En av Svedmyrs viktigaste upptäckter gällde en hämmande substans som fanns i äggen och som kunde konkurrera med virus om de vidhäftningsstrukturer smittämnet använde. Den kom dock aldrig till praktisk användning. 

Efter en postdoktoral period hos John Enders i Boston kom Svedmyr i början av 1950-talet att bygga upp ett kliniskt viruslaboratorium med resurser från Stockholms läns landsting. Behovet av virologer vid universitet och större sjukhus ökade kraftigt under 1950-talet. En av de virologer som skolades hos Svedmyr var Lars Kjellén. Han studerade den vid denna tid nyligen upptäckta gruppen adenovirus och disputerade 1957. 

En annan forskare som på eget initiativ också kom att studera såväl poliovirus som adenovirus var Lennart Philipson vid Uppsala universitet. Han disputerade 1958 och fick därefter flera innehållsrika vidareutbildningsår i USA, bland annat vid Cold Spring Harbor-laboratoriet på Long Island utanför New York. Sven Gard handledde även doktorander som studerade andra virus än polio och influensa. Gun Carlström disputerade 1958 med en avhandling där hon studerade släktskapen mellan mässling- och valpsjukevirus i möss.  

När Sven Gard på hösten 1958 föreläste för tredjeårsmedicinarna var jag (Erling Norrby) elev. Sven Gards föreläsningar fascinerade mig, och jag frågade om jag kunde få lära mer inom ämnet och om hur man studerade virus. Parallellt med mina medicinstudier lär­de jag mig gradvis hantverket, främst odling av celler. År 1960 la Sven Gard på mitt bord en artikel om en ny metod att koncentrera virus genom användning av ett så kallat tvåfassystem utvecklat av Per-Åke Albertsson i Arne Tiselius laboratorium i Uppsala. Medförfattare till artikeln var virologerna Tore Wesslén, som 1959 utsetts till professor i ämnet vid Uppsala universitet, och Lennart Philipson. Ett trevligt samarbete med Per-Åke Albertsson etablerades, och försöken genomfördes med framgång. Det gick att effektivt koncentrera poliovirus med den använda tekniken. Jag publicerade mitt första vetenskapliga arbete med Albertsson som ett »Letter to Nature« [2]. 

Men vad skulle bli mitt avhandlingsarbete? Sven Gard försvann till Philadelphia i USA för att studera subtyper av poliovirus hos Hilary Koprowski på Wistar-institutet. Gards tillfälliga ersättare var immunologen Astrid Fagraeus. 

Jag följde litteraturen inom det virologiska fältet och noterade att det publice­rats tre parallella rapporter om att mässlingsvirus kunde agglutinera röda blodkroppar från en viss typ av apor. Kunde det vara något att studera för ett avhandlingsarbete? På egen hand startade jag försök för att undersöka om en hemagglutinerande effekt fanns hos det mässlingsvirus jag lyckades odla fram. Rätt sorts röda blodkroppar fanns en trappa ned, då vår verksamhet fortfarande var placerad i »aphuset« på Statens bakteriologiska laboratorium (SBL). Grönapor användes för kontroll av poliovaccin enligt krav från WHO. Det mässlingsvirusmaterial jag producerat visade sig ge en kraftig hemag­glutination. Jag läste vidare i litteraturen, och utan att vara helt medveten om det var jag på väg in i ett egensnickrat avhandlingsarbete. Det visade sig dessutom att virus inte bara kunde agglutinera blodkroppar (hemagglutination) utan även kunde lösa upp deras membran så att hemoglobinet läckte ut (hemolys). Jag studerade effekten av olika kemiska behandlingar på dessa båda separata biologiska aktiviteter. Det ledde till två publikationer. Sven Gard hade nu kommit tillbaka från USA och uppmuntrade mitt arbete på ett uppmärksamt sätt. 

1962 flyttade institutionen, tillsammans med SBL:s kliniskt virologiska enhet, till nybyggda lokaler i nära kontakt med Gunnar Asplunds vackra centrala laboratorie­byggnad i Huvudsta. Ny utrustning tillkom: en preparativ och en analytisk ultracentrifug och så småningom också ett elektronmikroskop. Jag påbörjade en fysikalisk/kemisk karakterisering av olika mässlingsprodukter genom zonalcentrifugering i sockergradienter och jämviktscentrifugering i cesiumklorid. Inspirerad av ett besök i Werner Schäfers viruslaboratorium i Tübingen i Tyskland tillämpade jag en teknik att splittra virus genom behandling med en detergent, Tween 80, och eter. Användning av suspensioner av virus behandlat på detta sätt i hemagglutinations–inhibitions (HI)-test ökade metodens känslighet [3]. 

Tanken väcktes att kunna använda höljefragment erhållna genom behandling med Tween 80 och eter som ett vaccin. En experimentsats av vaccin tillverkades och testades på svenska barn. I detta arbete var Sven Gard engagerad, och även Rutger Lagercrantz, överläkare i pediatrik vid Karolinska sjukhuset. De initiala resultaten var uppmuntrande, med induktion av höga halter neutraliserande och HI-antikroppar [4]. 

I USA gjordes parallella immuniseringsförsök med formalinavdödat mässlingvirusmaterial. Där noterades flera fall av så kallad atypisk mässling vid exponering för vildtypsvirus efter immunisering, främst förekomst av lungkomplikationer hos vaccinerade. 

I vårt begränsade material såg vi bara ett exempel på en sådan immunpatologisk komplikation. I fördjupade studier kunde vi visa att om man adsorberade bort HI-antikroppar hos en individ som haft reguljär mässling med Tween 80 och eterbehandlat material så fanns det kvar antikroppar som kunde blockera virus hemolytiska förmåga. Sådana antikroppar kunde emellertid inte visas hos de barn vi vaccinerat. 

Den immunitet vi inducerat var således inte komplett och skyddande. Den kunde leda till en atypisk immunförstärkt variant av mässling vid exposition för virus. Samma fenomen visade sig senare i USA kunna orsaka likartade problem vid försök med formalininaktiverat »respiratory syncytial (RS)« virus vaccin. Först nyligen har man lyckats producera ett inaktiverat vaccin som kan användas hos äldre för immunisering mot RS-virus. 

Jag försvarade min avhandling i maj 1964 med Lennart Philipson som opponent och promoverades ett år senare vid KI, då Sven Gard var promotor. En sexårig forskartjänst genom det som då hette Riksföreningen mot cancer gav mig frihet att accelerera min postdoktorala forskning. Nu stod adenovirus i centrum, och med hjälp av olika separationstekniker kunde vi studera de biologiska egenskaperna och strukturen hos virus yttre byggstenar i detalj [5]. 

Bland våra insatser kan bland annat nämnas originalupptäckten av att adenovirus har utskott, fibrer, som sticker ut från dess vertexkapsomerer. Första gången vi jämviktscentrifugerade virusmate­rial i cesiumklorid gav en speciell upplevelse. Vi kunde med blotta ögat se banden med arvsmasseinnehållande och tomma viruspartiklar i det material vi studerade.  

Medan vi vid KI beskrev »biologiska och strukturella« egenskaper hos adenovirus byggstenar studerade Philipsons grupp i Uppsala deras kemi. När det blev aktuellt för Philipsons främsta doktorand Ulf Petterson att disputera var jag opponent, och när senare min första doktorand Göran Wadell skulle disputera var det Ulf Pettersons tur att vara opponent. Vi hade nära kontakt mellan de två laboratorierna trots att våra verksamheter hade olika inriktning. 

Det var i slutet av 1960-talet som virologin utvecklades från en biologisk till en alltmer biokemisk vetenskap. Detta är ett viktigt kapitel i virologins historia, som kräver en egen presentation. Sammanfattningsvis handlar det om användning av nya tekniker för avläsning av arvsmassans genetiska information och kemisk/biologisk karakterisering av de enskilda komponenterna som bygger upp viruspartikeln. 

Flera professurer inom såväl basal som tillämpad virologi inrättades under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. 1967 tillkom en klinisk professur i virologi vid SBL, vars första innehavare blev Åke Espmark, men redan dessförinnan hade Stockholms läns landsting byggt upp en kraftfull verksamhet i ett laboratorium vid Vasaparken, där den redan nämnde Arne Svedmyr skolade flera kliniska virologer, bland annat Lars Kjellén. Denne flyttade senare sin verksamhet till Lunds universitet, och år 1967 inrättades där en professur i basal virologi, som han beford­rades till. 

Nobelpristagaren Arne Tiselius kom att bli en kraftfull fanbärare för den snabbt framväxande molekylära biologin under 1960-talet. På hans initiativ inrättades två professurer i mikrobiologi vid Uppsala universitet. En av dessa tillföll Lennart Philipson 1968.

År 1972 pensionerades Sven Gard efter att under 24 år ha lett den tidiga utvecklingen av virologin i Sverige. Den mest meriterade forskaren i den yngre generationen, Lennart Philipson, valde att inte söka tjänsten efter honom utan fortsatte den kraftfulla utvecklingen av sitt relativt nystartade laboratorium i Uppsala. Detta öppnade möjligheten för mig att få ta över ansvaret för virusforskningen och undervisningen i ämnet vid KI. Det var ett viktigt och härligt förtroende att få axla. Jag flyttade över korridoren, och det enda som Sven Gard lämnade kvar i sitt tidigare arbetsrum var en låda halvfylld med gem. 

Den verksamhet jag fick utveckla under 25 år vid institutionen blev omfattande. Vi kom att engagera oss i studier av många olika typer av virus och introducera ett flertal nya tekniker vartefter de blev tillgängliga, som till exempel monoklonala antikroppar och genomsekvensering. Arbetet engagerade många doktorander på KI, men också flera doktorander vid SBL:s virusenhet, som jag var biträdande handledare för. Sammanlagt kom mitt engagemang att omfatta 50 disputationer, av vilka 25 involverade kvinnliga respondenter. En separation av KI:s virusinstitution från SBL skedde först 1993, då den fysiskt flyttades från Huvudsta till en nybyggnad på KI:s campusområde för att bilda en storinstitution med de immunologiska och tumörbiologiska institutionerna, ett projekt som jag hade ägnat mycken kraft åt.

En kraftig utbyggnad av virologisk kompetens skedde också vid övriga universitet. I början av 1970-talet inrättades en virologisk professur vid Umeå universitet. Dess förs­te innehavare blev Bertil Hoorn. Han var en originell kombination av öron-, näs- och halsläkare och virolog, som hade utvecklat en teknik att odla organkulturer av luftvägs­epitel i laboratoriet. I dessa kunde han, tillsammans med David Tyrrell vid forskningscentrumet för förkylningssjukdomar i Salisbury, bland annat göra de första isolaten av coronavirus. 

Örjan Strannegård, utbildad och disputerad i Göteborg, uppehöll ett tag professuren i Umeå 1975, för att tre år senare efterträda Arne Svedmyr i Stockholm och 1992 ersätta den andre av oss (Erik Lycke) i Göteborg. Professuren i Umeå övertogs 1978 av Göran Wadell. Det kom att dröja länge innan Linköpings universitet inrättade en profes­sur i virologi. År 2003 tillträdde Lennart Svensson en tjänst i molekylär virologi.

I Göteborg fanns redan på 1950-talet ett diagnostiskt viruslaboratorium på Sahlgrenska sjukhuset för Västsveriges behov. När överläkaren 1956 oväntat avled tillfrågades Sven Gard om han kunde föreslå en temporär chef. Snart sprang ryktet och gissningarna runt, till dess jag (Erik Lycke) frågade om inte jag kunde komma i fråga. Sven Gard svarade:

 – Jag trodde inte du ville, men vill du offra dig och är övertygad, vill jag inte vara i vägen. 

Det var så jag, som medicine kandidat och ännu inte färdigutbildad läkare och med en disputation i vardande, blev göteborgare. 

När man är ung och framåtsträvande och har mål »finns inga oöverkomliga hinder«. Efter några år hade jag byggt upp en enhet för såväl klinisk som basal virologi i Göteborg. Sjukvårdsstyrelsen muttrade något om att kostnaderna skenade, men jag förklarade att utvecklingen var essentiell för att förbättra diagnostiken och sjukvården. 

Provmängden ökade för varje år och snart var vi, sett till antalet prov, det största viruslaboratoriet i Sverige. Att också den basala virologin tillgodo­sågs framgår av 11 avhandlingar presenterade vid Göteborgs universitet. Nio av författarna till dessa blev med tiden professorer, inklusive den redan nämnde Örjan Strannegård. 

För min egen del dröjde det ända till år 1981 innan jag kunde bli professor. Då beslöt fakulteten att en av de två professurerna i bakteriologi skulle omvandlas till en professur i virologi. 

Det virus som huvudsakligen varit i cent­rum för forskningen i Göteborg är herpes simplex-virus. Detta stora DNA-virus har studerats ur många perspektiv [6-10]. Ett av problemen som undersökts är virusets interaktion med nervceller och dess förmåga att sprida sig i nervutskott. Detaljerade studier har också gjorts av receptorer för bindning av virus på cellytan. 

Den redovisade tidiga utvecklingen av ämnet virologi visar betydelsen av engagerade företrädare som genom sin forskning har förbättrat diagnostik, profylax och terapi. Vår översyn ger oss också en återblick på några betydelsefulla forskare, för vilka virologins grundare i Sverige, Gard, har haft en speciell och viktig roll. För oss som författat denna artikel kan det vara tillfredsställande att minnas att den första läroboken i virologi på svenska, »Medicinsk virologi«, skapades med oss två som delförfattare och ansvariga redaktörer. Den utgavs 1981 på Almqvist & Wiksells förlag och i en reviderad upplaga på Norstedts förlag 1987, samt översatt till engelska som »Textbook of medical virology« på Butterworth & Co, Storbritannien, 1983. 

Vi känner oss stolta över att ha fått föra facklan vidare till dagens kunniga och engagerade generation av virologer.